Hade jag vuxit upp på 50-talet skulle jag nog lärt mig att tycka om singlar då det var det som gällde på skivfronten. 2.30 minuter var standard och b-sidan var (och är) väl i ärlighetens namn inte mycket till glädjeämne. Varför tänker jag så här? Jo, det blev så att jag hörde ”När jag var ung”, placerad sist på Monica Törnells LP Ingica, hemma hos Per och det som sedan hände var att skivnålen för evigt verkade hoppa över alla andra spår på skivan.
På baksidan stod det felaktigt att Jan Anderson skrivit den i original och han skrattade åt det samtidigt som han tände ännu en cigarett. Och hur roligt var det, tänkte jag när han sekunden senare med en viss magisterton i stämman frågade vem det kunde vara. Han bodde i England. Slut på ledtrådar. Jon Anderson från Yes drog jag till med och han skrattade samtidigt som det måste ha knutit sig i magen på honom av min okunskap. Vad kan jag ha varit, 15 år kanske? Ian sa han sen och manade istället till koncentrerat lyssnande på sitt subtila sätt.
Jag köpte skivan för en låt. Och i flera år var jag nöjd så. Sen en dag när jag kom hem från jobb och helt nollställd satte mig för att bläddra fram en skiva stannade jag vid det disiga höstfotografiet på Monica med svampkorgen där mellan henne och sjön. I femton år hade jag behandlat Ingica som en singel men redan när det var dags att vända vinylen insåg jag att det var ett tarvligt beslut.
1972 var hon arton år, nyligen upptäckt av Cornelis Vreeswijk, uppbackad i studion av finfina musiker med ett knippe udda vispärlor som hon sätter sin prägel på. Hon viskar hest, ryter till och med sin sensualitet fångar hon den som verkligen vill lyssna. Man blir lika berörd av Bellman som av en nyskriven låt.
”Faster Fantasis visa” är en rytmisk folkvisa med moog istället för fiol och en smått suggestiv elgitarr som känns farligt lockande. Texten väller över av en naivitet som omfamnar fritänkandet och gör flykten så enkel.
Näst på tur är en låt av Melanie med svensk text av Vreeswijk. De förvandlar det akustiska originalet från -68 till en ödesmättad skapelse i perfekt harmoni med den självkritiska texten. Vilken röstnärvaro hon har.
”15:e november” har ett skönt groove mellan orgeln och basen men sen tar det slut. 2015 känns alldeles för sent för denna.
Carl Michael Bellmans ”Lille Carl (en vaggvisa)” framförs traditionsenligt med Cornelis på sin akustiska gitarr som enda sällskap. Tänk att få uppleva det live på en intim scen!
Det bor ett vemod i ”Var nära mig” som tilltalar mig. I ett stillsamt jazztempo där Monica både smeker fram orden och med kraft klär innebörden i sorgeskrud.
Jag som trodde att Kebnekajse tolkade en gammal folksång hade svaret mitt bland mina vinyler. Och text har den också. Skriven av Cornelis dessutom. Att få in det svårfraserade Arbetsmarknadsstyrelsen däri känns rätt coolt faktiskt. ”Barkbrödslåten” har med andra ord en fot i dåtid och en i nutid. Både -72 och -15.
Återigen blir ett akustiskt original rejält genomarbetat. Björn J:son Lindh inleder med flöjt och pukslagen innan -Jag har levt mitt liv, är magiskt bra. Men ändå är det hennes röst som lyfter Bernt Stafs ”Avstånd till min käraste” till en helt ny nivå. Gåshudsvarning!
”Näckaspel” med fiol och sitt taktfasta knackande är förföriskt vacker. Tonsatt poesi är vad det är. Först gick den mig förbi men nu har jag kapitulerat för den inneboende stillheten.
Arrangemanget i ”Vardag” låter som en svensk version av en oskriven Procol Harumlåt. Monicas text synkar så otroligt bra med musikens toppar och dalar. Ett hantverk mina damer och herrar.
Jag tycker att ”Kom slå dig ner” bär viss likhet med Ulf Dagebys Dylantolkning ”Men bara om min älskade väntar”. Jag vågar även påstå att sångerskor som Melissa Horn och Lisa Ekdahl spelat denna om och om igen på sina flickrum.
Jazzig ståbas i ”Telegram för en bombad by” och en lika aktuell text. En minut lång.
Sist på plattan ligger, ja det har jag ju redan skvallrat om, ”När jag var ung”. Det börjar akustiskt med pianoanslag som ökar allteftersom och som sen får ytterligare stöd av trummor. Urladdningen kommer med de tyngsta gitarrerna spelade av Janne Schaffer och Hawkey Franzén. Här blir det som Cornelis skriver på baksidan av konvolutet: Hon sjunger med hela kroppen och samtliga dess organ. Låten återgår i sin ursprungliga form men nerven dröjer sig kvar.
Direkt efter Pers obligatoriska luftgitarrsolo plockade han fram Jethro Tulls Aqualung för att spela låten som den lät först men då hade jag redan hört världens bästa svenska cover och slog dövörat till. Det dröjde länge innan även den skivan lossnade. Konstigt va?
