You

Gong var alltid, hör och häpna, lite för flummiga för mig. Det började med You för en tia i Förslöv som några år senare såldes i butiken för mycket mer än så och så fort den bytt ägare började tvivlet ta sin plats i mitt huvud. Tänk om jag gått miste om ett riktigt spännande band här? Bara någon vecka efter det var vi ute på en skivköparturné som hette duga och mittemellan Curt Haags och Thompson Twins fanns guldkornen till skivbutikens välmående. 

Är det för proggigt att säga att pengarna inte spelade nån roll? Helt okej, jag var på jakt efter bra musik och la jag vantarna på något tog jag för mig helt enkelt! När jag satt och prisade Gongs tidiga plattor trädde skivsamlaren i mig fram. Vem ska ha dessa? Jag så klart. Tio album stannade kvar i Hjärnarp. Dessa har jag spelat till och från i åtta år nu och kommit fram till att de är perfekta vissa dagar och så väldigt svåra andra dagar. 

Radio Gnome Invisible #1-3 har jag inte satt mig in i ännu. Rent textmässigt vill säga. Däremot har jag våndats och glatts åt dessa tre album omvartannat från ett musikaliskt perspektiv. När folk har pratat vitt och brett om Steve Hillage kan jag bara gå i god för Arzarchels enda släpp och det är faktiskt nästan för bra för att vara sant. Men därefter verkar han ducka för min radar å det grövsta. Men som sagt, vissa dagar kan jag förstå hejaropen. Det lär väl sluta med att jag 2020 skriver en hyllning om någon av hans soloskivor! 

Jag har aldrig haft lätt för progressiv rock bör väl nämnas. Spelskickliga musiker i ett rum innebär inte ett fulländat album. När Daevid Allen & co fick med trummisen Pierre Moerlen till 1973 års Angel’s egg blev dock resultatet en grupp med en solid grund att vila sig mot. Basisten Mike Howlett blev en mer taktfast bandmedlem och de två ihop gör You till en fantastisk skapelse. På tredje och sista skivan i trilogin om Radio Gnome Invisible tar det fart med besked. Det är nästan så att Daevids röst kommer till korta. Men bara nästan.

Det är mer fusion än någonsin tidigare och ändå livfullare än man vågar hoppas. Man kastas mellan flum och intrikat taktföring och så fort man landat i deras speciella kosmos bär det iväg till något helt annat. Det oväntade och varmt välkomnande i perfekt symbios.

Jag satt en kväll härförleden och la till låtar på en av mina mer suspekta Spotifylistor och efter ett par tryck på Related, såg jag att Gong kom upp gång på gång. Jag vet inte vad det var som drev mig till You, denna tidigare refuserade skiva, men jag lät den spela under tiden som jag la till sånt jag redan visste jag ville ha med. När skivan var slut slog det mig hur fort tiden gått. Jag hade inte alls samma fokus på nåt annat märkte jag. Allt flöt liksom samman. Jag hade inget val. Jag fick lägga på LPn kvällen därpå för att se om det var så bra. 

”Thoughts for naught” och ”A PHP’s advice”, båda två under två minuter inleder. Precis så skruvat man kan vänta sig av ett gäng franska hippies. Flöjt, en viskande kvinna, Daevid med operaambitioner, xylofon och en gycklarmelodi. Det är på ”Magick mother invocation” som det börjar på allvar. Långsamma synthljud från yttre rymden och tranceframkallande mantran i knappt två minuter styr den musikaliska resan rakt ut i ett jazzäventyr där Howletts basgång håller kursen till ett småvilt saxofonstycke. Mitt i ”Master builder” stannar de upp med texten -Maybe you should know, maybe you know etc. Sen tar Steve över med sin elgitarr och han rör sig fritt emellan jazz, psykedelia och rock. Pierre Moerlens plats i bandet bör inte ifrågasättas längre. Han smiskar trumskinnen i figurer man trodde var omöjliga och alla hänger på. Sist på sida A ligger ”A sprinkling of clouds” som smyger igång med sköna synthar, inte helt olikt Pink Floyd. Det ligger och puttrar och trots ekvilibristerna i bandet mot slutet är det fortfarande den kosmiska känslan som dröjer sig kvar. 

B-sidan startar lika rörigt med ”Perfect mystery”. Vaudeville av någon sort. Det är de två sista 10-minuterslåtarna som sköljer över en som gör skivan till en smått magisk upplevelse. ”Isle of everywhere” är en försiktigt jazzfunkig skapelse med en gudabenådad basgång och den frisinniga saxofonen som först drar i uppmärksamhetens trådar är varken för mycket eller för lite. Steves fusionsolo bygger upp temperaturen och slutligen landar de i ”You never blow yr trip forever”. Först är det rätt spastiskt men övergår till något Robert Wyatt skulle kunnat vara stolt över. Daevid Allen var trots allt med i originaluppsättningen av The Soft Machine. Tre och en halv minut in brakar det loss med besked. Steve och Pierre vräker av ett parti som enligt lag borde innebära säkerhetsbälte. Sen blir det allsköns flum och vilka om inte Gong gör det på bästa tänkbara sätt? I en valstakt börjar det bli någorlunda städat igen och med flöjt och en pulsnedsättande kör avslutar de i god tid. 

Jag gjorde nog helt rätt i att behålla dessa skivor. Det verkar återigen bara vara en mognadsfråga när det kommer till kritan. Det kanske är läge att skriva ut texterna och följa Zero the hero från början till slut genom parallella världar, via planeten Gong. Jag lär väl inte bli klokare men rejält underhållen!

The singles and more 1965-1968

Hade det inte varit för Facebook hade jag gått miste om Mikael Ramels erbjudande att för humana 150 riksdaler plus frakt, få hem Steampackets samlade singlar plus lite annat på slutet. CD on demand. Bättre för miljön och artisten. Mer exklusivt för köparen. 

