Scrollade mig ner till de tidiga plattorna och fastnade för det banala omslaget på Paradise and lunch". Småkul titel dessutom. Blir inte klok på den än tror jag!
Kröp ner i sängen med kaffemuggen och all skörhet jag än kände började sakta bara försvinna. Inte många knapptryck senare var den beställd.
När emballaget väl var borta, volymen höjd för att nå ut till altanen, AW-ölen i solen med min fru, gav den mig inte ett skit. 79 spänn i sjön. Plus frakt. Så skulle det ju absolut inte kännas så den fick följa med ut i bilen. Sakta men säkert plockade den poäng. Det är småslarvigt mest hela tiden, som en gatuhörnsspelning deluxe. Det brukar vara rösten som skämmer när det kommer till direktkritik från mig och då var Ry nära att få sig en känga. För att vara 27 år låter han minst 40 år till. Ibland.
Det är så lantligt att man närapå kan se röken som stiger från gödselhögen och med lite gospel och soul får lyssnaren i princip lite av allt från den stora kontinenten i väst.. Det här visade sig vara en skiva som inte självmant visade sina starka sidor. Man tvingas nästan till att sluta ögonen och försvinna in i hans värld för att inte gå miste om svänget. Neil Young förklarade storheten med Danny Whitten i kölvattnet efter hans bortgång där han menade att det var de toner han inte spelade som utgjorde Crazy Horses speciella sound. Jag tycker mig höra liknande tendenser här.
"Tamp 'em up solid" är en akustisk fotstamparlåt som inte nödvändigtvis hade behövt inleda. En sån som utan någon större ansträngning sätter sig i huvudet.
Jag har egentligen inte tillräckligt på fötterna när jag tycker mig höra viss likhet med Jackson Browne när "Tattler" smyger igång. Här med baryton/baskör och en liten stråkensemble som spelar som en sommarvind. Lite kul från Jim Keltner då och då för att röra om i grytan. Rys gäng spelar väl skitigt om dom vill.
"Married man's a fool" är albumets absolut mest glädjebringande spår. Och då håller de ändå igen så länge de kan mellan refrängerna! De prånglar sin väg in i den och här fick han verkligen valuta för sitt beslut att det nog vore på plats med åtta man i kören på skivan. Skulle inte bli förvånad om alla sjunger rätt in i micken här. Slidesolot ovanpå rytmgitarren skingrar dessutom alla eventuella orosmoln man har för stunden. Och Jims detaljrikedom med stockarnas hjälp ger ju låten den där extra skjutsen fram.
Vid första spelningen gillade jag "Jesus on the mainline" mest. Kanske mest för att det var så kul att det var en gospel. Den har svalnat lite men det är alltid lika kul att höra upphämtningen lite innan tvåminuterstrecket. Blåset är nog det som drar ner det för mig. Inte så det stör men lite gnällig får man vara!
Bobby Womacks klassiska "It´s all over now" står näst på tur. Den är classy men ändå lite bonnarå på nåt vis. Musikerna verkar nästan spreta iväg på pin kiv från varandra och man kan bara föreställa sig hur kul den sessionen måste ha varit. Altstämman som ospecifikt dyker upp och som fan inte heller den ska följa nån annan är ännu en härlig detalj under albumets gång.
En smygare för mig var "Medley: Fool for a cigarette/Feelin´good". Som stigen till nåt man ska till man bara hört om. Vacker den med. Här gäckar rösten ibland men håll ut. Inte ens när det bara blir den akustiska gitarren kvar ger de upp på melodin. Denna på ett dunkelt ställe i LA vore nåt! Övergången känns naturlig och här glider han runt på strängarna med sin mandolin med sin naturliga exklusivitet.
Det behövs inte många BPM för att ändå få igång höfterna när man t.ex står med disken när det övergår i "If walls could talk". -Ain´t you glad, hey hey hey? Basgången är snäll som ett barnprogram på alla tänkbara bra vis.
Avslutar gör skivans svagaste spår. "Mexican divorce" och "Ditty wah ditty". Skilsmässolåten med sina karibiska trumverk och smäktande gitarr, tänk Lady och Lufsen och sen ett saxofonsolo på det mot slutet gör inte låten till nåt att vänta på. Den goda tanken med att avsluta med nåt glatt, tycker jag går om intet när det blir för mycket kabaret över det. Earl Hines jazzar på ordentligt och den akustiska gitarren är klanderfri och sprudlande på alla vis men nej, inte mer än så.
Nu har ju karln släppt så mycket filmmusik att det hade ruinerat en trogen samlare men några tidiga till får det bli. Just hans jordnära spelstil och rootsigheten i det jag hört vidare än så länge på Spotify, vibrerar stundtals av spelglädje som inte kan fås på annat sätt än från en verklig lirare med ett inrepeterat gäng för låtarna vid sin sida. Det känns nästan lite skabbigt framfört på ett underbart smittande sätt ibland. Ingen idé att idka perfektion när det är mycket roligare att göra nåt skönt otippat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar