Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

fredag 31 januari 2014

Millionaires and teddy bears


Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att köpa min första LP med Kevin Coyne. Nere i Malmö, i en butik som nog faktiskt var mindre än min och brorsans, bläddrade jag fram Millionaires and teddy bears. Jag måste fastnat för det grafiska för än idag tycker jag att det är bland det mest abstrakta i min skivsamling. 

    Jag bodde utan skivspelare mitt i veckan och åkte upp till Ängelholm varje helg så jag levde ovisst där ett par dagar. Den enda frågan jag sedan ställde mig själv var om b-sidan ens kunde vara i närheten så bra som det jag precis fått höra. För att inte bli alltför besviken spelade jag en annan skiva först. Gud vet vilken! Sanningen är den att melodierna tappar lite emellanåt fast texterna är fortfarande som i slutskedet på en Lars Norénpjäs och med handen på hjärtat skulle jag inte vilja ha någon utbytt mot till exempel ”Shrangri-La” eller ”Marlene”. Det känns att svärtan tilltar och peakar i avslutande ”The world is full of fools”. Sen dess har jag alltid spelat skivan i omvänd ordning. 

    Så det är ”Let me be with you” som då helt logiskt blir först ut här med. Trots ett akustiskt komp suger den new wave-preparerade elgitarren tag som sakta men idogt försöker brännmärka varje hopplös själ. Och det passar så väl in till texten om den sorts förlorad kärlek man hör om på TV4-nyheterna. 

    ”Marigold” tolkar jag som en provocerande, om än nödvändig, feministisk text till en sparsam instrumentering med en svårfångad orgel som likt en fjäril lyckas hålla sig ifrån håven för att istället visa upp sin prakt tillräckligt länge för att den jagande ska få uppleva storheten i att på ett stillsamt sätt uppleva friheten eller lockelsen till den.      
Kevin sjunger sina texter mer som ett manus och har man väl insett att han träder in i sin karaktär blir det lättare att förstå honom när han i en och samma sång kan låta uppgiven, fly förbannad, likgiltig och passivt aggressiv. Lägg då till hans naturligt nasala röst med drag av en vresig heshet. Det är då låtar som ”Don’t blame Mandy”, trots avsaknaden av en stark melodi, ändå kan växa sig stark och lämna ett bestående avtryck hos lyssnaren. 

I ”Little miss Portobello” vävs människans utopiska önskningar samman med tyngden från omvärldens omedvetna, samtidigt förgörande vi-vet-vad-som-är-bäst-för-dig-mentalitet. Hade det inte varit för den poppiga basgången halvvägs in i refrängen skulle det här enbart vara en låt för eftertänksamhet. Världen hänger tungt på Portobellos axlar men du vet att det lika gärna kunde varit du. 

    ”Wendy´s dream” är en stillsam pianoballad som med hjälp av ett hjärtekrossat dragspel i bästa tänkbara samspel med texten både förminskar en och samtidigt får en att förstå att drömmar är gratis men kan både vara förödande och oftast till ingen nytta. Jag får uppleva ”The world is full of fools” innan ”People” och jag njuter till fullo varenda gång. Denna orgelmättade melodi som Joe Cocker aldrig kunnat framföra trovärdigt trots alla rätta element. 

    Då kommer ”People” som textmässigt är så lättförståelig att man som förälder bör sprida budskapet vidare till sina älskade barn. Förstärk det goda, förklara det onda. Lägg till det mest osannolika trumkompet som smyger sig in och du har en liten aning om hur Kevin Coyne fungerade. 

    Han tog helst inte den strömlinjeformade vägen, något storbolaget Virgin med förmodad vånda försökte bearbeta under åren. Detta berättas med en axelryckning i smått fantastiska ”Having a party”. En bastrumma var fjärde takt som huvudingrediens och en murkig gitarrton som trogen partner och sen en refräng som trots utan större finesser skakar om och förstärker nerven. 
Jag tror att ”I’ll go too” är hans mainstream magnum opus. Lägger ingen värdering i det men under åren har jag sett ett par fötter försiktigt stampa takten under bordet och i hemlighet mått bra. Den har en enkel refräng, en varm orgelton och ett medryckande akustiskt komp, så varför inte?

    ”I’m just a man” kan vara lika svår att förklara storheten med som när man i ett utlämnande berusat tillstånd på allvar börjar förklara hur tomt och innehållslöst livet hade varit utan ens partner. Men att vakna upp morgonen efter och se sin älskade i ögonen och veta att orden man sa inte var ett enda ord för mycket är precis vad den här låten handlar om. 

