Jag och frun satte oss i bilen en kymig marsdag och tog E6:an norrut. På Folk i Göteborg skulle nämligen Träd Gräs & Stenar spela och förbandet var inget mindre än Hills. Efter en trevlig middag med små vegetariska rätter tog vi plats i spellokalen där läktaren var en liten trappa och precis framför stod instrumenten uppradade. Att säga att det var intimt hade varit en underdrift. Hills gjorde sig snabbt i ordning och drog igång ett set jag sent, förmodligen aldrig, kommer att glömma. Deras repetitiva rockmusik försatte genast publiken i trance. De som kommit för Träd Gräs & Stenar (vilka, såg man direkt) stod storögda och kippade efter andan.
Caravan spelade i Helsingborg samma kväll och ett tag grämde jag mig att det krockade. Det gjorde jag inte ens en halv minut in i konserten. Här skulle man vara om man ville bli berörd helt enkelt.
Ett par veckor senare kunde man förbeställa deras kommande skiva. Och det är ju inget att diskutera. De var ute i god tid. När paketet väl kom hade jag glömt det hela. Den strida strömmen av nya skivor verkar aldrig sina! Redan samma kväll fick jag rätt sinnesstämning och matade in skivan. Den kraft som slog emot mig var skoningslös. Jag kunde faktiskt inte lämna soffan. Och högt spelade jag. Nästan så högt som jag spelar Pärson Sound när jag är helt själv i huset och vill blåsa bort all skit jag samlat på mig. Dagen därpå höjde jag volymen ännu något och sen visste jag att detta var en platta utöver det vanliga. Hade Frid släppts tidigt sjuttiotal skulle den hyllas på varenda albumlista. Simple as that. Debuten var magisk, Master sleeps en fullträff, liveskivan gav mersmak och nu det här. Svensk retrorock kan väl omöjligt bli bättre?
Det är mörkare, tyngre, skitigare och mer edgy här. Melodierna dryper av replokalssvett och kollektiv skaparglädje. Varenda låt låter som essensen från timslånga jam. Alla bakgrundsljud är valda med stor omsorg och gitarristen tar sig större friheter än på tidigare alster. Där de drog mot Hawkwind på Master sleeps har de här landat i sin egen vision.
”Kollektiv” väver en stormaskig krautmatta, väljer den smala, mörka och dimmiga stigen framför alla andra och blickar aldrig någonsin bakåt. Partiet med sitar mot slutet känns som en avlösning. Vältajmad och direktverkande.
En mer suggestiv känsla tar vid på ”National drone”. Tempot är lågt och slagverk och trummor väcker shamanen i en till liv. Mässande sång blandas med en känsligt hanterad överstyrd gitarr. Knappt åtta minuter lång står det i displayen. Gud så missvisande!
Kompet på ”Anukhtal is here” är akustisk gitarr, handtrummor och en mystisk förprogrammerad synthmatta. Det toppar de med en slingrande elgitarr som färgar musikvågorna i ett orientaliskt skimmer så sprött, så sprött. En ekodränkt kvinnoröst tar låten till nästa nivå där rytmen betyder allt. Att de sen snubblar in i ett folkmusikparti a la Kebnekajse visar på stor talang.
”Milarepa” hade varit kul att få uppleva live. Fast då i en stadig tjugomintersversion. Under dessa tre minuter förflyttas jag till Thomas Tidholms tid med de andra i Träd Gräs & Stenar. Och precis som när Black Sabbath är som allra farligast spelar de inte fort utan med en oerhörd tyngd. Flöjten är pricken över i:et i denna rundgångsbenägna lilla svarta pärla.
Plattans krautigaste spår heter ”Och solen sänkte sig röd”. Reverb är ledordet och kompet från rytmsektionen dess trogna följeslagare. I elva minuter maler de oförtrutet på och de tar låten från A till B med en flumprecision så unik i detta århundrade att man först kanske går miste om det.
Sjätte och sista låten har, hör och häpna, en smittande sång trots sin illavarslande domedagskänsla. ”Death will find a way” frambringar bilder av kåpor, stearinljus och kalla stenväggar.
Hills är bandet för dig som tror på en svensk välmående undergroundscen. Spela skivorna högt och öppna fönstren!
