Ingvar ringde och ville ha med mig på The Black Angels i Helsingborg.
Ja tack, sa jag. Jobbade då en hel del nere i butiken. Insåg att jag inte skulle hinna och sa skamset nej tack. Det blev dock vrålrensat bland backarna.
Han kom tillbaka med en bränd CD och ett klistermärke och jag lyssnade på den och sen egentligen inte mer. Sen av nån outgrundlig anledning tipsade jag i min tur en kompis om dem och han hittade ”Bloodhounds on my trail”. Som den spelades! Sen inte mer. Blev serverad ”Call to arms” på en fest hemma hos mig själv tidigt i somras. Nutid: Långdistansresa Sverige. Tre barn, Grateful Dead och Black Angels och min sommarfina fru. Hon upptäcker ”The Sniper at the gates of heaven”. Vi diggar, hela bilen.
Dom spelar inte fort för det behövs inte i Texasöknen, nej det är Jennifer Raines drones, tunga som järndraperier bakom de övriga fyra medlemmarnas insatser, som skapar en mörk, tungsint stämning utan att för den delen bli svår att ta sig igenom. Ända sedan 60-talet har Texas levererat psykedelia, full av mystik och från en annan infallsvinkel. The Black Angels förvaltar arvet väl. Hade det inte varit för att produktionen låter 2000-tal skulle jag gissat att Passover släppts redan 1969. Stephanie Baileys shamanistiska trummor bär likhet med Velvet Undergrounds Maureen Tucker som oförtrutet maler på. Twangiga och kraftigt fuzzade elgitarrer bygger lager på lager av ödesmättad storhet och enkla basgångar skivan igenom håller pulsen uppe.
Redan på inledande ”Young men dead” känner man kylan i ökennatten.
”The first vietnamese war” låter till en början som The Monks ”Complication” men övergår snart i en försiktigt vaggande orgelslinga på tre noter. Alex Maas sjunger ibland frågande och ibland tar han i som en fredsdemonstrant på stadens stora torg.
”The sniper at the gates of heaven” kan mycket väl ha de tyngsta pukslagen i min skivsamling och i refrängen brakar hon loss på cymbalerna medan det sakta manglet fortskrider.
Ekodränkta ”The prodigal sun” med sin shoegazebaktakt framkallar bilder på sårade och rädda soldater gömda i högt gräs utan ammunition att kunna försvara sig. Deppigt? Ja. Bra? Ja!
Med ”Black grease” känner jag till en början att de kunnat krypa utanför ramarna. Men förvånande nog faller man till slut för formeln. En refräng med texten -Kill kill kill kill skojar man inte med. Solot låter som hämtat från The Stooges LP Fun house.
Med en sitarton i gitarren och en lite luftigare ljudbild tar ”Manipulation” vid med baklängesloopar och ett tempo som kan få ner pulsen på vem som helst.
Det enda jag lägger märke till är att det inte slås ett enda slag på hi-haten i ”Empire”. Skivans svagaste spår.
Jag vet egentligen inte varför jag tänker på The Doors när jag hör ”Better off alone”. Det kan vara svårmodet och mässandet i sången som här har en säregen dialekt, eller hur vitt skilda instrumenten låter. Det är en sån där låt som kryper sig på och helt plötsligt inser man hur genomarbetad den är.
Underbara ”Bloodhounds on my trail” är skivans upptempolåt, komplett med slidegitarr och ett brejk som förmodligen kan bli hur kraftfullt som helst live.
Det osar Velvet Underground i sista krafttaget ”Call to arms”. En fascinerande låt på alla sätt och vis för samtidigt som melankolin sätter klorna i lyssnaren inger den hopp. Halvvägs in smyger sig en lysergisk violin in och tillsammans plockar de ner låten och bygger sakta upp den till ett epos. Fritt svävande ljud rundar av och resan är över.
Min CD-version innehåller tyvärr ett dolt spår som efter ett par minuters tystnad dyker upp och mest liknar en oengagerad Syd Barrett från en skiva med överblivet material. Innan dess har jag redan tryckt på Stop.
Nästa gång de spelar i Sverige bjuder jag på biljetten, Ingvar!
