Volunteers

 SAAB 98. 29000 nästintill problemfria mil, turbo och sköna säten. Känns rätt  betydelselöst nu när CD-växlaren kämpar i vår stränga årstid. Och den som redan börjat strula. 62 försök innan den är full till sist eller 7-8 tappra försök med en ynka skiva... Just nu vågar jag inte byta så Caravan, Miles Davis, The Feelies och Jefferson Airplane har hängt med mig på många vändor nu. 
4:an och 5:an har inte funkat alls.

 Jag och frun var i San Fransisco för att fira våra 20 första år ihop i stor stil. Vi strosade omkring i en småstadslik atmosfär och betade av gamla konserthallar, parker och givetvis The Haight. En kontorist tyckte nog det var märkligt att se frugan backa tio steg och knäppa en bild på mig med V-tecken. Hade vi lyckats med en kupp och hånade dom lite extra med en bild, eller?!

 På  2400 Fulton Street bodde Jefferson Airplane ett tag. Där kändes det lite extra. Med sina sjutton rum kändes Grateful Deads gamla bostad någon kilometer bort rätt futtig. 50 år efter Summer of love var det som om jag ändå kunde känna in stämningen. För att bibehålla känslan stegade vi in på Amoeba records där jag köpte på mig de jag fattades med dem på CD. Det blev några andra också. Stört omöjligt att hålla igen på ett så gigantiskt ställe när man har pengar på fickan! Och frun fick vila!

 Väl hemma igen valde jag ut ett par skivor ur stapeln som skulle med ut i bilen. De flesta spottades ut med det numera fruktansvärt irriterande INGA LÄSBARA FILER i displayen. Volunteers accepterades och från att ha varit en riktigt bra skiva på vinyl klättrar den gång för gång upp ett litet snäpp nu på CDn. Att nöta in en skiva kan vara positivt ibland.

 Airplane och Dead, som väl bäst representerar San Francisco på 60-talet skiljer sig markant från varandra. Där Dead kände in och försiktigt utforskade känns Airplane som en briserande bomb. -Jaså, du väljer att ta plats här? Jag ska nog fan överrösta dig. Och dig. Och dig. Till sist är hela bandet så fulla av adrenalin att allt kan hända. Volunteers spelades in live i studion och det är nog det som fått mig att gå igång på materialet än mer nu.
 Utgiven i november -69, strax innan Altamontfestivalen där Marty Balin knockades på scen av en medlem ur Hell´s Angels och än mer tragiskt då en besökare fick sätta livet till från knivhugg från de vaktansvariga (!) änglarna. Så här i efterhand kan man känna att något var på väg att rinna ut i sanden. Spencer lämnade kort därefter för att sedan spela i countrycombon The New Riders Of Purple Sage fram till -78. Den känns mer politiskt medveten än något de gjort tidigare. Smaka bara på titeln. Volontärerna var där men de satte inga blommor i håret, det är en sak som är säker.

 Nicky Hopkins på piano känns som en sjunde medlem. Anlitas av Airplane. Check. Woodstock. Check. Då de spelade sin "morning maniac  music". Psykedelisk rock med piano är ingen dum idé alls nämligen. Hippiedrömmen "We can be together" vilar tryggt i hans händer. Jormas gitarr är överstyrd i vanlig ordning och dynamiken från den råhet de bemästrade till de nästintill popliknande refrängerna här slår en med full kraft. Sex minuter att längta till. Varje gång.

 Den i grunden akustiska "Good shepherd" har följt med mig i minst 25 år. Spelade in den på oräkneliga blandband innan jag gick över till CD-bränning. Ett mer typiskt 60-talssound får man leta efter. Här håller de igen för maximal utdelning när det väl gäller. På "The farm" gästar Jerry Garcia på pedal steel. Den utopiska tanken på att dessa utpräglade stadsbor skulle trivas på en gård på landet är faktiskt rätt roande. Däremot försvinner trovärdigheten så det är väl egentligen "Hey Fredric" man väntar på. Grace Slicks drygt åtta minuter långa komposition som pendlar mellan sökande melodier och total frenesi. Hennes wailande har drag av opera i sig när hon tar i. Halvvägs in släpper alla hämningar. Fuzzgitarren, egentligen ondare än vad man har bruk för, får rummet att vibrera. När de i detta instrumentala parti plockar ner för att med full kraft återgå till urladdningen känns de faktiskt farliga som ett bombplan. Precis så som man vill ha det. Jorma Kaukonens "Turn my life down" lever och frodas i en mäktig orgelmatta och Martys distinkta höga ton gör den till en vinnare. Det staccatoliknande kompet är olikt något de tidigare gjort. Perfekt placerad sist på A-sidan.

