Folkmusiken fick sig en rejäl törn när jag först läst om The Incredible String Band och sen hörde deras första LP på CD. Tröstade mig med att The 5000 spirits or the layers of the onion (känn in titeln bara) med det smått fantastiska omslaget var från det beryktade flumåret 1967. Samma skit. Denna musikform har via TV och film gestaltats av ständigt klämkäcka dvärgar med varsitt redan då antikt stränginstrument i händerna, som glatt tar emot en välriktad spottloska någonstans kring torget vid folkfesten som lockar med ljummen mjöd och ett par välriktade bödelsvep. Ibland blir det ett fritagande, ibland dör de dömda schemaenligt men en sak är säker och det är att dessa lovsånger i dur med darrig ton om rimfrost på insidan av fönstret (Åh, den som ändå hade ett) eller den om hur farmors ben först blev blått och sen bara föll av och kom att nära gårdens get i ett par dagar framöver, inte känns relevanta i min tid.
Jag beställde en skiva nyligen och inuti kartongen låg även några häftade A4-ark med målande beskrivningar om bolagets egna släpp och ett par till. Välspelad folkmusik stod det bland annat. Med ett klick startade Spotifyappen och visst kände jag igen omslaget. "Fret" drog igång med den där verbala jojken och jag visste egentligen att jag begett mig alltför långt ut på en toleranskrävande musikalisk tidsresa. Ändå lät jag den spela. Det var en sån morgon. När de åter nådde sången mot slutet på spår nr 2, "Vassal of the sun", hade de i ett flera minuter långt instrumentalt parti dessförinnan med små medel och stor musikalitet, fått mig att sitta blickstill och bara känna in. Jag gav mig fan på att förlika mig med sångspråket där och då.
Skivan spelade vidare och jag skrev ett mejl och hoppades dessutom på ett Tjärnen-ex. Tio stycken gjorda. Den brutala sanningen var att häftet mest kommit med som en diskografi i print. Mycket var slutsålt sedan länge. Hittade ett ex i Frankrike och för att vara på den säkra sidan beställde jag via postorder även deras senaste släpp, Untamed. Den skummade jag faktiskt bara igenom på Spotify för att på allvar få sitta ner i fåtöljen och ta del av. Fransosen cyklade förmodligen inte ner till byn med skivan förrän alla hans baguetter var slut så uppföljaren fick min fulla uppmärksamhet i ett par dagar.
Det luktade fortfarande grillad hare långa vägar, tro inget annat, även om öppningsspåret vittnade om en tanke bortom tid och rum. Fiolerna och handtrummorna i "I was here when the sea was young" eldade på varandra. Som en scen från Braveheart utan en enda engelsk soldat i bild. Sjöng dom inte bättre nu till och med? Undersköna "The charm on your chest" med sin fem minuter långa instrumentala passage förde tankarna till vad som hände när jag försvann in i "Vassal of the sun".
Vanligtvis spelar jag inte skivor jag äger i fast form på Spotify men jag gick ju ändå i timmar varje dag på jobbet och fixade med det sista. Solen sken nästan konstant och ur fickan strömmade i alla fall en gång mellan dessa åtta timmar något av albumen. Kanske var det pröjset under tiden som fick klagovisan "Iblissa" att lossna. Nu känns den på allvar puritansk. Fanny och Alexander-mood. Press play.
"The trials of madame Dillner" bär även den på ett vemod som spelats i generationer. Engelsk folkton möter svensk och övergången blir smärtfri därefter på Untamed avslutande "Min levnads afton/Twelve men". Tänk klassisk gitarrduo i den lokala kyrkan och du är den som till slut höjer tändaren. När Emma och Thea börjar sjunga kommer jag att tänka på hawaiianska duon These Trails och fiolstycket som följer skulle kunna stå signerat Mats Glenngård. Glockenspiel används med fördel under båda albumen och här förgyller det ända in i slutet.
Frisinnade "Nicor" på sina stadiga tio minuter känns obestämd i sin natur och i allra högsta grad levande. Då de plockar upp melodin mot slutet kan jag med säkerhet säga att -Den känner jag i alla fall igen! Man känner sig inte obekväm däremellan men inte heller helt trygg. Där "Nicor" saknar skärpan tar "Silent impulse" vid med bibehållen glöd två år senare. När halva låten återstår tar rytmerna över. Två lika envisa violinister piskar på stämningen och Ebba bakom percussionsetet slår handflatorna vita. Shamanerna dansar framför elden.
7:25 långa "Darkling woods", sist placerad på debuten, går från Skörbjugg 2.0 till ett ödesmättat fylleslag, för grovt för historieböckerna att återge. Här i händerna på sex folkmusiker från Göteborg. "Earth child" låter faktiskt stundtals som Amon Düül II med sin drivande akustiska gitarr och Emil och tjejernas enastående sånginsatser. Med en och en halv minut kvar stillar sig musiken i en skönt avig avslutning.
"Untamed" är skivans lättillgägligaste spår med en enkel melodi att komma in i. Adams jazzlika cellosolo är både befriande och modigt. Stråkarna ligger där och småpyr och tar bestämt täten i ett till sist omkullkastande parti. Sen stiligt tillbaka till melodin igen i knappa två minuter. "Under Diana" smyger igång med en tramporgel och genast är man fast. Stränginstrument fyller sparsmakat i under den tre minuter långa färden mot körsången som efter säkert tjugo genomlyssningar fortfarande ger mig gåshud.
Ill Wickers två album blev 2019 det vitalaste jag hört på länge. Välspelad folk, stod det i det där bladet. Så var det sannerligen.
