III

Woodstock. Där och då spelade fyra akter vars låt/låtar är pur kärlek. Pur energi. Pur lycka. Jag menar då Joe Cocker, Ten Years After, Sly & The Family Stone och Santana. Och denne mexikanskättlade gitarrist som spelat in högt och lågt under sin långa karriär var 1971 på sin tredje platta i ordningen. 

 Är det nåt med latinorytmer så är det alla små slagverk de hittar användning för. Plus att Carlos mött Mescalito ett par gånger och vet hur man peakar ett solo för likasinnade musikälskare. Det vävs in i beatet och sen tar det ny form och ibland tar det över helt. Eller, jag vet inte, han gör det bra i alla fall! Och en av de riktigt vassa bakom trumsetet: Michael Shrieve. Fyra slag extra för det är kul, en basists drömpartner.

 Första gången jag hörde "Batuka" var jag runt trettio år. Då satt jag med ett medplockat ex från the golden age of en hederlig SÖKES-annons i tidningen och en turné i närområdet där förväntningarna alltid var höga. Gud vet hur många Flamingokvartetten och Pelle Karlsson mina ögon skådat men ville de prompt bli av med dom slägde vi de gärna åt dem! Jag tror vi hade minst fem ex av alla hans plattor. Ändå satt jag fortfarande och begränsade mig själv ner till en endaste låt. "Soul sacrifice" från Woodstockplattan. Kort därefter ville en kund att jag skulle få en timme på Radio Höganäs. "Batuka" inledde!

 Man stannar upp direkt av den gungiga basgången och när Carlos och Neal möter upp med ömsom stöddig ömsom flyhänt gitarr börjar det hända grejer direkt. Orgelsoundet är tjockt som stenväggarna i Glimmingehus och när man precis vant sig startar det som till sist tvingas avslutas och övergå i särledes överraskande "No one to depend on". Rocksamban som tar sig tvära kast. Avgrundsgitarren efter sången, med handklapp och allt, börjar spricka i sömmarna runt tre minuter. All den energi de frambringar gör nuet till det mest värdefulla man vill vara i. De hämtar upp med ursprungsmelodin precis i tid.

 "Taboo" är låten som mitt i all cornyhet riktigt andas den slutliga rytmen av en vaggande melodi som sen sakta byggs upp till nåt oerhört dramatiskt. Efter en riktigt lovande inledning träder smörsångaren fram och bandet spelar för livet likt ett collageband vid sista dansen. Men det är ju ändå Santana som bestämmer här och när han leker med dynamiken så enkelt som det verkar för honom skickas man iväg till platser som bäst representeras från omslaget.

 Att "Toussaint L'Overture" är ett sexminuterspass på golvet så gott som en plats på spinningstolen på Friskis & Svettis är både befriande och bra för hjärtat. Tempot är uppskruvat och intrycken många. Spansk sång är ingen favorit men man hinner inte ens bry sig. Skinnflagorna flyger från alla sköna handtrummor och klickedicket från små koklockor och rör är uppförsbacken om man nu ändå väljer cykeln. Själv försöker jag sätta ner foten vartannat slag i den vildaste latinodansen jag lyckas frambringa! Carlos förmåga att sätta ytterligare ett solo så rätt, så rätt, är å andra sidan värt att bara sitta ner och känna in också. Inte illa för en låt jag inte ens vet om jag uttalar rätt.

 Tower Of Power tar täten direkt i "Everybody´s everything" och sången är stark. Lyxfunk hela vägen och när Gregg Rolie får studiotid får han sina solon att sitta. Carlos är mer straight shoot rock'n'roll i sitt. Hade jag zappat förbi "Guajira" om det var ett gäng spanska farbröder som stod och spelade på en varanda? Ja. Som tur är köper jag ju min musik i fast form så jag kan ju inte komma undan. Att melodin inte ger mig särskilt mycket ska jag inte hymla med. Dessutom en spansk text som bara handlar om att dansa. Mario Ochoa vänder i alla fall tvärt med en vilseledande jazzfrihet och ger kören en tuff match när de ger sig in i leken igen. Pianotangenterna följer, bryter, klingar av och återuppstår för att senare ligga och småoroa in till sista trumslaget.