 På Crown of creation, från året innan, sjöng Grace förföriskt om älskog mellan tre eller fler inblandade. David Crosby låg bakom "Triad" och här på Volunteers tolkar de hans och Stephen Stills "Wooden ships". Som tredje kompositör står Paul Kantner. Som ett brev på posten når harmonierna nya höjder. Gruppens tre huvudsakliga sångare turas om verserna. Dramatiken tar ett stadigt grepp om lyssnaren. Spencer Dryden styr stegrande på trumskinnen. Man förstår att de definitivt menar allvar.
 På "Eskimo blue day" får Jack Casady fritt spelrum och med sina fyra strängar och effektpedaler lyfter han låten som i princip redan är fulländad. Graces andrastämma som överlappar sin egen är ett genialiskt drag. Mer Airplane än så här blir det nog bara inte. "A song for all seasons" känns däremot som en matinéföreställning. En albumfiller som får mig att sträcka mig mot SKIP-knappen. Country var inte deras starka sida...

 Minuten långa "Meadowlands" känns däremot nödvändig. En domedagsorgel, inspelad så lågt det bara går och en krigshärjad radioröst, hörd i höger högtalare, välter inga berg precis men den behövs för att få oss att aldrig sänka garden. Nickys pianorullningar på titelspåret är nämligen bara början på denna sista kraftsamling. Med rätt publik kunde den säkert bli så samhällsomstörtande Balin önskade sig från första början. Han tar i så rösten ger vika och bandet spelar med så mycket inspiration emellan sig att de nästan tvingar ut oss på gatorna. Där Laila Freivalds manade till allsång med "We shall overcome" hade jag valt denna istället. Lätt. De avslutar på topp och skrev säkert in sig på CIAs svarta lista i och med det.

 Från att inte ha spelat Jefferson Airplane på flera år har jag nu inte nöjt mig med en skiva som jag inte vågar plocka ut, utan spelat allt de gett ut, även de ett par gånger. Hade för mig att deras debut var alldeles för mycket folk och för lite rock. Det är härligt att kunna sätta gamla skivor i gott ljus på äldre dar..

III

Woodstock. Där och då spelade fyra akter vars låt/låtar är pur kärlek. Pur energi. Pur lycka. Jag menar då Joe Cocker, Ten Years After, Sly & The Family Stone och Santana. Och denne mexikanskättlade gitarrist som spelat in högt och lågt under sin långa karriär var 1971 på sin tredje platta i ordningen. 

 Är det nåt med latinorytmer så är det alla små slagverk de hittar användning för. Plus att Carlos mött Mescalito ett par gånger och vet hur man peakar ett solo för likasinnade musikälskare. Det vävs in i beatet och sen tar det ny form och ibland tar det över helt. Eller, jag vet inte, han gör det bra i alla fall! Och en av de riktigt vassa bakom trumsetet: Michael Shrieve. Fyra slag extra för det är kul, en basists drömpartner.

 Första gången jag hörde "Batuka" var jag runt trettio år. Då satt jag med ett medplockat ex från the golden age of en hederlig SÖKES-annons i tidningen och en turné i närområdet där förväntningarna alltid var höga. Gud vet hur många Flamingokvartetten och Pelle Karlsson mina ögon skådat men ville de prompt bli av med dom slägde vi de gärna åt dem! Jag tror vi hade minst fem ex av alla hans plattor. Ändå satt jag fortfarande och begränsade mig själv ner till en endaste låt. "Soul sacrifice" från Woodstockplattan. Kort därefter ville en kund att jag skulle få en timme på Radio Höganäs. "Batuka" inledde!

 Man stannar upp direkt av den gungiga basgången och när Carlos och Neal möter upp med ömsom stöddig ömsom flyhänt gitarr börjar det hända grejer direkt. Orgelsoundet är tjockt som stenväggarna i Glimmingehus och när man precis vant sig startar det som till sist tvingas avslutas och övergå i särledes överraskande "No one to depend on". Rocksamban som tar sig tvära kast. Avgrundsgitarren efter sången, med handklapp och allt, börjar spricka i sömmarna runt tre minuter. All den energi de frambringar gör nuet till det mest värdefulla man vill vara i. De hämtar upp med ursprungsmelodin precis i tid.

