The Outsiders lär ha piskat och retat Rolling Stones så till den milda grad när de från scen charmade stammisar och festblåsare i stan att det engelska managementet tackade för sig och gav långa fingret och erövrade resten av världen! Deras första LP är uppdelad i en livesida och en studiosida och jävlar vad de levererar från båda läger. Tempot i ”Don´t you cry” hade satt Pantera på prov.
CQ, som i seek you, släpptes 1968 och sålde dåligt. Anledningen kan vara att de helt enkelt var för före sin tid. Deras garagepsych i kombination med sitt tema om utanförskap och tillhörighet var ett djärvt steg från den bekymmersfria musiken de tidigare släppt.
Sanningen är den att jag inte kunde ta musiken till mig heller. Först och främst såg omslaget ut att innehålla en dubbel-LP men så var inte fallet och att lyssna på en temaskiva utan ett Hollywoodslut kändes för mycket på nåt sätt. Det tog mig tio år att smälta dessa faktum. När jag så såg att skivan släpptes på 180 gram i härligt doftande nypress av Pseudonym var jag ändå snabb att beställa hem den. Ett par sekunder in i ”Misfit” beslöt jag stilla att nu verkligen lyssna. Jag lät vinylen snurra ett par kvällar och blev till slut berörd på djupet. Tonarmen gick upp och känslan tog mer och mer vid.
Ekon från tidigare släpp lyser igenom och en mognare textförfattare i Wally Tax förmedlar en mörk och trasig inledning. Solot som bryter ut låter som Clapton i ett lyckat försök att sätta toner till mardrömmen då hallucinogena demoner fick honom ur balans. Chockvågen fortsätter hos de övriga medlemmarna under tiden och fram till att ”Zsarrah” bryter in.
En betydligt lugnare låt som uttalas Sorrow. Plockandet på gitarren känns väldigt Balkan, filtrerad i Amsterdam. Som objuden gäst hälsar sorgen på, hur han än strävar för att hålla emot. Dessa kraftlösa försök förkastar allt snack om att efter regn kommer solsken.
Psykedelia från Hades biktbås med sina ödesmättade gitarrer som kyrkklockor, oroligt påtvingade trummor och takten till en basgång som låter som hämtad från CA Quintets Trip thru hell gör ”CQ” till en minst sagt annorlunda musikupplevelse. Krigsminnen och annat terapeutiskt viktigt att få ur sig vräker han ur sig med en makalös känsla. Lite som ett piskande atlantregn över de släckta husen. ”Daddy died on Saturday” låter mer som från debutens studiosida och texten är en ganska makaber saga. Om Marcus Birro börjat kröka igen och satsat stenhårt på tecknad film hade detta kunnat vara det manus han först och främst behövt.
Försiktigt akustiska ”It seems like nothing’s gonna come my way today”, komplett med ett sorgset munspel, kan nog lätt missas men fungerar utomordentligt som transportsträcka och den ger en lite ro.
De garageentusiaster som inte hört inledningen till ”Doctor” bör ge den en och en halv minut. Buzz, trummisen, är het på det och det hela låter i princip som en Malcolm Mooneylåt med bandkamraterna i en mödosamt urgnagd melodi. Doktorn låser till slut dörren om honom i en förvrängd varm gitarrton och finlirande slagverk i plural tar sen över och en försiktig inledning övergår i en sista attack innan themet släpper loss verkningslösa rop efter den vitklädde mannen med makten och nyckeln.
”The man on the dune” låter precis som debutens frenetiska tempo. Tänk The Pretty Things på bantningspiller! Det stickiga gitarrljudet är helt fantastiskt och detta fortsätter fram till att en halv minut återstår och den makalösa pianostödda vändningen sakta lägger allt till rätta igen.
”The bear” varar i drygt en minut. Mer vill man inte ha.
Skivans mest direktverkande låt stavas ”Happyville”. Bra tempo, skönt låtsnickeri och på gränsen till att ta slut för fort.
Tvära kast återigen i och med ”You´re everything on Earth”. En vacker fingerplockande gitarr, handtrummor långt bak och en verkligt vacker text med den innerligaste refräng man i hemlighet alltid bär inom sig.
”Wish you were here with me today” med sin spastiska takt i midtempo är en låt som växer för varje lyssning. Överstämman i refrängerna plus de dova trummorna och två ytterst effektiva taktbyten gör den till en vinnare.
Bossanova. Genren som känns som en axelryckning för egen del. Hade det inte varit för gitarrsolot i ”I love you no. 2” hade den passerat helt obemärkt förbi. Buzz verkar inte helt nöjd och slamrar så gott han kan när tillfälle ges. Alltid något.
Den perfekta låten när man är på riktigt dåligt humör och vill bejaka den sidan av sig själv är nog ”Prisonsong”. Nyss utsläppt ur fängelset och tillbaka i sitt gamla hem hör han ljud från sovrummet. Krutresterna på högerhanden är ett faktum. Frenesin tar helt överhand och en panikslagen man konstaterar bittert -I gotta run, I gotta run, I gotta run. Den onda cirkeln är sluten.