    ”Pretty park” är en excentrisk engelsmans hyllning till bluesen och till tidlösheten i en enkel melodi där byggstenarna består av samspelet och förståelsen mellan material och framförande. Det är med glädje jag lyfter tonarmen och hoppas på fler intima möten.

    Han släppte 34 album från 1969, därav två album med Siren, fram till sin död 2004 som ohämmat tar upp drama, kärleksångest, arbetarklassredogörelser och legitim galenskap. Han har jobbat med artister som Zoot Money, Brian Godding och Andy Summers. Radiodiscjockeyn John Peel hyllade honom till skyarna. Han dog blott 60 år gammal i Nuremberg, Tyskland. 
Jag äger en tavla han målat.

söndag 26 januari 2014

Grateful Dead

Min relation till Grateful Dead har med bestämdhet stärkts under åren. Det börjar alltid med en skiva. I mitt fall 1970 års andra släpp, American beauty. Sen är jag sån att det är studioalbumen som står högst i kurs. Det tog mig faktiskt rätt många år innan dessa stod prydligt på rad. 

    Men sen är det bara så att Dead gör sig allra bäst live. Det har skivbolagen insett också. Jag äger numera jättemånga officiellt utgivna konsertupptagningar och kan på fullt allvar sitta och säga till min förstående fru -Ikväll är jag sugen på nåt från -74, och sedan kura ner mig i soffan och sakta somna in, kanske under övergången mellan ”China cat sunflower” och ”I know you rider”. Då och då hör jag en nerv i musiken som tidigare gått mig förbi och blir så uppslukad att det är omöjligt att somna ifrån det. Ibland kommer man hålögd till jobbet där kaffet är enda räddningen!

    Skivan i fokus den här gången är debuten från 1967. Inhandlad på vinyl från Garageland records postorderkatalog någon gång under gymnasietiden men inte fullt ut älskad av mig förrän nu på senare år. Förmodligen har bandets egen syn på skivan spelat in i mitt omdöme här. Inspelad under en helg i Los Angeles med adhd-medicinen Ritalin i allas blodomlopp utom fyllkajan Pigpen. Det märks att de är något uppskruvade för när låtarna spelas live är tempot betydligt lägre. ”Cold rain and snow” är alltid mer än dubbelt så lång spelat från en scen. Spaghettiwesternkänslan och 60-talspopen är då som bortblåst och sen skrumplevern tog Pigpen vid 27 års ålder försvann även den ylande Hammondorgeln. Av nio låtar är bara två original och inte en enda gång har jag hört ”The golden road (to unlimited devotion)” live och för att hitta ”Cream puff war” i annat än i denna studioversion blir man tvungen att skaffa 5-CD-boxen So many roads. Det är två högenergiska små pärlor som personifierar glädjen och utopin med hela flower powerrörelsen. 

Blott 20 år och yngst i gruppen tar Bob Weir hand om sången på två av låtarna. ”Beat it on down the line” låter som hämtad från Moby Grapes första LP. En smittsam melodi med hög bpm. På ”New new Minglewood blues” låter det som han försöker låta lite äldre än han är. Det blir ett härligt gung mellan de två gitarrerna och orgeln och Bill Kreutzmanns trumföring är givetvis fylld till bredden med finesser.

    ”Sitting on top of the world” är en gammal jugbandlåt från 30-talet och ska inte förväxlas med den Cream gjorde en cover på. Återigen är tempot högt och solot från Garcia precis så bra som det är möjligt. Bluespuristen Ron ”Pigpen” McKernan tar sig an ”Good morning little school girl”. Hans röst är som vanligt rå och opolerad men han lyckas ro hem det utan minsta tvivel. Trots instängdheten inne i studion blir slutresultatet dynamiskt. Att Weir förmodligen är rockvärldens mest sparsmakade rytmgitarrist och Garcia helst inte spelar en låt likadant två gånger får låten att lyfta avsevärt. 

    ”Morning dew” får bäst presentation när klockan tickar mot en kvart så det känns som en miniatyrtolkning med dessa fem. Men herre Gud vad de presterar! Jerrys lidelsefulla röst blir mer och mer sargad ju längre han kommer i texten som handlar om kalla krigets värsta fasor. Att jazzartister lyckades få med en tiominuterslåt på sina skivor är en sak men i rockens värld var detta i det närmaste otänkbart.