 "Taboo" är låten som mitt i all cornyhet riktigt andas den slutliga rytmen av en vaggande melodi som sen sakta byggs upp till nåt oerhört dramatiskt. Efter en riktigt lovande inledning träder smörsångaren fram och bandet spelar för livet likt ett collageband vid sista dansen. Men det är ju ändå Santana som bestämmer här och när han leker med dynamiken så enkelt som det verkar för honom skickas man iväg till platser som bäst representeras från omslaget.

 Att "Toussaint L'Overture" är ett sexminuterspass på golvet så gott som en plats på spinningstolen på Friskis & Svettis är både befriande och bra för hjärtat. Tempot är uppskruvat och intrycken många. Spansk sång är ingen favorit men man hinner inte ens bry sig. Skinnflagorna flyger från alla sköna handtrummor och klickedicket från små koklockor och rör är uppförsbacken om man nu ändå väljer cykeln. Själv försöker jag sätta ner foten vartannat slag i den vildaste latinodansen jag lyckas frambringa! Carlos förmåga att sätta ytterligare ett solo så rätt, så rätt, är å andra sidan värt att bara sitta ner och känna in också. Inte illa för en låt jag inte ens vet om jag uttalar rätt.

 Tower Of Power tar täten direkt i "Everybody´s everything" och sången är stark. Lyxfunk hela vägen och när Gregg Rolie får studiotid får han sina solon att sitta. Carlos är mer straight shoot rock'n'roll i sitt. Hade jag zappat förbi "Guajira" om det var ett gäng spanska farbröder som stod och spelade på en varanda? Ja. Som tur är köper jag ju min musik i fast form så jag kan ju inte komma undan. Att melodin inte ger mig särskilt mycket ska jag inte hymla med. Dessutom en spansk text som bara handlar om att dansa. Mario Ochoa vänder i alla fall tvärt med en vilseledande jazzfrihet och ger kören en tuff match när de ger sig in i leken igen. Pianotangenterna följer, bryter, klingar av och återuppstår för att senare ligga och småoroa in till sista trumslaget.

 Sjunde spåret, "Jungle strut" låter i tio sekunder som "Balladen om björnbär och nätmelon". Sen hör jag likheter med Allman Brothers Band. Bra drag rakt igenom. Orgeln står ut. Egentligen är det bara kastratsången på "Everything's coming our way" som inte faller mig i smaken. Det är lättsmält och smålalligt. Neal Schon verkar trivas med den positiva melodin och refrängerna är vältajmade. Ändå känns den som en nästsistalåt. "Para los rumberos" är som en slagverkstävling. Korta stötande ljud från orgeln och en loopartad sånginsats, också den med fart i, tills refrängen kommer med en pampig trumpetfanfar på slutet. Så från frenesi till Ivanhoe och sen rätt in i hetsen igen. Shrieve stortrivs. Skivan slutar här. Bra så.

 Gruppens fyra första LP håller absolut toppklass. A-sidan på Caravanserai från året efter trean är mystisk och stundtals hypnotiserande. De två tidigare bär mer släktskap med denna. Alla med iögonfallande omslag. Trots att musiken blev lamare vill man nästan äga några ex ändå bara för att man blir visuellt tillfredsställd. 

Paradise and lunch

Runt tio var jag nog ändå uppe. 40-årsfesten gjorde sig påmind i samma stund ögonen segade sig upp. Kaffe och nåt lättsmält från Spotify. Funktionen Relaterade artister är perfekt i sådana tillstånd. Ry Cooder kom upp och tja, varför inte?

 Scrollade mig ner till de tidiga plattorna och fastnade för det banala omslaget på Paradise and lunch". Småkul titel dessutom. Blir inte klok på den än tror jag! 

Kröp ner i sängen med kaffemuggen och all skörhet jag än kände började sakta bara försvinna. Inte många knapptryck senare var den beställd.

 När emballaget väl var borta, volymen höjd för att nå ut till altanen, AW-ölen i solen med min fru, gav den mig inte ett skit. 79 spänn i sjön. Plus frakt. Så skulle det ju absolut inte kännas så den fick följa med ut i bilen. Sakta men säkert plockade den poäng. Det är småslarvigt mest hela tiden, som en gatuhörnsspelning deluxe. Det brukar vara rösten som skämmer när det kommer till direktkritik från mig och då var Ry nära att få sig en känga. För att vara 27 år låter han minst 40 år till. Ibland. 

 Det är så lantligt att man närapå kan se röken som stiger från gödselhögen och med lite gospel och soul får lyssnaren i princip lite av allt från den stora kontinenten i väst.. Det här visade sig vara en skiva som inte självmant visade sina starka sidor. Man tvingas nästan till att sluta ögonen och försvinna in i hans värld för att inte gå miste om svänget. Neil Young förklarade storheten med Danny Whitten i kölvattnet efter hans bortgång där han menade att det var de toner han inte spelade som utgjorde Crazy Horses speciella sound. Jag tycker mig höra liknande tendenser här. 

