Mors mors

När jag drabbades svårt av Pink Floyd i slutet av fyran blev jag som en svamp. Allt jag läste och hörde gick in och stannade kvar. Inget med lite substans gick obemärkt förbi. Jag skrev Pink Floyd överallt med blyertspenna, inte sprayfärg. Inte i nåt klassiskt typsnitt utan bara bokstäverna rakt upp och ner. För knappt ett år sedan hittade jag ett skolsuddgummi med PINK på ena långsidan och FLOYD på den andra. Än idag tidsbestämmer jag med hjälp av deras diskografi. Fleetwood Macs Rumours släpptes samma år som Animals, Sverige gick över till högertrafik samma år som debuten kom, VM-hjältarna plockade hem bronset samma år som... nej, där gick jag för långt! 

Aldrig att jag kommer att bli så fanatisk igen. Det finns verkligen ingen chans i världen. Men det var annorlunda då. Och det hade inte behövt vara Pink Floyd utan Duran Duran, Opel, frimärken, rallylydnad eller varför inte Rögle BK. Fast med dem följde faktiskt det som fortfarande håller mitt intresse uppe på en relativt hög nivå. 

Vändpunkten rent samlarmässigt kom med Works, en samling låtar som satte låtarna i en helt ny dager och som bevisade att det inte alltid är det mest logiska som måste belysas. Efter att ha hört Wish you were here i sin helhet säkert hundra gånger sökte jag nu efter mer obskyra skivor där summan av helheten inte nödvändigtvis egentligen pekade på att jag funnit en vinnare. Nej, snarare sökte jag fragment som verkligen betydde något och byggde då omedvetet upp ett mer förlåtande lyssnande. En i ärlighetens namn rätt tråkig låt kan ha ett parti som är gudomligt vackert eller otroligt medryckande och det avgör om jag är beredd att sätta på skivan eller inte. Och ännu mer i ärlighetens namn är de skivor utan svackor en utopisk tanke. Till och med The piper at the gates of dawn som jag håller högst av alla skivor i samlingen är inte fläckfri. Låtordningen bland annat.

Träd Gräs Och Stenar är förmodligen den svenska grupp som står för allt det där. De bjuder på småmissar, tafflig engelska och underproducerade album. De hymlar inte med det utan verkar sätta en stolthet i att inte vara i framkant. Plötsligt kan det gå upp för en att -Helvete vad de har manglat nu, säkerligen i tio minuter och de har tagit melodin till ställen inga andra ens varit i närheten av om de så försökt i månader i sträck. När alla bitar fallit på plats verkar de kollektivt överens att släppa det och prova sig fram återigen. Ibland lyckas de, ibland inte. Charmigt? Nej, vågligt! Dumdristigt? Ja, och det är alldeles underbart! De vet att inget är beständigt så varför kämpa emot? 

Pärson Sounds kaotiska inspelningar finns utgivet på antingen 2-CD eller 3-LP och är nästintill obligatoriska för psychfans som vill söka sig tillbaka till själva kärnan av den svenska undergroundscenen. Det är inte lättlyssnat nu så det lär ha varit chockartat att få se och höra dom live när det begav sig. Pärson Sound mynnade ut i International Harvester vars enda LP, ”Sov gott Ros-Marie” är en skön mix av högt och lågt. Året därpå blev de kort och gott Harvester och deras otämjda elektriska folkmusik når långt in i märgen. 

Med en fäbless för namnbyte bytte de till det helsvenska Träd Gräs & Stenar och släppte två studioalbum innan de gick skilda vägar 1972. Rock för kropp och själ har jag aldrig hört. En CD-utgåva vore på sin plats då ett original betingar alldeles för mycket pengar. Däremellan släpptes två liveskivor i vardera 1000 ex som givetvis även de lämnar stora hål i plånboken om man suktar efter ett original. Och för dig som kanske inte heller är beredd att betala fyrsiffrigt för en LP tänkte jag lägga fokus på Mors mors i digital form.

Här är de, hör och häpna, rätt städade. För att vara ett gäng grönavågare ute på de skandinaviska vägarna vill säga. 

De smyger igång med ”Sångbron” där sejarmattan på Thomas Mera Gartz virvelkagge vibrerar ikapp med anslagen från de övriga medlemmarna. De verkar helt i sin egen värld då sorlet från publiken lika gärna kunde ha varit hämtat från halvleksvilan i en allsvensk fotbollsmatch. 

Den åtta minuter långa akustiska ”Hälsa Ulla” är en härligt sävlig låt med en sällsynt flummig text. Bara Bob Dylan skulle kunna skriva nåt sånt här och komma undan med det.

”Chrisboogie”, inspelad på Christiania, låter mer som Träd Gräs & Stenar brukar göra. Stärkta av prima marockanskt bränsle bränner de av ett jam som är långt ifrån felfritt men desto mer medryckande. Upplägget är enkelt, resultatet magnifikt. Att ständigt göra melodin intressant och levande är en bedrift. När Jakob Sjöholm rytmiskt lyckas fastna på en sträng mot slutet tar det lite tid innan de andra hämtat hem honom och under tiden har då låten ändrat karaktär. Musik blir inte mycket mer organisk än så. 

På debuten drog de ut på ”(I can’t get no) satisfaction” till bristningsgränsen med en 11-minutersversion. Här tar de sig an ”Last time” med knackig engelska och twangig lead guitar. I nio minuter härjar de fritt omkring och stöper om låten till sin egen. Torbjörn Abelli stöter ut sina bastoner som i trance. Bo Anders Perssons solo mot slutet och stegringen som följer tar musten ur mig varje gång jag hör det. 

”Dansa jord” är inledningsvis en ganska löst sammanhängande låt, som en blyg blick mot flickorna där borta på andra sidan dansgolvet. Halvvägs in ändrar den skepnad då suggestiva elgitarrer blåser nytt liv till en fantastiskt flummig text. Det låter lite Neil Young över det hela.

Den sprudlande melodin i ”Klangbron” hade passat perfekt till en naturdokumentär där de skyndar på förloppet så man på ett par sekunder först ser något sticka upp ur jorden tills det står i praktfull blomning. Det vibrerar hypnotiskt. Stundtals låter gitarrerna nästan baklänges.

För egen del hade ”Rocktrall” gärna fått vara tio minuter längre än sina futtiga tre här. De är livsfarliga här på typiskt TGS-manér. Publiken bör ha dansat som i extas! 

Här var det roliga slut fram till att skivan gavs ut på CD. Det tjugosex minuter långa bonusspåret tar med lyssnaren ut på en magisk resa. Jag kommer ihåg att jag lyssnade på den i bilen för ett par år sedan och bakom mig på motorvägen smög frun upp och blinkade och hade sig. De säger att mobilprat i trafiken är farligt men det är inget mot att bli hypnotiserad av ”Sommarlåten”. 

De gick skilda vägar men möttes ofta i konstellationer genom åren. Sedan 1995 har de turnerat och släppt två studioalbum av sällsynt hög klass. Subliminal Sounds släppte Gärdet 12.6.1970, en vital milstolpe i svensk musikhistoria. När jag lyssnat för mycket på pretentiös musik brukar jag sätta mig ner med något från deras katalog och påminna mig själv att det inte blir mycket mer levande än så här. Jag skriver inte Träd Gräs & Stenar med blyertspenna, jag präntar inte in titlarna i kronologisk ordning, jag nöjer mig med att bara vara. Släpptes samma år som Obscured by clouds!