    ”Viola Lee blues”, lagd sist på b-sidan, är just en sådan. Detta är dessutom albumets höjdpunkt. Bra stämsång, en smått ond sologitarr här och var, ett groove från rytmsektionen som slår de flesta på händerna och ett magnifikt crescendo som landar tryggt i bördig Chicagojord.

    1967 var på skivfronten i Bay Area Jefferson Airplanes år med utsökta Surrealistic pillow och Country Joe & the Fishs Electronic music for the mind and body hamnar inte långt efter. Bronsmedaljen knep Grateful Dead! Det är en skiva för alla med en förkärlek till västkustpsychen och den frihetskänsla som strömmade där i Kalifornien ett tag.

fredag 10 januari 2014

Suomen pojat/CCK-9

Jag fick ett meddelande på Facebook som handlade om ett nytt skivbolag som uteslutande skulle ge ut vinylsinglar. With a twist!

    Idén är banne mig briljant och en smula djärv dessutom. Tre man starka Thunder & Lightning Records pressar etthundra exemplar av en splitsingel som inte går till försäljning. Man byter en singel mot en ny singel. Trading i sann 80-talsanda med andra ord. -Men om nu någon skickar ”Yes sir I can boogie” eller nåt annat skit, var jag tvungen att fråga, vad händer då? Tanken hade slagit honom men han verkade inte särskilt orolig. Sedan var turerna många och långa. En smått galen managerfru på halsen, kalla fötter från nåt håll, förseningar i tillverkningsprocessen och annat rock n rollstrul.

    Men sen var den här: Volume 1. Mik, själva idéknäckaren bakom det hela har aldrig satt sin fot i butiken pga geografiska skäl men för att göra bilden lite klarare har han av kanske åtta inköp specifikt bett om just en LP. -Ge mig lite riffrock den här gången! Tydligen har jag prickat rätt för nu sitter vi på fyra ex efter en bytesaffär (som också fick tummen upp). Men hur kan nu Vinylpågarna göra för att inte skita ner sig i den här byteshandeln? Vi säljer dem för inköpspris så klart!

    Och hur låter då första släppet? På A-sidan härjar helsingborgsbaserade Suomen Pojat. Först trodde jag att jag råkat komma åt knappen för 78 varv men någon sådan finns ju inte på min Rega P2:a. Det är no-brainerrock med Koskenkorvaandedräkt som drabbar en hårt och trots att rösten inte riktigt håller fick både jag och min hårt rockande son lust till ohämmat röjande på vardagsrumsgolvet. På skivans andra A-sida tar Norrköpings otyglade bluesrockslynglar CCK-9 kommandot med en sångare som bär viss likhet med Blackie Lawless och ett groove som fanimej inte lämnar huvudet på flera timmar. Det är riktigt kul att bli knockad på detta vis!

    Nästa gång du besöker butiken så se till att införskaffa denna högst limiterade utgåva. Du gör det i en tid med fildelning och upphovsrättslagar som i det närmaste likgiltigt kringgås och du gör det med stil.

söndag 15 december 2013

Volume 1


En av de mest krävande skivorna i min samling är utan tvekan The Soft Machines debut. Men efter ett par genomlyssningar står det klart att den även är ett mästerverk. Det är intensivt, flummigt, komplext och underbart skruvat. 

    Kevin Ayers popådra, Robert Wyatts magnifika trumspel och Mike Ratledges jazzighet gör skivan till ett unikt hopkok av idéer som både förbryllar och förgyller. Undergroundklubben UFOs husband, tillsammans med Pink Floyd, borde enligt mig fortsatt i någorlunda samma riktning och inte fastnat i jazzfacket redan på tredje skivan. Ett hyllat album som jag inte ser någon som helst storhet i. Att Kevin Ayers lämnade gruppen efter debuten och spelade in finfina soloplattor är ändå en tröst. Även om den kan kännas ganska tidstypisk är det en skiva som åldrats med värdighet tack vare sin genialiska uppbyggnad. Låtar och passager omvartannat väver in lyssnaren i det organiserade kaoset som råder. 