  "Tamp 'em up solid" är en akustisk fotstamparlåt som inte nödvändigtvis hade behövt inleda. En sån som utan någon större ansträngning sätter sig i huvudet.

Jag har egentligen inte tillräckligt på fötterna när jag tycker mig höra viss likhet med Jackson Browne när "Tattler" smyger igång. Här med baryton/baskör och en liten stråkensemble som spelar som en sommarvind. Lite kul från Jim Keltner då och då för att röra om i grytan. Rys gäng spelar väl skitigt om dom vill.

"Married man's a fool" är albumets absolut mest glädjebringande spår. Och då håller de ändå igen så länge de kan mellan refrängerna! De prånglar sin väg in i den och här fick han verkligen valuta för sitt beslut att det nog vore på plats med åtta man i kören på skivan. Skulle inte bli förvånad om alla sjunger rätt in i micken här. Slidesolot ovanpå rytmgitarren skingrar dessutom alla eventuella orosmoln man har för stunden. Och Jims detaljrikedom med stockarnas hjälp ger ju låten den där extra skjutsen fram.

 Vid första spelningen gillade jag "Jesus on the mainline" mest. Kanske mest för att det var så kul att det var en gospel. Den har svalnat lite men det är alltid lika kul att höra upphämtningen lite innan tvåminuterstrecket. Blåset är nog det som drar ner det för mig. Inte så det stör men lite gnällig får man vara!

Bobby Womacks klassiska "It´s all over now" står näst på tur. Den är classy men ändå lite bonnarå på nåt vis. Musikerna verkar nästan spreta iväg på pin kiv från varandra och man kan bara föreställa sig hur kul den sessionen måste ha varit. Altstämman som ospecifikt dyker upp och som fan inte heller den ska följa nån annan är ännu en härlig detalj under albumets gång.

 En smygare för mig var "Medley: Fool for a cigarette/Feelin´good". Som stigen till nåt man ska till man bara hört om. Vacker den med. Här gäckar rösten ibland men håll ut. Inte ens när det bara blir den akustiska gitarren kvar ger de upp på melodin.  Denna på ett dunkelt ställe i LA vore nåt! Övergången känns naturlig och här glider han runt på strängarna med sin mandolin med sin naturliga exklusivitet.

Det behövs inte många BPM för att ändå få igång höfterna när man t.ex står med disken när det övergår i "If walls could talk". -Ain´t you glad, hey hey hey? Basgången är snäll som ett barnprogram på alla tänkbara bra vis.

 Avslutar gör skivans svagaste spår. "Mexican divorce" och "Ditty wah ditty". Skilsmässolåten med sina karibiska trumverk och smäktande gitarr, tänk Lady och Lufsen och sen ett saxofonsolo på det mot slutet gör inte låten till nåt att vänta på. Den goda tanken med att avsluta med nåt glatt, tycker jag går om intet när det blir för mycket kabaret över det. Earl Hines jazzar på ordentligt och den akustiska gitarren är klanderfri och sprudlande på alla vis men nej, inte mer än så.

 Nu har ju karln släppt så mycket filmmusik att det hade ruinerat en trogen samlare men några tidiga till får det bli. Just hans jordnära spelstil och rootsigheten i det jag hört vidare än så länge på Spotify, vibrerar stundtals av spelglädje som inte kan fås på annat sätt än från en verklig lirare med ett inrepeterat gäng för låtarna vid sin sida. Det känns nästan lite skabbigt framfört på ett underbart smittande sätt ibland. Ingen idé att idka perfektion när det är mycket roligare att göra nåt skönt otippat.

Paradise and lunch

Runt tio var jag nog ändå uppe. 40-årsfesten gjorde sig påmind i samma stund ögonen segade sig upp. Kaffe och nåt lättsmält från Spotify. Funktionen Relaterade artister är perfekt i sådana tillstånd. Ry Cooder kom upp och tja, varför inte?

 Scrollade mig ner till de tidiga plattorna och fastnade för det banala omslaget på Paradise and lunch". Småkul titel dessutom. Blir inte klok på den än tror jag! 

Kröp ner i sängen med kaffemuggen och all skörhet jag än kände började sakta bara försvinna. Inte många knapptryck senare var den beställd.

