You

Gong var alltid, hör och häpna, lite för flummiga för mig. Det började med You för en tia i Förslöv som några år senare såldes i butiken för mycket mer än så och så fort den bytt ägare började tvivlet ta sin plats i mitt huvud. Tänk om jag gått miste om ett riktigt spännande band här? Bara någon vecka efter det var vi ute på en skivköparturné som hette duga och mittemellan Curt Haags och Thompson Twins fanns guldkornen till skivbutikens välmående. 

Är det för proggigt att säga att pengarna inte spelade nån roll? Helt okej, jag var på jakt efter bra musik och la jag vantarna på något tog jag för mig helt enkelt! När jag satt och prisade Gongs tidiga plattor trädde skivsamlaren i mig fram. Vem ska ha dessa? Jag så klart. Tio album stannade kvar i Hjärnarp. Dessa har jag spelat till och från i åtta år nu och kommit fram till att de är perfekta vissa dagar och så väldigt svåra andra dagar. 

Radio Gnome Invisible #1-3 har jag inte satt mig in i ännu. Rent textmässigt vill säga. Däremot har jag våndats och glatts åt dessa tre album omvartannat från ett musikaliskt perspektiv. När folk har pratat vitt och brett om Steve Hillage kan jag bara gå i god för Arzarchels enda släpp och det är faktiskt nästan för bra för att vara sant. Men därefter verkar han ducka för min radar å det grövsta. Men som sagt, vissa dagar kan jag förstå hejaropen. Det lär väl sluta med att jag 2020 skriver en hyllning om någon av hans soloskivor! 

Jag har aldrig haft lätt för progressiv rock bör väl nämnas. Spelskickliga musiker i ett rum innebär inte ett fulländat album. När Daevid Allen & co fick med trummisen Pierre Moerlen till 1973 års Angel’s egg blev dock resultatet en grupp med en solid grund att vila sig mot. Basisten Mike Howlett blev en mer taktfast bandmedlem och de två ihop gör You till en fantastisk skapelse. På tredje och sista skivan i trilogin om Radio Gnome Invisible tar det fart med besked. Det är nästan så att Daevids röst kommer till korta. Men bara nästan.

Det är mer fusion än någonsin tidigare och ändå livfullare än man vågar hoppas. Man kastas mellan flum och intrikat taktföring och så fort man landat i deras speciella kosmos bär det iväg till något helt annat. Det oväntade och varmt välkomnande i perfekt symbios.

Jag satt en kväll härförleden och la till låtar på en av mina mer suspekta Spotifylistor och efter ett par tryck på Related, såg jag att Gong kom upp gång på gång. Jag vet inte vad det var som drev mig till You, denna tidigare refuserade skiva, men jag lät den spela under tiden som jag la till sånt jag redan visste jag ville ha med. När skivan var slut slog det mig hur fort tiden gått. Jag hade inte alls samma fokus på nåt annat märkte jag. Allt flöt liksom samman. Jag hade inget val. Jag fick lägga på LPn kvällen därpå för att se om det var så bra. 

”Thoughts for naught” och ”A PHP’s advice”, båda två under två minuter inleder. Precis så skruvat man kan vänta sig av ett gäng franska hippies. Flöjt, en viskande kvinna, Daevid med operaambitioner, xylofon och en gycklarmelodi. Det är på ”Magick mother invocation” som det börjar på allvar. Långsamma synthljud från yttre rymden och tranceframkallande mantran i knappt två minuter styr den musikaliska resan rakt ut i ett jazzäventyr där Howletts basgång håller kursen till ett småvilt saxofonstycke. Mitt i ”Master builder” stannar de upp med texten -Maybe you should know, maybe you know etc. Sen tar Steve över med sin elgitarr och han rör sig fritt emellan jazz, psykedelia och rock. Pierre Moerlens plats i bandet bör inte ifrågasättas längre. Han smiskar trumskinnen i figurer man trodde var omöjliga och alla hänger på. Sist på sida A ligger ”A sprinkling of clouds” som smyger igång med sköna synthar, inte helt olikt Pink Floyd. Det ligger och puttrar och trots ekvilibristerna i bandet mot slutet är det fortfarande den kosmiska känslan som dröjer sig kvar. 

B-sidan startar lika rörigt med ”Perfect mystery”. Vaudeville av någon sort. Det är de två sista 10-minuterslåtarna som sköljer över en som gör skivan till en smått magisk upplevelse. ”Isle of everywhere” är en försiktigt jazzfunkig skapelse med en gudabenådad basgång och den frisinniga saxofonen som först drar i uppmärksamhetens trådar är varken för mycket eller för lite. Steves fusionsolo bygger upp temperaturen och slutligen landar de i ”You never blow yr trip forever”. Först är det rätt spastiskt men övergår till något Robert Wyatt skulle kunnat vara stolt över. Daevid Allen var trots allt med i originaluppsättningen av The Soft Machine. Tre och en halv minut in brakar det loss med besked. Steve och Pierre vräker av ett parti som enligt lag borde innebära säkerhetsbälte. Sen blir det allsköns flum och vilka om inte Gong gör det på bästa tänkbara sätt? I en valstakt börjar det bli någorlunda städat igen och med flöjt och en pulsnedsättande kör avslutar de i god tid. 

Jag gjorde nog helt rätt i att behålla dessa skivor. Det verkar återigen bara vara en mognadsfråga när det kommer till kritan. Det kanske är läge att skriva ut texterna och följa Zero the hero från början till slut genom parallella världar, via planeten Gong. Jag lär väl inte bli klokare men rejält underhållen!