Live on Radio Bremen

Vissa skivor har en inbyggd mystik. En aura av ouppnåelighet för de som ännu inte förstått storheten och kanske inte ens vetat att de borde ha den i samlingen. I det sistnämnda befann jag mig, oförsiktigt scrollande i musikgruppen på Facebook jag en gång blev medlem i. ”Heavy metal kids” med Kraftwerk? Lät ju kul, tänkte jag och tryckte igång Youtubeklippet. 

Det som hände härnäst var ett intensivt sökande på eBay som resulterade i ett överbud för att skaka av mig presumtiva kunder. Därefter tipsade jag en kompis om skivan och han laddade ner den för att höra om det verkligen var så bra som jag gjort gällande. Senare den veckan fick jag ett SMS att han omöjligt kunnat spela något annat. Skickade klippet till ännu en vän som skrev att det var det bästa han hört på minst hundra år! Auktionen hade fem dagar och fjorton timmar kvar när jag först la mitt bud. Fem dagars oroligt väntande helt i onödan. Jag var den ende som la bud på skivan och när jag ringde hem till Marina för att höra om min Tangerine Dreamplatta kommit och hon istället sa att det var ett paket från Grekland, trippade jag på tår resten av eftermiddagen. Inte ens decemberregnet fick mig ur balans!

Såg ett klipp från en Kraftwerkkonsert -70 som Moon Duo lagt upp på sin Facebooksida ett par dagar innan och när Marina halvvägs in i ”Stratovarius” sa att hon ville ta livet av sig förstod jag hur stort detta var. Introt där var lika långt som hela versionen från Bremenkonserten bör väl tilläggas. 

Jag hade köpt på mig Kraftwerks tre första album sedan tidigare men inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur Michael Rother och Klaus Dinger som senare samma år bildade Neu! kunde våldföra sig så på framtida synthklassiker som de faktiskt gjorde. Florian Schneider hade inte Ralf Hütter vid sin sida då denne för tillfället läste arkitektur. 

Aldrig officiellt släppt vräker de ur sig ”Heavy metal kids”. Stonerrocken härstammar visst från Tyskland och inte nån öken i Kalifornien. Ekon från ”Iron man” hörs men gitarrtonen är bra mycket elakare än Toni Iommis. 

Avantgardiska utsvävningar leker igång ”Stratovarius”. Denna femtonminutersversion bär ingen likhet med den som återfinns på deras första platta. Inget pling plong här inte. De maler och maler och stämningen känns i det närmaste hotfull. Prick nio minuter in lägger de i en växel till för att två minuter senare dra ner på tempot. En halv minut med allsköns oväsen avslutar snyggt.

Favoriten från deras debut, ”Ruckzuck”, med den smittsamma flöjten känns igen men återigen har den här tuffats till och förlängts med mer än det dubbla. I de försiktigare partierna låter det lite Can om dem. Det är funkigt, återhållsamt, briserande och nyfiket.

”Vom himmel hoch” går till en början i samma trampade spår och man undrar om de fastnat i ett fack men så tar den form och Schneider med sina elektroniska instrument jammar med Rother så det slår gnistor dem emellan. Tempot är lågt och när Dinger slår på cymbalerna fattar man hur förbaskat tungt det är. 

Den elektrifierade fiolen i ”Rueckstoss gondliere” för tankarna till The Velvet Underground och deras monotont söndertrasade melodier. Men denna trio nöjer sig inte med att mangla i elva minuter utan plockar ner låten gång på gång och låter den komma tillbaka med full kraft istället.

Nu satt man ju inte på biografen Gondel i Bremen den 25:e juni 1971 och upplevde detta live. Men att sitta med skivan i knäet och med volymen en bra bit upp tar en dit. Om och om igen om man så önskar.   

Alrune Rod

Psykedelisk progressiv dansk rock. Inte genren med flest träffar i min samling precis. Däremot var jag nällad i flera år att lägga vantarna på Alrune Rods debut från -69 efter en skönmålning från min äldste vän. 

Väl på plats i Köpenhamn, nere i källaren på Accord, slog hjärtat ett par dubbelslag när den så stod där med aningen ringwear efter alla år. Sen bankade det lite hårdare i bröstkorgen när prislappen i högra hörnet var mer än det dubbla än mitt barnbidrag. Ja, det här utspelade sig för länge sen! Köpte två senare skivor med Caravan istället som jag inte ägnat mycket tid åt. 

I samma stad, kanske tio år senare, hittade jag istället dubbel-CDn Sonet årene 1969-72. Deras tre första skivor i samma förpackning. Risken med att köpa en skiva med högt uppskruvade förväntningar är att det inte alls låter lika bra som man hoppas. Men inte ens sången på danska drog ner betyget. Alrune Rod lät nästan som jag fantiserat genom åren. Där Blue Cheer döpte sig efter den starkaste syran på marknaden tog de namnet efter häxkonstens kanske allra mest mytomspunna ört. 

Man ges en fingervisning vad som händer vid inmundigandet av alrunans rot redan i första spåret. Ingen partydrog här inte. ”Alrune rod” är en dynamisk låt på tio minuter med mäktig orgel och elektrisk och akustisk gitarr omvartannat. Händelseförloppet i ruset återspeglas nästan likt en teaterpjäs. När sångaren får lust att gå lös med sin finska dolk sitter man som förstenad i soffan. I slutet svamlar han oavbrutet om att den måste älska honom och gitarristen vräker ur sig ett aggressivt psychsolo som slutar med en kyrkorgel. Ödesmättat är en underdrift. På ”Natskyggevej” vaggas man in i en falsk trygghet. Basgången får mig att tänka på Fläsket Brinner i högform, kvällen till ära med Bo Hansson vid orgeln. Försiktigt plockande gitarrer. Det briserar i sann Vanilla Fudgeanda för att sedan åter bli kavlugnt. Svagt/starkt med kirurgisk precision. -Vi flyver over Natskyggevej, sen ett härligt psykedeliskt gitarrsolo. ”Hvor skal jeg se solen stå op” låter som Träd Gräs & Stenar med sina tablas och lägereldsgitarr. Rätt blek jämfört med tidigare låtars mått. Inget ont om TGS. 

”Bjergsangen” är uppdelad i tre faser. Orgeln ligger tät som en skogsdimma och snart är de framme vid ledmotivet i låten. Som Edvard Grieg i kosmos! Sångaren tar i så blodkärlen spricker och det kan nog få många att lyfta på ögonbrynen. I fas två plockas tablasen fram igen och fåglarna sjunger som på beställning. Sista fasen är i princip ett enda långt gitarrsolo och en återigen övertaggad sångare. ”Rejsen hjem” är skivans längsta spår med sina tretton minuter. De två första bjuder på en tempohöjning för att sedan stå på ruta ett igen. Som taget från Bo Hanssons Sagan om ringen fortskrider musiken som en alltmer pompös skapelse där grunden hålls uppe av ett välbalanserat piano. Danskt flum följer och teman dyker upp och försvinner som det mest naturliga här på jorden. Vid tiominuterslinjen är det psykedeliskt som Pink Floyd vid "A saucerful of secrets". En sista urladdning och sedan hade man ändå inte klarat mer. 

Här fortsätter min skiva men då är det från Hej du året efter.