Det är alltså tolv år sedan Warren Zevon gick bort i cancer. När jag skickade in CDn i bilstereon kvart över sex en morgon tänkte jag inte på det men just ikväll letade jag upp ett par fantastiska Youtubeklipp från Late show with David Letterman. Från hans första framträdande 1982 till hans sista medverkan där han och David pratar om livet och döden, karriären och allt däremellan genom hela programmet. David Letterman var stilbildande i sitt yrke och att ge en artist vars senaste skiva som bäst nådde en 173:e plats på Billboardlistan en hel timme är inget annat än beundransvärt. Och väldigt, väldigt sevärt.
Hans självbetitlade skiva från 1976 har jag varit stolt ägare till i drygt tjugo år. Jackson Browne satt i producentstolen och studion fylldes av eminenta musiker. Låtarna skrevs i Spanien, där han fick jobb på en irländsk pub för att spela country & westernlåtar. Han sa aldrig nej till ett glas så det är ganska uppenbart att historierna som målas upp är tagna från ett rännstensperspektiv, ofta med en bakfylleskärpa vassare än nåt annat från, låt säga, Laurel Canyon.
Många av de musiker han lyckats samla ihop är inte direkt några som ger mig gåshud men de är ju faktiskt verkliga äss på det de gör. Det är slickt utan att bli Steely Dan, country utan Merle Haggard på poster i pojkrummet, rock utan rökmaskiner och popen verkar sakna den giriga baktanken. Warren gör sin egen grej av allt det där och slutprodukten är rätt och slätt en solid samling låtar.
Pianolåten ”Frank and Jesse James” är skivans genomsnittslåt på nåt vis. Det som skiljer den och de andra åt är texten som håller sig till dåtid. Att de råkar vara laglösa och därmed utanför samhället är den röda tråden. Om Townes van Zandt kontaktat Billy Joel skulle resultatet kunnat bli nåt hitåt.
Nästa låt, ”Mama couldn’t be persuaded”, är mer upptempo med en halvskitig gitarr i ryggen. Refrängen sitter som en smäck och när fiolen, spelad av David Lindley, dyker upp känner man kärleken till musiken han skrev.
Det var inte förrän jag satt med skivan i bilen som jag på allvar reagerade på det tajta arrangemanget till ”Backs turned looking down the path”. Fleetwood Macs nyrekryterade medlem, Lindsay Buckingham, hade redan året innan fått känna av ett rejält genombrott med deras självbetitlade LP och än väntade Rumours och Tusk runt hörnet. Hans precisa fingerföring driver säkert fram melodin tillsammans med den oerhört medryckande basgången. Jackson Browne spelar själv slidegitarr. En låt att må väldigt bra av.
Det fanns en tid då Alice Cooper var underhållande och där för att riva barriärer. ”Hasten down the wind” låter som en pianoballad som tagen från From the inside eller Lace and whiskey. Warrens text om förlorad kärlek är en mångbottnad historia som när det framförs så här graciöst går rakt till hjärtat.
Countryrock med betoning på rock välter allt i sin väg när ”Poor poor pitiful me” drar igång. Lägg därtill en fyndig text och lyckan är gjord. Saxofonen, spelad av Keith Richards äldsta vän, Bobby Keys, är så cool det bara är möjligt och även här briljerar Lindley med sin fiol.
”The French inhaler” som börjar som en typisk utfyllnadslåt fyller till sist hela rummet med storslagenhet. Don Henley och Glenn Frey från The Eagles lägger sina änglalika harmonier och för att göra bilden komplett har han lagt till stråkar. Lägg därtill en enastående sånginsats och det är läge att trycka in repeat, alternativt lyfta tillbaka tonarmen.
Paret Lindsay Buckingham och Stevie Nicks delade ett tag lägenhet med Warren så det föll sig naturligt att de möttes upp i studion. Framförallt Stevies lidelsefulla röst ger ”Mohammed’s radio” den intimitet man ibland så gärna vill åt. Versen känns lika genomarbetad som refrängen.
”I’ll sleep when I’m dead” stoppade jag i många år i samma fack som Pink Floyds ”Not now John” men har sedan lika länge förstått att den måste vara med. Och inte nog med det, jag ser fram emot när den kommer hur malplacerad den än kan kännas. Pukslagen i versen och de piskande cymbalerna i refrängen, mollet i pianokompet och det retliga munspelet till den maniska texten har helt enkelt gjort låten till en vinnare.
”Carmelita” är egentligen lite för sockersöt för mig men ändå är den riktigt bra. Han får lyssnaren att skymta Rio Grande ända från Nashville med akustisk finstämdhet. En innerlig berättelse om en pundare som ändå hoppas på en värdigare morgondag. Den hamnade på en bland-CD till en arbetskamrat vars medarbetare på kontoret tittade konstigt när hon gick och sjöng -And I’m all strung out on heroin on the outskirts of town!
Den enda låten som jag inte kan med är ”Join me in L.A”. Den är varken varm eller kall trots en strålande sånginsats från Bonnie Raitt. Loungefunk har och kommer aldrig att bli en favoritgenre hemmavid.
Vackra stråkar smeker igång ”Desperados under the eaves” och en försiktig Motowngitarr tar vid. En alkoholists bekännelser och självömkan har väl aldrig framförts vackrare än här.
Istället för att riktigt njuta smörgåsen när dödsdomen väl är satt är det väl sundare att ta tillvara på livet så länge det nu varar och leva det fullt ut. Är musik en del av detta är Warren Zevons platta från -76 en varmt rekommenderad skiva.