 Sjunde spåret, "Jungle strut" låter i tio sekunder som "Balladen om björnbär och nätmelon". Sen hör jag likheter med Allman Brothers Band. Bra drag rakt igenom. Orgeln står ut. Egentligen är det bara kastratsången på "Everything's coming our way" som inte faller mig i smaken. Det är lättsmält och smålalligt. Neal Schon verkar trivas med den positiva melodin och refrängerna är vältajmade. Ändå känns den som en nästsistalåt. "Para los rumberos" är som en slagverkstävling. Korta stötande ljud från orgeln och en loopartad sånginsats, också den med fart i, tills refrängen kommer med en pampig trumpetfanfar på slutet. Så från frenesi till Ivanhoe och sen rätt in i hetsen igen. Shrieve stortrivs. Skivan slutar här. Bra så.

 Gruppens fyra första LP håller absolut toppklass. A-sidan på Caravanserai från året efter trean är mystisk och stundtals hypnotiserande. De två tidigare bär mer släktskap med denna. Alla med iögonfallande omslag. Trots att musiken blev lamare vill man nästan äga några ex ändå bara för att man blir visuellt tillfredsställd. 

Paradise and lunch

Runt tio var jag nog ändå uppe. 40-årsfesten gjorde sig påmind i samma stund ögonen segade sig upp. Kaffe och nåt lättsmält från Spotify. Funktionen Relaterade artister är perfekt i sådana tillstånd. Ry Cooder kom upp och tja, varför inte?

 Scrollade mig ner till de tidiga plattorna och fastnade för det banala omslaget på Paradise and lunch". Småkul titel dessutom. Blir inte klok på den än tror jag! 

Kröp ner i sängen med kaffemuggen och all skörhet jag än kände började sakta bara försvinna. Inte många knapptryck senare var den beställd.

 När emballaget väl var borta, volymen höjd för att nå ut till altanen, AW-ölen i solen med min fru, gav den mig inte ett skit. 79 spänn i sjön. Plus frakt. Så skulle det ju absolut inte kännas så den fick följa med ut i bilen. Sakta men säkert plockade den poäng. Det är småslarvigt mest hela tiden, som en gatuhörnsspelning deluxe. Det brukar vara rösten som skämmer när det kommer till direktkritik från mig och då var Ry nära att få sig en känga. För att vara 27 år låter han minst 40 år till. Ibland. 

 Det är så lantligt att man närapå kan se röken som stiger från gödselhögen och med lite gospel och soul får lyssnaren i princip lite av allt från den stora kontinenten i väst.. Det här visade sig vara en skiva som inte självmant visade sina starka sidor. Man tvingas nästan till att sluta ögonen och försvinna in i hans värld för att inte gå miste om svänget. Neil Young förklarade storheten med Danny Whitten i kölvattnet efter hans bortgång där han menade att det var de toner han inte spelade som utgjorde Crazy Horses speciella sound. Jag tycker mig höra liknande tendenser här. 

  "Tamp 'em up solid" är en akustisk fotstamparlåt som inte nödvändigtvis hade behövt inleda. En sån som utan någon större ansträngning sätter sig i huvudet.

Jag har egentligen inte tillräckligt på fötterna när jag tycker mig höra viss likhet med Jackson Browne när "Tattler" smyger igång. Här med baryton/baskör och en liten stråkensemble som spelar som en sommarvind. Lite kul från Jim Keltner då och då för att röra om i grytan. Rys gäng spelar väl skitigt om dom vill.

"Married man's a fool" är albumets absolut mest glädjebringande spår. Och då håller de ändå igen så länge de kan mellan refrängerna! De prånglar sin väg in i den och här fick han verkligen valuta för sitt beslut att det nog vore på plats med åtta man i kören på skivan. Skulle inte bli förvånad om alla sjunger rätt in i micken här. Slidesolot ovanpå rytmgitarren skingrar dessutom alla eventuella orosmoln man har för stunden. Och Jims detaljrikedom med stockarnas hjälp ger ju låten den där extra skjutsen fram.

