The low spark of high heeled boys



            Första ring på internat och ny kompis som också gillar skön musik. Nån gång runt november bör det ha varit när jag la vantarna på ännu en platta från -67. Med låst dörr satt vi och hörde ett potpurri av skönt skruvad psychrock. Och flum ville vi ju ha! Fast jag lyssnade på mycket annat också så det fick vara med dom efter det. Det tog mig trettioett år att köpa ytterligare skivor med helt förträffliga Traffic.

Så nu 2024 fick jag för mig att ta reda på hur det stod ställt med resten av deras katalog. Slogs direkt av längden på låtarna, här kan det hända grejer liksom. Tre skivor än så länge och fler kommer det att bli. Tänkte lägga fokus på The low spark of high heeled boys. Egentligen kunde jag slagit tärning om vilken, för de har alla just sin magi.

Steve Winwood var 21 år gammal 1971. Som snart 50-åring förstår jag knappt hur mycket musikalitet det måste innebära. Mina oräkneliga timmar framför stereon med Miles Davis som sällskap måste spela in här för det känns såhär i efterhand att även om jag alltid älskat musik så är man inte beredd på allt som kommer ens väg. Jag i princip tvingade mig in i jazzträsket och till sist ramlade polletten ner. Med det öppnades ännu en dörr till det musikaliska finrummet. 

Redan i slutet på 80-talet hade jag bekantat mig med Steve Winwood via hans LP Roll with it. Habil poprock med mycket fokus på refrängerna som väl ändå var gällande då. Även om Mr Fantasy, 21 år tidigare, var betydligt flippigare så var formeln någorlunda densamma. Därför blev jag helt tagen på sängen hur de nu jammade sig in i mål. Låt efter låt med en sorts eftertanke och med fokus på ett stilla groove som de alltid lyckas hitta. För hur skickliga musiker de än är, är det inte tal om någon ekvilibrism.

Chris Wood sätter stämningen direkt med sin flöjt på “Hidden treasure”. Tempot är lågt och Steves sångmelodi kan liknas vid en vaggvisa. Akustiskt finstämt, ackompanjerad på congas av “Reebop” Kwaku Baah som sedermera ingick i den senare upplagan av Can. En försiktig start som visar sig vara vägledande för hela albumet.

 Knappt tolv minuter långa titelspåret med ett pianokomp i all sin enkelhet har egentligen allt jag suktar efter. Wood, här på saxofon, känns så närvarande att han lika gärna kunde stått mitt på vardagsrumsgolvet och spelat bara för mig. Efter en ganska ordinär poprefräng flyter de in i ett jazzlandskap som gjort för delikata utsvävningar. Man vill aldrig att det ska ta slut. Steves orgel låter som Mike Ratledges överstyrda Hammond i The Soft Machine från Third och framåt. 

Jim Capaldis “Light up or leave me alone” är skivans rockigaste nummer. Hans raspiga röst kommer väl till sin rätt och med Dave Mason ute ur bilden trakterar Winwood elgitarren med funkig precision. Spelglädjen är i det närmaste total och de lyckas mot slutet komma in i ett jam som känns lika nyskapande varje gång.

Relativa nykomlingarna, basisten Rick Grech och trummisen Jim Gordon, skrev “Rock & roll stew” och vilken rytm den har. Capaldi sköter sången även här och han låter som John Lennon när han verkligen menar allvar. Ett stöddigt gitarrkomp håller pulsen uppe och gruppens tre batterister piskar skinnen som gör det omöjligt att sitta still.

Inledningsvis låter “Many a mile to freedom” som en filler. Det är ingen svag melodi vi talar om utan mer att de är så återhållsamma att man hinner börja undra. Men tvivla icke. Dynamik är ledordet och efter flöjtsolot tar så Steve vid med sin elgitarr och alla bitar faller på plats. Ha tålamod och du skall bliva rikligt belönad. 

“Rainmaker” är sist ut. En åtta minuter lång, något suggestiv låt. Engelsmän kan ju det där med regn så man är i trygga händer. Mycket flöjt och stämsång i första halvan. När Rick Grech plockar upp sin fiol för ett kort solo hör jag spår av Caravan innan de går sin helt egna väg igen, för det är i andra halvan saker verkligen börjar hända. Saxofonen puttar resten av bandet i rätt riktning och alla svarar instinktivt med ett jam så rätt, så rätt. 

