Where? (in conclusion)

Jakten på den heliga graal fortsätter men för ungefär ett år sedan la jag vantarna på en väldigt spännande platta efter ännu en lusläsning av Acid archives. 

Självaste Polydor satsade pengar på en kvintett som gick under namnet Ram. 

1971 spelades Where? (in conclusion) in och släpptes året därpå men då var gruppen redan ett minne blott tack vare managementproblem. Eftersom skivbolaget saknade en grupp blev det svårt att promota så skivan sjönk skamset mot botten. Musiken är lika bångstyrig som batikgeten på framsidan utan att för den delen vara alltför svår. Första gången jag hörde den kändes det som ännu en skiva i samlingen där alla i gruppen ska få lika stort utrymme för egna idéer och det brukar inte båda gott. Demokrati är överskattat. Efter ett par genomlyssningar fick jag ge med mig och inse att detta helt enkelt var en skiva med smarta arrangemang och känslan av en lust för att öppna upp för infall, hur märkliga de än må uppfattas. I dagar gick jag omkring och nynnade på fragment från plattan och längtade efter ännu en spelning då arbetsdagen tagit slut.

”The want in you” är en del progressiv rock och en del barband som en bit in i setet trollbundit publiken och höjt ölförsäljningen med 200%. Gitarriffet är som hämtat från den vågade Chicagoplattan som tyvärr aldrig släpptes och orgeln som tar vid spottar ur sig dansanta toner. Ett par mässingblåsare förstärker refrängen långt bak i mixen och trummisen fyller varenda tendens till tomrum. Det är en glad låt som hämtar kraft från bakgaturomantiken som nog finns i varje stor amerikansk stad. Så fort en tvärflöjt dyker upp i rocksammanhang nämns Jethro Tull som referens men sanningen är den att de medvetet väljer ett utraproggigt slut än bygger låten kring instrumentet. Tvivlar på att John DeMartino stod på ett ben i studion! Inhyrda Dennis Carbone attackerar samtidigt pianotangenterna och skapar ett muller i moll.

Som en övertydlig skolpjäs där de goda kläs i ljusa färger och de onda fångas i strålkastarljuset med långa skuggor som följd tar ”Stoned silence” vid. Ett ödesmättat piano sätter stämningen direkt och en försiktigt plockande gitarr ekar trolskt till sångarens sävliga text. Plötsligt släpps ett maffigt gitarriff in i mixen och ett entonigt saxofonblås håller kvar låten på jorden. Kastratsången ger mig lite Hair-vibbar där det ska dansas på borden men solot i slutet suddar effektivt ut alla farhågor. De vänder tillbaka till det enkla pianot. Efter ett unisont -Aaaaaaah ökar intensiteten igen och en doomig funkslinga vecklar ut skuggorna. Michael Rodriguez får mer riv i rösten och de avslutar med ett jazzparti med den vildaste tvärflöjt jag nog någonsin hört. En lugnande kör sjunger -Stoned silence, som i ett mantra och bilden av ett hippiegäng i en lägenhet, alla med trötta ögon fokuserade på stearinljuset mitt på golvet, fladdrar förbi mitt inre.

Instrumentala ”Odyssey” är en fjäderlätt tvärflöjt/pianokomposition som trots lite marschtrummor mot slutet inte tillför något. Det är snällt som en tecknad serie för de allra minsta.

Varenda gång jag kommer till ”The mother´s day song” slås jag av hur likt han sjunger Ian Gillan. Till och med den brittiska accenten stämmer. En långsam bluestolva som med tiden fylls på med arbetarklasstrummor. Partiet därefter är ett skolexempel på hur dåtidens hårdrock lät. Intensiva pukslag till en svårmodig Soft Machinepassage och tolvan är igång igen. Både röst och musik kokar sedan över av (tidiga) Alice Cooper med trumpetstötar och tillhörande Budweiserdimma. Och det blir ännu tyngre med härligt distade gitarrer. De ångar på och slänger in ännu en vansinnesflöjt i röran. Så här borde fler A-sidor avslutas!

