4:an och 5:an har inte funkat alls.
Jag och frun var i San Fransisco för att fira våra 20 första år ihop i stor stil. Vi strosade omkring i en småstadslik atmosfär och betade av gamla konserthallar, parker och givetvis The Haight. En kontorist tyckte nog det var märkligt att se frugan backa tio steg och knäppa en bild på mig med V-tecken. Hade vi lyckats med en kupp och hånade dom lite extra med en bild, eller?!
På 2400 Fulton Street bodde Jefferson Airplane ett tag. Där kändes det lite extra. Med sina sjutton rum kändes Grateful Deads gamla bostad någon kilometer bort rätt futtig. 50 år efter Summer of love var det som om jag ändå kunde känna in stämningen. För att bibehålla känslan stegade vi in på Amoeba records där jag köpte på mig de jag fattades med dem på CD. Det blev några andra också. Stört omöjligt att hålla igen på ett så gigantiskt ställe när man har pengar på fickan! Och frun fick vila!
Väl hemma igen valde jag ut ett par skivor ur stapeln som skulle med ut i bilen. De flesta spottades ut med det numera fruktansvärt irriterande INGA LÄSBARA FILER i displayen. Volunteers accepterades och från att ha varit en riktigt bra skiva på vinyl klättrar den gång för gång upp ett litet snäpp nu på CDn. Att nöta in en skiva kan vara positivt ibland.
Airplane och Dead, som väl bäst representerar San Francisco på 60-talet skiljer sig markant från varandra. Där Dead kände in och försiktigt utforskade känns Airplane som en briserande bomb. -Jaså, du väljer att ta plats här? Jag ska nog fan överrösta dig. Och dig. Och dig. Till sist är hela bandet så fulla av adrenalin att allt kan hända. Volunteers spelades in live i studion och det är nog det som fått mig att gå igång på materialet än mer nu.
Utgiven i november -69, strax innan Altamontfestivalen där Marty Balin knockades på scen av en medlem ur Hell´s Angels och än mer tragiskt då en besökare fick sätta livet till från knivhugg från de vaktansvariga (!) änglarna. Så här i efterhand kan man känna att något var på väg att rinna ut i sanden. Spencer lämnade kort därefter för att sedan spela i countrycombon The New Riders Of Purple Sage fram till -78. Den känns mer politiskt medveten än något de gjort tidigare. Smaka bara på titeln. Volontärerna var där men de satte inga blommor i håret, det är en sak som är säker.
Nicky Hopkins på piano känns som en sjunde medlem. Anlitas av Airplane. Check. Woodstock. Check. Då de spelade sin "morning maniac music". Psykedelisk rock med piano är ingen dum idé alls nämligen. Hippiedrömmen "We can be together" vilar tryggt i hans händer. Jormas gitarr är överstyrd i vanlig ordning och dynamiken från den råhet de bemästrade till de nästintill popliknande refrängerna här slår en med full kraft. Sex minuter att längta till. Varje gång.
Den i grunden akustiska "Good shepherd" har följt med mig i minst 25 år. Spelade in den på oräkneliga blandband innan jag gick över till CD-bränning. Ett mer typiskt 60-talssound får man leta efter. Här håller de igen för maximal utdelning när det väl gäller. På "The farm" gästar Jerry Garcia på pedal steel. Den utopiska tanken på att dessa utpräglade stadsbor skulle trivas på en gård på landet är faktiskt rätt roande. Däremot försvinner trovärdigheten så det är väl egentligen "Hey Fredric" man väntar på. Grace Slicks drygt åtta minuter långa komposition som pendlar mellan sökande melodier och total frenesi. Hennes wailande har drag av opera i sig när hon tar i. Halvvägs in släpper alla hämningar. Fuzzgitarren, egentligen ondare än vad man har bruk för, får rummet att vibrera. När de i detta instrumentala parti plockar ner för att med full kraft återgå till urladdningen känns de faktiskt farliga som ett bombplan. Precis så som man vill ha det. Jorma Kaukonens "Turn my life down" lever och frodas i en mäktig orgelmatta och Martys distinkta höga ton gör den till en vinnare. Det staccatoliknande kompet är olikt något de tidigare gjort. Perfekt placerad sist på A-sidan.
På Crown of creation, från året innan, sjöng Grace förföriskt om älskog mellan tre eller fler inblandade. David Crosby låg bakom "Triad" och här på Volunteers tolkar de hans och Stephen Stills "Wooden ships". Som tredje kompositör står Paul Kantner. Som ett brev på posten når harmonierna nya höjder. Gruppens tre huvudsakliga sångare turas om verserna. Dramatiken tar ett stadigt grepp om lyssnaren. Spencer Dryden styr stegrande på trumskinnen. Man förstår att de definitivt menar allvar.
På "Eskimo blue day" får Jack Casady fritt spelrum och med sina fyra strängar och effektpedaler lyfter han låten som i princip redan är fulländad. Graces andrastämma som överlappar sin egen är ett genialiskt drag. Mer Airplane än så här blir det nog bara inte. "A song for all seasons" känns däremot som en matinéföreställning. En albumfiller som får mig att sträcka mig mot SKIP-knappen. Country var inte deras starka sida...
Minuten långa "Meadowlands" känns däremot nödvändig. En domedagsorgel, inspelad så lågt det bara går och en krigshärjad radioröst, hörd i höger högtalare, välter inga berg precis men den behövs för att få oss att aldrig sänka garden. Nickys pianorullningar på titelspåret är nämligen bara början på denna sista kraftsamling. Med rätt publik kunde den säkert bli så samhällsomstörtande Balin önskade sig från första början. Han tar i så rösten ger vika och bandet spelar med så mycket inspiration emellan sig att de nästan tvingar ut oss på gatorna. Där Laila Freivalds manade till allsång med "We shall overcome" hade jag valt denna istället. Lätt. De avslutar på topp och skrev säkert in sig på CIAs svarta lista i och med det.
Från att inte ha spelat Jefferson Airplane på flera år har jag nu inte nöjt mig med en skiva som jag inte vågar plocka ut, utan spelat allt de gett ut, även de ett par gånger. Hade för mig att deras debut var alldeles för mycket folk och för lite rock. Det är härligt att kunna sätta gamla skivor i gott ljus på äldre dar..