 När emballaget väl var borta, volymen höjd för att nå ut till altanen, AW-ölen i solen med min fru, gav den mig inte ett skit. 79 spänn i sjön. Plus frakt. Så skulle det ju absolut inte kännas så den fick följa med ut i bilen. Sakta men säkert plockade den poäng. Det är småslarvigt mest hela tiden, som en gatuhörnsspelning deluxe. Det brukar vara rösten som skämmer när det kommer till direktkritik från mig och då var Ry nära att få sig en känga. För att vara 27 år låter han minst 40 år till. Ibland. 

 Det är så lantligt att man närapå kan se röken som stiger från gödselhögen och med lite gospel och soul får lyssnaren i princip lite av allt från den stora kontinenten i väst.. Det här visade sig vara en skiva som inte självmant visade sina starka sidor. Man tvingas nästan till att sluta ögonen och försvinna in i hans värld för att inte gå miste om svänget. Neil Young förklarade storheten med Danny Whitten i kölvattnet efter hans bortgång där han menade att det var de toner han inte spelade som utgjorde Crazy Horses speciella sound. Jag tycker mig höra liknande tendenser här. 

  "Tamp 'em up solid" är en akustisk fotstamparlåt som inte nödvändigtvis hade behövt inleda. En sån som utan någon större ansträngning sätter sig i huvudet.

Jag har egentligen inte tillräckligt på fötterna när jag tycker mig höra viss likhet med Jackson Browne när "Tattler" smyger igång. Här med baryton/baskör och en liten stråkensemble som spelar som en sommarvind. Lite kul från Jim Keltner då och då för att röra om i grytan. Rys gäng spelar väl skitigt om dom vill.

"Married man's a fool" är albumets absolut mest glädjebringande spår. Och då håller de ändå igen så länge de kan mellan refrängerna! De prånglar sin väg in i den och här fick han verkligen valuta för sitt beslut att det nog vore på plats med åtta man i kören på skivan. Skulle inte bli förvånad om alla sjunger rätt in i micken här. Slidesolot ovanpå rytmgitarren skingrar dessutom alla eventuella orosmoln man har för stunden. Och Jims detaljrikedom med stockarnas hjälp ger ju låten den där extra skjutsen fram.

 Vid första spelningen gillade jag "Jesus on the mainline" mest. Kanske mest för att det var så kul att det var en gospel. Den har svalnat lite men det är alltid lika kul att höra upphämtningen lite innan tvåminuterstrecket. Blåset är nog det som drar ner det för mig. Inte så det stör men lite gnällig får man vara!

Bobby Womacks klassiska "It´s all over now" står näst på tur. Den är classy men ändå lite bonnarå på nåt vis. Musikerna verkar nästan spreta iväg på pin kiv från varandra och man kan bara föreställa sig hur kul den sessionen måste ha varit. Altstämman som ospecifikt dyker upp och som fan inte heller den ska följa nån annan är ännu en härlig detalj under albumets gång.

 En smygare för mig var "Medley: Fool for a cigarette/Feelin´good". Som stigen till nåt man ska till man bara hört om. Vacker den med. Här gäckar rösten ibland men håll ut. Inte ens när det bara blir den akustiska gitarren kvar ger de upp på melodin.  Denna på ett dunkelt ställe i LA vore nåt! Övergången känns naturlig och här glider han runt på strängarna med sin mandolin med sin naturliga exklusivitet.

Det behövs inte många BPM för att ändå få igång höfterna när man t.ex står med disken när det övergår i "If walls could talk". -Ain´t you glad, hey hey hey? Basgången är snäll som ett barnprogram på alla tänkbara bra vis.

 Avslutar gör skivans svagaste spår. "Mexican divorce" och "Ditty wah ditty". Skilsmässolåten med sina karibiska trumverk och smäktande gitarr, tänk Lady och Lufsen och sen ett saxofonsolo på det mot slutet gör inte låten till nåt att vänta på. Den goda tanken med att avsluta med nåt glatt, tycker jag går om intet när det blir för mycket kabaret över det. Earl Hines jazzar på ordentligt och den akustiska gitarren är klanderfri och sprudlande på alla vis men nej, inte mer än så.

 Nu har ju karln släppt så mycket filmmusik att det hade ruinerat en trogen samlare men några tidiga till får det bli. Just hans jordnära spelstil och rootsigheten i det jag hört vidare än så länge på Spotify, vibrerar stundtals av spelglädje som inte kan fås på annat sätt än från en verklig lirare med ett inrepeterat gäng för låtarna vid sin sida. Det känns nästan lite skabbigt framfört på ett underbart smittande sätt ibland. Ingen idé att idka perfektion när det är mycket roligare att göra nåt skönt otippat.