Hela B-sidan bygger på en låt. ”Aza”, som är uppdelad i fyra delar. Jag hör släktskap med Agitation Frees debut Malesch trots att den inte släpptes förrän året efter. Fem minuter in tornar en horribel, tillika formidabel basgång upp och river öppna sår i stillheten. I ett fientligt jazzlandskap och med Cream som ledsagare når de avgrunden med improviserad precision. Halvvägs in råder åter lugnet som än en gång får se sig besegrat. Stegringen mynnar ut i en ödesdiger känsla av att stå på ett rimfrostigt slagfält med vetskapen att det kommer att gå åt helvete. Låten fastnar i ett Bitches brewdödläge. Ett Caninspirerat groove med hypnotiskt lysergiska element leker med våra sinnen i två minuter och som avslutning lyckas de fläta samman morgondagens synthesizerljud med en medeltida melodi. 

Detta är ett garanterat bra köp om man gillar lite vildare progg. Lita på mina ord!

Master sleeps

Göteborgsbaserade Hills debut från 2010 var en rejäl överraskning för oss psykedeliafans. Säreget och udda och det enbart i goda ordalag. Så när gruppen blivit med uppföljare var där inget att tveka om. Den skulle man ju ha helt enkelt.

Första veckan låg den bara på bordet i väntan på rätt tillfälle. Till sist kom så högtidsstunden och skivan stoppades in. Dunkel belysning och tyst från övriga familjemedlemmar. Då är soffan min borg! Drygt 36 minuter senare satt jag där och kände mig tom och lite smått irriterad på den svåra andra plattan som det ju heter. Vad var nu detta? Inget släktskap med debuten alls och var fanns magin som så skoningslöst lindat mig kring sitt finger senast? Jag stoppade in den i hyllan och ville inte ens kännas vid CD-ryggen när jag letade annan musik i veckor framöver. 

Så en morgon gjorde jag som jag brukar när jag väljer bilmusik. Blundar och tar. Master sleeps... Tack så hemskt mycket slumpen! Det är något visst med att erkänna sina misstag och här kommer min biktbekännelse. Halvvägs in i ”Rise again” var jag uppe i över de 110 km/h som är rekommenderat och plågade ratten i takt till de riktigt krautiga trummorna. De låter som ett skoningslöst Hawkwind på en scen inför en skara vettskrämda konsertbesökare. På instrumentala ”Bring me sand” fortsätter de tunga puktrummorna. Gitarristen sneglar åt Indien och fyller ljudbilden med österländska toner som intensifieras allteftersom. Lite som ett Quicksilver Messenger Service på ragahumör. ”Claras vaggvisa” därefter känns lite som en mellanlåt med sin försiktiga orgel och dämpade trummor. ”The vessel” däremot dundrar på som ett ånglok med en komplett galen koleldare i arbetslaget. Än en gång tycker jag mig höra Hawkwind fast nu i en utökad version med Kenny Håkansson som bandledare. Titelspåret är nio minuter magi och inget annat. Det är kraut i allra finaste skrud. Sångaren låter som en sån kväll då Damo Suzuki knappt ens hittade fram till mikrofonen. Orgeln med sitt enda ackord försätter lyssnaren i ett meditativt tillstånd. Man sitter liksom som en nylobotomerad patient och bara vaggar av och an fast istället för dregel syns ett snett leende. Gitarrsoundet är otroligt varmt och behagligt och det spelas sparsmakat och precis så lite som låten kräver. Lite percussioninstrument dyker också upp och faller bort under resans gång. Avslutande ”Death shall come” har tre låtar i sig enligt mig. Det mässande och doomiga i Stooges ”We will fall”, gitarrfigurerna från The Doors ”The end”, och jamkänslan i Pink Floyds ”Careful with that axe, Eugene”. Ändå känns det eget och det är det som känns så stort. 

Så, nu lämnar jag biktbåset med rent samvete och känner mig mogen för en tredje platta.

Samma skiva. Två omslag. Så ingen råkar bläddra förbi den av misstag!