På P stod deras senaste skiva och för att göra resan mer prisvärd bad jag Jörgen att plocka fram nåt han visste jag skulle gilla. In hearing of Atomic Rooster, sa han och gick in i rummet bakom disken. Det kändes alltid lite exklusivare att få skivor som inte stod i facken!
Billy breathes från 1996 var bandets sjätte studioalbum och det dröjde inte länge innan jag hade fyra till. Skivan innehöll några omedelbara favoriter så varför chansa att inte köpa fler? Sen dröjde det fram till nu innan jag på riktigt förstod vilken miss det varit att inte fortsätta utöka samlingen. Detta tack vare en vän på Facebook som berättade att han t.o.m åkt till USA för att se dem live. Våra samtal via Messenger övertygade mig att byta ut skivorna i bilen mot mina, då hårt spelade, nu dammiga, Phishskivor.
Till min förvåning kom jag ihåg många av texterna och delar av mer eller mindre komplicerade partier. Ungarna älskar dom numera, kanske tack vare min totala inlevelse med rattbankande och knästyrning som ju krävs för att få till det perfekta luftgitarrsolot. Men jag tror och hoppas att det är mer än så. Deras musik är full av finesser och oväntade inslag som gör det intressant hela tiden.
1997 köpte jag liveskivan som följde. Då fattades jag två skivor. När jag gick in för att kolla deras diskografi nuförtiden hittade jag säkert femtio nya. Avskräckande för många, sporrande för mig! Det är många konsertupptagningar och det är där de blommar ut. Paralleller med Grateful Dead går inte att undgå. Vissa låtar blir halvtimmen lång och vem vill gå miste om det egentligen?! Men än så länge känner jag mig rätt grön på den biten så det får bli extra fokus på studioalbumet Billy breathes nu istället.
”Free” låter collegerock för en sofistikerad tie-dyepublik. Stämmorna sitter i refrängerna och tyngden från rytmsektionen är minst sagt påtaglig. Trey Anastasio visar redan på första spåret att han är en gudabenådad gitarrist med kontrollerad rundgång, baklängespartier och två små delikata solon. Men det är nog mest Page McConnells anslag på pianotangenterna som gör låten till vad den är.
”Character zero” går från stillsam akustisk inledning till en elektriskt vibrerande urladdning som håller i tills sista tonen dött ut. Live sparar de inte på krutet vill jag lova!
En låt som fångade mig direkt var balladen ”Waste”. Treys röst kan låta så oerhört skör ibland och med denna enkla låtuppbyggnad i ryggen berör dom nio av tio lyssnare. Två minuter in smyger Jon Fishman in på trummor och förstärker melodin. Pianopartiet lyfter den ännu ett snäpp och när gitarrsolot som utvecklar sig mot slutet övergår i en försiktigt plockande banjo är det bara så vackert.
”Taste” är en rytmiskt krävande låt. I solopartiet är det mycket att ta in. Men hur komplicerad den än kan kännas är det bara att inse hur tajta de är ihop.
Instrumentala ”Cars trucks buses” låter som en demo skickad till Stax som refuserades eftersom den var för skitig och elek för distribution. Den är stundtals riktigt psykedelisk. Mike Gordons bas är stöttepelaren och orgeln så medryckande att det är stört omöjligt att värja sig.
Med akustisk gitarr, piano, ihärdig bas och smygande cymbaler vaggas man till ro i ”Talk”. Trey låter väldigt likt Nick Drake här. Visst är detta en mellanlåt men så väl placerad att man inte vill ha nåt annat.
Ah, ”Theme from the bottom” tar vid! Verserna är suggestiva, refrängerna korta och upplyftande. Detaljrikedomen stor och efter ett stegrande solo står de tätt ihop i ett a cappellaparti som det mest naturliga här i världen. Urladdningen därefter känns i hela kroppen vid rätt volym.
”Train song” låter som en inspelning under depressionen. Hängselbyxor med gödselfläckar och ett långt grässtrå i mungipan verkar passande här.
Nästa passage heter ”Bliss” som stryker medhårs i sann 60-talsanda. Basen genom ett par rejäla högtalare går inte av för hackor.
Titelspåret är även den en stillsam skapelse med vacker stämsång och banjo. Då två minuter återstår byter den skepnad och de laddar för en grandios final.
Treys sköra röst spricker nästan i ”Swept away” men bandkamraternas änglalika körsång stöttar honom hela vägen i mål. Lite drygt en minut lång.
Något lite längre ”Steep” låter som en Gentle Giantlåt med illavarslande munksång. Det är mörkt och aningen kusligt tills gitarren i ”Prince Caspian” försiktigt bryter in. Samspelet med pianot är bedövande vackert. Rock’n’rollsoundet på Treys gitarr när de höjer temperaturen gör mig lika glad varje gång och texten som sjungs om och om igen förstärks återigen av stämsång. Efter en raspig sånginsats plockar de ner låten till i princip ingenting. Skivans avslutande tjugofem sekunder är nog allt utom ingenting och då väljer de ändå att tona ner. Ingen idébrist direkt.
Skivan är nu tjugo år men absolut lika bra. Då var den deras kronjuvel enligt mig. Nu saknar jag så många att jag inte är säker på att det stämmer längre men den är en bra startpunkt för den ännu oinvigde.