Många gånger har jag tänkt att -Nu kan det inte bli bättre! Här är det bara att låta skivan gå. Vilken ynnest att få bli så bortskämd ibland.

https://youtu.be/E2ubpNmSTAU?si=24sBD8a-otzL-Ht7

Rock bottom



 The Soft Machines två första album införskaffades i slutet på 90-talet och som jag njöt av deras psykedelia och småknepiga infall. Ett par år senare såg jag deras fjärde LP och slog till men alltför ung för pretentiös jazzrock fick den inte sin rätta lyssnare. Samma med deras tredje. Fyra låtar fördelade på varsin sida och även om den inte var såå svår hade jag rejäla problem med att förstå storheten. Under inspelningen av Fifth lämnade Robert Wyatt över trumstockarna till Phil Howard och sångmikrofonen tystnade helt i The Soft Machines instrumentala värld.

Robert bildade Matching Mole som släppte två album innan de upplöstes 1972. Året innan solodebuterade han med den jazzigt avantgardiska The end of an ear. Inget man spelar på första dejten vågar jag påstå! Ett fall från fjärde våningen och en bruten ryggrad till följd av detta gjorde Robert lam från midjan och neråt och en fortsatt karriär som trummis var bara att glömma. Rösten var dock intakt och med handen på hjärtat är bara det värt hur mycket som helst. Den där raspiga, vädjande och sökande rösten som på en rätt dag når hela vägen in till själen.

På undergroundklubben UFO i London, hela sju år tidigare, var både Syd Barretts Pink Floyd och The Soft Machine husband. 1973 släpptes The dark side of the moon och resten är som man säger historia. Pink Floyds trummis, Nick Mason, fick frågan om han ville producera nytt material för skivbolaget Virgins rullstolsbundna erövring. Att träda in i Wyatts värld kräver tålamod och ens fulla uppmärksamhet, något som Nick uppenbarligen klarade av galant. 

Det är svårt att jämföra Rock bottom med något annat från samma tidpunkt även om det på pappret står art rock. Likt blyertsteckningen på omslaget, ritad av Roberts fru Alfreda Benge, bor det en innerlighet i musiken som inte ger vika ens när kaoset står för dörren. Oskuldsfull och härligt äventyrlig på samma gång. 

På inledande “Sea song” sköter Richard Sinclair från Caravan basen medan Robert sjunger och spelar synth. En ganska enkel melodi som lyckas slå knut på sig själv utan att för den delen bli för svår. Hans ordlösa sång mot slutet är bland det mest lidelsefulla jag har i samlingen. 

Relativt likt sin föregångare tar “A last straw” vid med Laurie Allan från Gong på trummor och hans gamla vapendragare Hugh Hopper på bas. Dynamiken är kärnan i låtbyggandet som med fördel styrs av klaviaturen. Det ordlösa sångpartiet låter som om sjunget med en plunger framför mikrofonen för maximal effekt. Robert spelar själv gitarr och han gör det bra. Stundtals låter det lite likt ett försiktigt improviserande Pink Floyd.

A-sidan avslutas med “Little red riding hood hit the road” där Mongesi Feza som dog året därpå spelar sin trumpet som i trance. Frenetiskt men aldrig för mycket. Ändå är det lätt att känna av en viss yrsel. Ett ljudkollage som suger tag i lyssnaren för en märklig åktur. Spännande är nog ordet jag söker här.

“Alifib” är mollig, fusionjazzig och precis sådär engelskt svår som det bara är möjligt. Ändå är tempot mycket lågt. Somliga dagar går en låt som denna in genom ena örat och ut genom det andra. Att den sitter ihop med “Alife” gör det hela så intressant. Gary Windos insats kan inte nog understrykas. Detta kan vara det mest kompletta saxofonstycke jag någonsin hört. Det ligger något hotfullt i luften som faktiskt bara tilltar. 

  “Little red Robin Hood hits the road” har skivans mest melodiska förutsättningar. Mike Oldfield lägger lager på lager med sin elgitarr och apokalypsen verkar närma sig. Istället läser den skotske poeten Ivan Cutler en surrealistisk text till tonerna från Fred Friths fiol i en oväntad men skön final. 

Rock bottom är en milstolpe i engelsk musik där det udda möter det vackra och vice versa. En skiva att verkligen sätta sig ner med och så sakteliga försvinna in i. En språngbräda mot djärvare musik helt enkelt.