Tanken att ett långhårigt och skäggigt sydstatsband skulle få ta plats i min skivsamling kändes kanske inte som en omöjlighet för bara ett par veckor sen. Bara långsökt. Lynyrd Skynyrd fick väl räcka. Det började med en tretton minuter lång bluestolva med Boz Scaggs och Duane Allman och slutade med åtta beställda plattor.
The Allman Brothers Band visade sig vara ett femflätat liveband och ni som läst min blogg tidigare vet vid det här laget att det är en kvalitetsstämpel hemma hos mig. Jag lyssnade in mig på Spotify och kapitulerade totalt för deras råa bluesrock och de jazztendenser de så smakfullt stoppade in. De två studioalbumen från -69 och -70 står stadigt på egna ben men på 1971 års At Fillmore East visar de verkligen var skåpet ska stå. Ett drygt halvår senare satte sig Duane på sin motorcykel för sista gången och lämnade efter sig ett tomrum i ett band som förmodligen skrivit konserthistoria i många år framöver.
Dubbel-LPn At Fillmore East drar igång med ”Statesboro blues” där Duanes slidegitarr lyfter en egentligen rätt alldaglig låt till oanade höjder. Brorsan Greggs orgellicks ligger oavbrutet och puttrar. Jämförelsen med ett taggat Ten Years After känns inte så långt borta.
Mer högoktanig blues blir det i ”Done somebody wrong”. Elmore James skitiga låt blir än ruffigare i händerna på The Allman Brothers Band. Gregg har den där klagande rösten som gör sig så bra till låtar som denna. Det är basic blues med två helgjutna gitarrsolon.
Den långsamma ”Stormy Monday” tar en med på en behaglig resa som varar i nio minuter. Kompet bär likhet med ”Copenhagen blues”, låten från Linkin´ Louisiana Peps klassiska LP Sweet Mary Jane. Trummisen Butch Trucks ligger i högsta beredskap och jazzar till det i minsta lucka. Lyhördheten mellan bandmedlemmarna är snudd på magisk då de går från svagt till starkt och vice versa.
I nitton minuter, något lite längre än Willie Cobbs originalinspelning av "You don´t love me", är pulsen hög med ett piggt gitarrkomp och ett intensivt munspel tills Duane står ensam med sin elgitarr och filar. Marschtrummor läggs till ljudbilden och paralleller med Cream på allra bästa ekvilibristhumör är nog en rätt bra fingervisning.
Den instrumentala ”Hot ‘lanta” är skriven av bandet själv och ekar Fläsket Brinner med sin folkton och progressiva inramning. Orgeln sjuder och gitarren glöder och än en gång är trummisen fenomenal.
Det fina med långa låtar är att de verkar ha all tid i världen på sig att förmedla nåt. Som i fallet med ”In memory of Elisabeth Reed”. Den trevar igång och verkar sakna både mål och riktning. Hade det inte varit för Berry Oakleys studsiga basspel skulle inledningen kännas ganska andefattig. Ni vet känslan när man känner att någon står i rummet och lurpassar och bara väntar på att skrämmas och trots vetskapen om dennes närvaro blir man så rädd det bara är möjligt. Precis så är det här. Nåt måste hända och det är Duane som ser till att det händer. Solot som växer fram har allt jag önskar av en bluesgitarrist. Han får gitarren att kvida, mala, explodera och han samlar gänget runt honom till drabbning. Gregg sticker in med ett solo och sen tar storebror över igen och det med besked. Frågan är om det blir bättre än så här?
Sida 4 består enbart av ”Whipping post”, så att utnämna den till Allman Brothers Bands egen ”Dark star” känns helt okej. Låten växer från dryga fem minuter till stöddiga tjugotre. Det är inte lika flummigt som Grateful Deads huvudimprovisationsnummer men ack så intressant. Den annars så bredbenta låten går igenom frigörande jazzpassager och andhämtningspauser för att på nytt bygga upp urladdningar. En storstilad avslutning på ett fantastiskt livealbum.