 Vid första spelningen gillade jag "Jesus on the mainline" mest. Kanske mest för att det var så kul att det var en gospel. Den har svalnat lite men det är alltid lika kul att höra upphämtningen lite innan tvåminuterstrecket. Blåset är nog det som drar ner det för mig. Inte så det stör men lite gnällig får man vara!

Bobby Womacks klassiska "It´s all over now" står näst på tur. Den är classy men ändå lite bonnarå på nåt vis. Musikerna verkar nästan spreta iväg på pin kiv från varandra och man kan bara föreställa sig hur kul den sessionen måste ha varit. Altstämman som ospecifikt dyker upp och som fan inte heller den ska följa nån annan är ännu en härlig detalj under albumets gång.

 En smygare för mig var "Medley: Fool for a cigarette/Feelin´good". Som stigen till nåt man ska till man bara hört om. Vacker den med. Här gäckar rösten ibland men håll ut. Inte ens när det bara blir den akustiska gitarren kvar ger de upp på melodin.  Denna på ett dunkelt ställe i LA vore nåt! Övergången känns naturlig och här glider han runt på strängarna med sin mandolin med sin naturliga exklusivitet.

Det behövs inte många BPM för att ändå få igång höfterna när man t.ex står med disken när det övergår i "If walls could talk". -Ain´t you glad, hey hey hey? Basgången är snäll som ett barnprogram på alla tänkbara bra vis.

 Avslutar gör skivans svagaste spår. "Mexican divorce" och "Ditty wah ditty". Skilsmässolåten med sina karibiska trumverk och smäktande gitarr, tänk Lady och Lufsen och sen ett saxofonsolo på det mot slutet gör inte låten till nåt att vänta på. Den goda tanken med att avsluta med nåt glatt, tycker jag går om intet när det blir för mycket kabaret över det. Earl Hines jazzar på ordentligt och den akustiska gitarren är klanderfri och sprudlande på alla vis men nej, inte mer än så.

 Nu har ju karln släppt så mycket filmmusik att det hade ruinerat en trogen samlare men några tidiga till får det bli. Just hans jordnära spelstil och rootsigheten i det jag hört vidare än så länge på Spotify, vibrerar stundtals av spelglädje som inte kan fås på annat sätt än från en verklig lirare med ett inrepeterat gäng för låtarna vid sin sida. Det känns nästan lite skabbigt framfört på ett underbart smittande sätt ibland. Ingen idé att idka perfektion när det är mycket roligare att göra nåt skönt otippat.

Paradise and lunch

Runt tio var jag nog ändå uppe. 40-årsfesten gjorde sig påmind i samma stund ögonen segade sig upp. Kaffe och nåt lättsmält från Spotify. Funktionen Relaterade artister är perfekt i sådana tillstånd. Ry Cooder kom upp och tja, varför inte?

 Scrollade mig ner till de tidiga plattorna och fastnade för det banala omslaget på Paradise and lunch". Småkul titel dessutom. Blir inte klok på den än tror jag! 

Kröp ner i sängen med kaffemuggen och all skörhet jag än kände började sakta bara försvinna. Inte många knapptryck senare var den beställd.

 När emballaget väl var borta, volymen höjd för att nå ut till altanen, AW-ölen i solen med min fru, gav den mig inte ett skit. 79 spänn i sjön. Plus frakt. Så skulle det ju absolut inte kännas så den fick följa med ut i bilen. Sakta men säkert plockade den poäng. Det är småslarvigt mest hela tiden, som en gatuhörnsspelning deluxe. Det brukar vara rösten som skämmer när det kommer till direktkritik från mig och då var Ry nära att få sig en känga. För att vara 27 år låter han minst 40 år till. Ibland. 

