Once there was a time when time and space were one

Ett band jag missade att se med min elvaåring, hopkrupen under en tröja i knät på festivalgräset intill skivbackarna med Danne nu för snart två år sen var My Brother The Wind. Vi var nog rätt tunga i huvudet av både värmen och all öl så vi satt där så gott och bara lyssnade och snusade. Helt ovetande att det var våra svenska musikanter som var uppe och förgyllde kvällen med ett finhamrat gig. Dynamiskt och spännande sökande. 

Jag fick ju ha skivan, så deras LP med en smidig download blev min av nån i bandet i merchen. Sen var det bara att lägga den vid reservdäcket för att undslippa den stekande värmen och hoppas. Vi toppade 45 grader på väg hem. När festivaltröttheten övergått till min plats mitt mellan högtalarna, mitt i soffan och med lite fokus, la jag Once there was a time when time and space were one på tallriken och lät den snurra. När trekvart känns så bra som det gjorde då får man en speciell känsla i kroppen och man inser att oj, här har vi en liten pärla minsann! Och sen spelar man den ett par rundor och hittar mer som vävts in i ljudlandskapet och nöjt konstaterar man att det var ju så här det skulle låta. 

Spacejams är att gå nära kanten, om så längst ut i vår galax, och de passar sig noga för att trilla dit för det är det som händer när nerven försvinner helt enkelt. Vissa skivor har alla de rätta elementen men så drar de ut på det bara för att, liksom. Gränsen är ibland hårfin men når det inte hela vägen så är det bara så. En av mina favoritskivor är debuten med Neu! där ljudbilden är så torr att man tror att membranen i högtalarna ska förtvina. Det händer inte särskilt mycket men det man ändå upplever känns på ett djupare plan. Rytmen är allt.

My Brother The Winds tredje fullängdare har både lugnet och mullret men framförallt rytmen. Den som gör det intressant. Ibland svävar tonerna förbi som i ”Prologue” och landar i ”Song of innocence part 1”. Ronny Erikssons mjukt rullande basgång utgör stommen och Daniel Fridlund Brandt bakom trumsetet ger melodin en rejäl knuff framåt. Mathias Danielsson och Nicklas Barker med varsin gitarr i händerna skapar ren och skär magi. Peter Green, när han spelade så lidelsefullt han bara kunde, känns som en bra referens här. Låten glider in i del 2 med rundgångar och de bara bygger på. Här och i nästa låt, ”Into the cosmic halo” är de lika farliga som Hawkwind. Tvära kast med ”Misty mountainside”. Här ligger rökelsen tung. Congas och fingercymbaler i en raga likt en nattvisa för både gamla och unga hippies.

B-sidan börjar mystiskt och härligt trevande. ”Garden of delights” är en mäktig skapelse på tolv minuter och skulle jag förklara för någon hur svensk psykedelia låter nuförtiden hade jag nog valt denna. Sologitarren är så mycket Bo Anders Persson från Träd Gräs & Stenar det bara är möjligt. Och på tal om Träd Gräs & Stenar är nästa låt tillägnad och döpt efter deras trummis Thomas Mera Gartz. En lågmäld och stundtals dissonant hyllning. Titelspåret därpå är också den laidback. Småjazzig utan någon direkt form men ändå direktverkande. Avslutande ”Epilogue”, komplett med atmosfärisk mellotron och en högst livfull basslinga håller nerven vid liv. Daniels trumspel lämnar inget att önska.

Nästa gång de spelar live lovar jag att vara uppe på fötterna!