Helt ärligt hade jag ingen aning om vad jag gett mig in på när jag visat intresse för en grupp jag inte visste ett dugg om men när han senare skrev att de som fortfarande ville ha skivan kunde sätta in pengar på ett postgironummer tvekade jag inte en enda sekund. Va fan, man är ju här på jorden för att bli överraskad. Pengar är en världslig sak, kultur består!

Två dagar senare låg ett vadderat kuvert i brevlådan. Trodde det var Tangerine Dream. Men nej, det var en signerad Steampacket-CD jag slet fram. Just nu beter sig spelaren bra märkligt så 06.15 morgonen därpå pluggades den in i bilstereon. Vissa arla morgnar är jag mer radiostyrd än faktiskt levande och då vill jag i regel lyssna på sånt jag redan godkänt. En ny bekantskap kan, hur välvillig den än vill visa sig, sluta i ett totalt ointresse som medför ett antal fler genomlyssningar än vad som faktiskt krävs för att nå ända fram. Och lägg ren okunskap till bilden så kan det sluta vid att jag aldrig mer än ser ryggen på skivan i hyllan. 

Två och en halv mil enkel resa senare var jag klarvaken. Mina tankar om ännu ett sixties blue eyed soul band var utraderade, i det närmaste förintade. Material från -65 till -68. Var hittade de referenser? Vem fick gitarren att låta så rå på vissa av spåren? Nog är det Per Bruun från ännu inte bildade Fläsket Brinner och hur mycket artificiell prana la de vantarna på egentligen?         

1965 var Mikael 16 år. Så ung är man alltså när man går i första ring på gymnasiet. Själv kunde jag då med viss möda och utan talang spela ”Oh Carol” på akustisk gitarr. Så är det än idag bör väl påpekas. Men med lite talang och rätt personer i sin närhet i kombination med vad jag vill tro var den kreativaste perioden i musikhistorien bildades Steampacket. Ett av många, i efterhand, obskyra band som av många anledningar försvann ut i periferin.  

Vad var det då som sköljde morgongruset ur ögonen den morgonen? Det tidlösa soundet? A nej! En 60-talsgrupp låter på ett visst vis, så är det bara. Det faktum att de aldrig släppte en LP utan bara singlar gör ju skivan rätt splittrad. Något jag i vanliga fall har väldigt svårt för. De skivor jag har på vinyl och sedan även köpt på mig på CD som innehåller bonusspår får det att snurra i skallen. Utanför N Varalöv kom jag till insikt med att detta var en singelgrupp och därmed fick jag rätta mig efter det! 

De bjöd på en härlig blandning av engelsk rock. Tänk The Who, Them, The Beatles och The Pretty Things. Amerikansk västkustrock slängde de in i mixen också. Även svensk popschlager gav de en chans men det som särskiljer dem från många andra band från den tiden är detaljerna i låtbyggandet. En till synes enkel melodi, vers-vers-refräng, lyckas de förgylla med otippade inslag. Av skivans 21 spår är 14 covers. Även detta ett 60-talsfenomen. ”In the midnight hour” har jag hört i otaliga versioner mellan 2.30 minuter och 15+ så när jag såg att de gav sig på den lyftes väl inga ögonbryn. Jag hade ouh så fel! ”Baby you’ve got it”, i original av The Action, är en rejäl adrenalinspruta rakt in i hjärtat på tonårsrebeller. Kastratkörens -Do do do do do do, gör att den aldrig tappar i intensitet. Buffalo Springfields ”Bluebird” blir rejält överkörd. Hör bara solot som vräker ur högtalarna! Donovan skrev ”You just gotta know my mind” till flickvännen Dana Gillespie. En helt igenom fantastisk låt. Steampacket hottar upp den i typisk The Pretty Thingsstil. Det är primitivt, det är rått, det är precis så skitigt att man inte kan undvika att bejaka neandertalaren i sig. The Turtles kassako till singel, ”Happy together”, heter här ”En värld av visioner” och är precis lika bra, rätt och slätt. 1966 hade Manfred Mann släppt otroliga sex album och från As is är ”Trouble and tea” hämtad. Även här blir resultatet något ruffigare även om de inte tar sig några större friheter i framförandet.

Så till låten som fick mig att börja tvivla på mig själv. ”Take her anytime” hade jag med bestämdhet hört förut. Men var? Läste på baksidan att det var ett Rameloriginal så det kunde kanske vara på samlingsplattan Who will buy these wonderful evils. Men icke. Det visade sig att jag hade den sen innan. Både på Perfumed garden och Chocolate soup for diabetics (sug på den titeln, vetja!). Rod Stewart frontade en grupp med samma namn och det satte ju käppar i hjulen. De döpte helt sonika sig till Steampacket II på hemmaplan. Och The Longboatmen utomlands. Visst är det härligt! Men allt krångel till trots är det mödan värt för det är en riktig pärla till låt. Orgeln är precis så tuff som man inte ens vågar hoppas om ett svenskt rockband och gitarren låter som de sista tonerna från en härjad Stratocaster i nävarna på Pete Townshend. 

En annan Ramelkomposition som sticker ut är ”She’s down”. I grunden byggd på tidstypisk brittisk rock med en gnutta svenskhet inslängd i mixen. Jag tänker lite på The Blossom Toes när jag hör den. Och mot slutet gör det LSD-frigjorda The Beatles sig påminda. 

Nu visade sig ju Steampacket vara årets överraskning för mig. The real deal så att säga. Jag hoppas innerligt att någon läsare här på bloggen tar tag i saken och fixar ett eget exemplar. Jag går i god för det som du förstår!