Första gången jag hörde Jonathan Wilson var på en skivspelarkväll i Klippan. Promillehalten var långt ifrån körduglig och då är det lätt att omfamna all musik som kommer ens väg. Det lät mystiskt som en gömd pärla från -69 och tidlöst på samma gång. Innerligheten i den sköra rösten talade till mig och den bad mig att lyssna. Jag lyssnade och försvann lite där och då. Dagen efter tyckte jag enbart synd om mig själv men så är det ju när spriten går ur kroppen. Framåt eftermiddagen började hjärnan koppla igen och den låt som stuckit ut kvällen innan var just Jonathans. Jag vet än idag inte vilken som spelades men Gentle spirit betades av på Spotify.
Ändå dröjde det tills uppföljaren släpptes som jag aktivt tog tag i saken. När jag så satt med skivan i knäet och läste alla gästartister han lyckats samla ihop och med vetskapen att han är blott två år äldre än mig själv förstod jag att han gjort i princip allt rätt. Trots att en del är artister som bara andra lyckats förstå storheten med. Jackson Browne till exempel. Jag borde inte på pappret tycka så här bra om skivan men att vara öppen för nya infallsvinklar har liksom blivit en del av min personlighet.
Han förvaltar en tidigare musikgeneration som andades frihet och såg förbi nästa krön på ett högst eget sätt. Fanfare är en smältdegel av stämsång, progressiva undertoner, psykedeliska färder, fullskaliga kompositioner och intima verk. Så snyggt sammanflätat att man efter dessa åttio minuter inser att man lyssnat på ett album och inte tretton låtar. ”Love to love” är enda undantaget. En mycket medryckande melodi som jag ofta spelade i butiken för potentiella kunder. Så här i efterhand känns den nästan lite glättig jämfört med albumets övriga material. Ändå är den den givna singeln.
Den pompösa inledningen i titellåten övergår tre minuter senare i en försiktig pianomelodi där hans rökiga röst försiktigt förmedlar en känslofull kärlekstext. Stråkar förstärker attraktionen och ökar spänningen och när det korta saxofonsolot bryter ut förstår man att romansen inte är en dans på rosor.
Valstakten i ”Dear friend” är ett rätt udda val men när den övergår i en flummig gitarrfigur a la Neil Young faller alla bitar på plats. Det är dock jazzpartiet med orgel, trummor och gitarr som gör låten till ett unikum. Jag hör tydliga ekon av Grateful Dead runt -77 -78 då ett jamparti kunde låta så här svävande och medryckande.
Det är i stillheten som ”Her hair is growing long” hämtar sin kraft. Ackompanjerad av en akustisk gitarr som bildar mönster kring den svävande sångslingan lockas man in i ett mystiskt tillstånd. Tills allt släpper i en refräng som mer kan ses som ett mantra. Stort låtsnickeri här.
I ”Love to love” gör han en Magnus Uggla. -La da da da da da da da da. Fast mitt i euforin luras man in i ett parti som effektivt får tankarna på annat. Precis då drar refrängen igång igen och då sitter man ju där och sjunger med.
”Future vision” osar Lennon/McCartney långa vägar då två musikaliska teman utan egentlig samhörighet smälter samman. Det svårmodiga möter det gränslöst positiva med hjälp av en riktigt funkig Stevie Wonderorgel.
Som en skönsjungande Bob Dylan i en nutida folkhymn visar han americanan från den soligaste sidan. ”Moses pain” avslutas på pappret rätt intetsägande med texten -Keep on ridin´, men ju längre den fortskrider desto fler poäng samlar han.
Stämsångens omistliga konungar är väl ändå Crosby Stills & Nash och här fattas bara Stills. Detta kunde enkelt ha passat in på Deja vu dessutom. Jag och texter hör inte ihop men döper man en låt till ”Cecil Taylor” tror jag i alla fall att den handlar om jazzmusikern. Jag kan ha väldigt fel här! En bångstyrig, om än reducerad, elgitarr bryter av när det börjar bli för bekvämt.
De som hört ”April” med Eleventh Dream Day vet varför jag refererar till den. Ni andra får helt enkelt tro mig. Den släpiga gitarren är mer indierock än man egentligen har bruk för. ”Illumination” försvinner dock i detta gedigna låtmaterial. Inte förrän i slutet händer det grejer med spännande slagverk och en överstyrd elgitarr.
Med en fingerplockande gitarr och en soft orgelmatta som enda ressällskap tar Jonathan oss med på en ”Desert trip”. Precis som när solen går upp och man överlevt den fuktiga kylan under en väl tilltagen filt känner man att hoppet och tvåsamheten är faktorer som aldrig kan förvisas ut i periferin. När Yo La Tengo väljer att stryka medhårs blir det lika vackert som här.
Ska man spela in en cover gör man rätt i att välja en obskyr grupp och en ännu mer obskyr låt ur deras diskografi. ”Fazon”, hämtad från Sopwith Camels andra LP, känns med facit i hand som en match made in heaven. Saxofonen virvlar snällt omkring och skivans mest rytmiska låt tar vid. En gardsänkande basslinga uppmanar till ensamdans i ett hav av likasinnade och drömmen om ett friare liv tar vid.
Att Roy Harper skulle medverka på Fanfare känns logiskt med tanke på delade spelningar och att Jonathan producerade dennes skiva Man and myth. Folkpsykedelia med tillhörande flöjt och ett upptempoparti som sänt från ovan. Mycket i ens skivsamling bleknar vid blotta jämförelsen.
Stämningen i ”Lovestrong” har allt Coldplay verkar sakna. Lägg därtill en fet Gilmoursk gitarr och resultatet blir detta. Att det bitvis dessutom låter ”Echoes” om den gör väl ingen människa ont!
Näst på tur står ”All the way down”. En melankolisk avslutare med molliga stråkar som trots sin avskalade uppbyggnad står stadigt på egna ben. Emellanåt hör jag spår av Sparklehorse.
Så fort Fanfare gjort avtryck i mig såg jag till att införskaffa Gentle spirit. Jag vet ganska säkert att jag inte kommer att köpa på mig en massa skivor med Jackson Browne bara för det men Jonathan Wilsons klarsyn har i alla fall ställt andra dörrar på glänt.
