Tusen ex, tusen andra ägare. Tradigare än nåt ju. Vi förblir följeslagare lite närhelst via Spotify i alla fall och en lugnande känsla om ett nysläpp i rena rama realtid slår rot. Ett par veckor senare läser jag på Moon Duos Instagramkonto att det faktiskt har tryckts upp fler kopior. Thou shalt believe! Ett datumsläpp är angivet och jag ber brorsan att hålla sig framme. Inte sent därefter är beställningen gjord och tanken på att få höra detta från golvhögtalarna lever jag på än idag. Det är nämligen så att det är första gången jag skriver om en skiva jag ännu inte har i samlingen. Men vetskapen att jag ska hämta hem henne på lördag gör det hela mer legitimt.
Anledningen till att Moon Duo (och Wooden Shjips) lagt upp info om gruppen är så enkel som att Ripley Johnson spelat in och producerat en alldeles egen skiva. Och det hörs. När Wooden Shjips är som mest monotona och laidback träder man in i deras helt egna värld och trots att det rent genremässigt skiljer sig avsevärt mellan dessa akter känns det igen direkt. Få ackord, full frihet. Rose City Band spelar country, space jam country om man så vill. Det är sävligt och skört och det svänger gott om dom.
"Rip City", där det startade, är en optimistiskt laidback förstalåt där det tar, vet jag nu, sju sekunder innan man är hemma. Sen följeslagaren trummorna på det. En kort vissling som i -Sätt dig ner och lyssna nu bara! Och den passionerade rösten ovanpå alltihop. En sparsam sologitarr mynnar ut i ett mäkta trolskt solo. Förstärkt med det sorgligaste som finns, långa molldrag på munspelet. Inte konstigt att man lät skivan spela.
På "Wide roll" är man i mid-tempotakt och möts av ett smittsamt medryckande litet gitarrkomp. Omöjligt att inte smånicka till. Första solot kommer runt två minuter och här håller han igen lite på psychen. På det andra inte. En låt som gör en glad och mer än väl gott.
Tempot är lågt i "Me and Willie", "Loser"-lågt. Låten där Jerry Garcia kunde få ur sig de där riktigt heta ärliga tonerna. Ripley känns lite som honom här. En sju och en halv minuter lång färd in till drömlandet. Mot nedtoningen glider han in i lite blues. Varför inte liksom? En makalös produktion.
Som om Torsson klivit in i studion för att bidra med nåt på amerikansk mark drar "Wandering feeling" igång. Riktig lunkarrock som glider in i sitt för att lika lätt bli hämtad på nytt av melodin. Har nog faktiskt inte hört ett enda ord av texten. Körsången bakom gitarrsolot i slutet är så rätt.
Ett småtrixigt, ständigt i rörelse, bubblande komp inleder i en halv minut. Sen visar sig gitarren genom boxar och pedaler lika länge. Sångmixen, dränkt i eko sätter ett annat ansikte på låten direkt. Till det toppar han med en hawaiigitarr då och då. Solot låter lite som Dead gjorde runt -78. "Rivers of mind" är i sanning ganska psychig och det händer mitt framför öronen till detta föränderliga, bubblande komp. Kul också när trummorna flyttas fram i ljudbilden ett tag. Och den extra akustiska gitarren.
Jammigast på skivan är utan tvekan "Fear song". Bara drivet från ljudet av plektrumet mot den akustiska gitarren som matar på och matar på är nåt att ta in. Bryggan är jag dock inte så förtjust i men det släpper man ganska fort. Hans dubbla solon i knappt fem minuter i en välproducerad miljö får tja, faktiskt tiden att stå still.
Det är med avslutande "Fog of love" man känner hur kropp och sinne liksom format sig efter Rose City Band. Hur musiken med lätthet plockat bort allt runtomkring och trots sina utsvävningar fått en att behålla lugnet. Här är tempot lågt igen och gitarrfigurerna inte de mest givna. Det vackra i samklang med det oväntade. Skönt så.
Ripley Johnson hoppade i bootsen, bröt av ett långt grässtrå och stoppade i munnen och fick till något unikt i sin hemstudio. På lördag sliter jag av plasten och höjer en smula. Rose City Band på 33,3 varv i minuten känns ju redan som besvarad kärlek.