 Det är så lantligt att man närapå kan se röken som stiger från gödselhögen och med lite gospel och soul får lyssnaren i princip lite av allt från den stora kontinenten i väst.. Det här visade sig vara en skiva som inte självmant visade sina starka sidor. Man tvingas nästan till att sluta ögonen och försvinna in i hans värld för att inte gå miste om svänget. Neil Young förklarade storheten med Danny Whitten i kölvattnet efter hans bortgång där han menade att det var de toner han inte spelade som utgjorde Crazy Horses speciella sound. Jag tycker mig höra liknande tendenser här. 

  "Tamp 'em up solid" är en akustisk fotstamparlåt som inte nödvändigtvis hade behövt inleda. En sån som utan någon större ansträngning sätter sig i huvudet.

Jag har egentligen inte tillräckligt på fötterna när jag tycker mig höra viss likhet med Jackson Browne när "Tattler" smyger igång. Här med baryton/baskör och en liten stråkensemble som spelar som en sommarvind. Lite kul från Jim Keltner då och då för att röra om i grytan. Rys gäng spelar väl skitigt om dom vill.

"Married man's a fool" är albumets absolut mest glädjebringande spår. Och då håller de ändå igen så länge de kan mellan refrängerna! De prånglar sin väg in i den och här fick han verkligen valuta för sitt beslut att det nog vore på plats med åtta man i kören på skivan. Skulle inte bli förvånad om alla sjunger rätt in i micken här. Slidesolot ovanpå rytmgitarren skingrar dessutom alla eventuella orosmoln man har för stunden. Och Jims detaljrikedom med stockarnas hjälp ger ju låten den där extra skjutsen fram.

 Vid första spelningen gillade jag "Jesus on the mainline" mest. Kanske mest för att det var så kul att det var en gospel. Den har svalnat lite men det är alltid lika kul att höra upphämtningen lite innan tvåminuterstrecket. Blåset är nog det som drar ner det för mig. Inte så det stör men lite gnällig får man vara!

Bobby Womacks klassiska "It´s all over now" står näst på tur. Den är classy men ändå lite bonnarå på nåt vis. Musikerna verkar nästan spreta iväg på pin kiv från varandra och man kan bara föreställa sig hur kul den sessionen måste ha varit. Altstämman som ospecifikt dyker upp och som fan inte heller den ska följa nån annan är ännu en härlig detalj under albumets gång.

 En smygare för mig var "Medley: Fool for a cigarette/Feelin´good". Som stigen till nåt man ska till man bara hört om. Vacker den med. Här gäckar rösten ibland men håll ut. Inte ens när det bara blir den akustiska gitarren kvar ger de upp på melodin.  Denna på ett dunkelt ställe i LA vore nåt! Övergången känns naturlig och här glider han runt på strängarna med sin mandolin med sin naturliga exklusivitet.

Det behövs inte många BPM för att ändå få igång höfterna när man t.ex står med disken när det övergår i "If walls could talk". -Ain´t you glad, hey hey hey? Basgången är snäll som ett barnprogram på alla tänkbara bra vis.

 Avslutar gör skivans svagaste spår. "Mexican divorce" och "Ditty wah ditty". Skilsmässolåten med sina karibiska trumverk och smäktande gitarr, tänk Lady och Lufsen och sen ett saxofonsolo på det mot slutet gör inte låten till nåt att vänta på. Den goda tanken med att avsluta med nåt glatt, tycker jag går om intet när det blir för mycket kabaret över det. Earl Hines jazzar på ordentligt och den akustiska gitarren är klanderfri och sprudlande på alla vis men nej, inte mer än så.

 Nu har ju karln släppt så mycket filmmusik att det hade ruinerat en trogen samlare men några tidiga till får det bli. Just hans jordnära spelstil och rootsigheten i det jag hört vidare än så länge på Spotify, vibrerar stundtals av spelglädje som inte kan fås på annat sätt än från en verklig lirare med ett inrepeterat gäng för låtarna vid sin sida. Det känns nästan lite skabbigt framfört på ett underbart smittande sätt ibland. Ingen idé att idka perfektion när det är mycket roligare att göra nåt skönt otippat.