    ”Hope for happiness” inleder skivan med Wyatts wailande sammetsraspiga röst. När låten börjar ta form och orgeln sjuder av psykedeliska toner hörs likheter med Caravan. ”Joy of a toy” som Kevin Ayers första platta i eget namn även heter, är en insprängd pärla med sin lågmälda intensitet och klurighet. ”Hope for happiness (reprise)” tar vid och får Syd Barrett och kompani att låta som ett ordinärt pubband. ”Why am I so short?” är en kort låt med underfundig text som leder vidare till proggigare domäner i ”So boot if at all”. Det som börjar aningen strikt tar sig friare jazzformer allteftersom tiden går. 

    En inte helt smidig övergång men ändå så rätt det kan bli och ”A certain kind” är igång. Något så annorlunda som en jazzballad med 100% närvaro i Roberts röst. Musiken skulle lika gärna kunna varit ett samarbete mellan J S Bach och Oscar Peterson. En personlig favorit sedan många år. Inledningsvis låter ”Save yourself” som Iron Butterfly men sekunderna sedan är det inget snack att bara The Soft Machine ligger bakom. De bjuder på två härliga refränger mitt i all orgelmani. 

    ”Priscilla” sveper förbi i en minut och bjuder in till den rytmiskt blytunga ”Lullabye letter” där man knappt hinner andas. Orgelsolot är ultrapsych. Därefter börjar textmässigt enformiga ”We did it again” som faktiskt sjungs -I did it again. På rätt humör är det en kul låt. Samma idé fast då med annan text återfinns på Kevins singel ”Singing a song in the morning (religious experience)”. ”Plus belle qu’une poubelle” med dess basgång som lätt fastnar på hjärnan är ännu en startsträcka till nästa spår. ”Why are we sleeping?” är skivans rakaste även om det ibland låter om orgeln som hos Snövit och de sju dvärgarna på julafton när piporna hänger sig. 

    Avslutar gör femtio sekunder långa ”Box 25 / 4 lid”. En pekfingermelodi på ett piano. Ganska udda och oväntat och minst lika händelsefattigt kan man ju tycka. Men har jag nu haft skivan i sjutton år står jag bakom dem till fullo. Året efter släppte de Volume 2 och visst ja, det är ju här det börjar bli knepigt...

tisdag 12 november 2013

Where? (in conclusion)


Jakten på den heliga graal fortsätter men för ungefär ett år sedan la jag vantarna på en väldigt spännande platta efter ännu en lusläsning av Acid archives. 

    Självaste Polydor satsade pengar på en kvintett som gick under namnet Ram. 1971 spelades Where? (in conclusion) in och släpptes året därpå men då var gruppen redan ett minne blott tack vare managementproblem. Eftersom skivbolaget saknade en grupp blev det svårt att promota så skivan sjönk skamset mot botten. Musiken är lika bångstyrig som batikgeten på framsidan utan att för den delen vara alltför svår. 

    Första gången jag hörde den kändes det som ännu en skiva i samlingen där alla i gruppen ska få lika stort utrymme för egna idéer och det brukar inte båda gott. Demokrati är överskattat. Efter ett par genomlyssningar fick jag ge med mig och inse att detta helt enkelt var en skiva med smarta arrangemang och känslan av en lust för att öppna upp för infall, hur märkliga de än må uppfattas. I dagar gick jag omkring och nynnade på fragment från plattan och längtade efter ännu en spelning då arbetsdagen tagit slut.

    ”The want in you” är en del progressiv rock och en del barband som en bit in i setet trollbundit publiken och höjt ölförsäljningen med 200%. Gitarriffet är som hämtat från den vågade Chicagoplattan som tyvärr aldrig släpptes och orgeln som tar vid spottar ur sig dansanta toner. Ett par mässingblåsare förstärker refrängen långt bak i mixen och trummisen fyller varenda tendens till tomrum. Det är en glad låt som hämtar kraft från bakgaturomantiken som nog finns i varje stor amerikansk stad. Så fort en tvärflöjt dyker upp i rocksammanhang nämns Jethro Tull som referens men sanningen är den att de medvetet väljer ett utraproggigt slut än bygger låten kring instrumentet. Tvivlar på att John DeMartino stod på ett ben i studion! Inhyrda Dennis Carbone attackerar samtidigt pianotangenterna och skapar ett muller i moll.

    Som en övertydlig skolpjäs där de goda kläs i ljusa färger och de onda fångas i strålkastarljuset med långa skuggor som följd tar ”Stoned silence” vid. Ett ödesmättat piano sätter stämningen direkt och en försiktigt plockande gitarr ekar trolskt till sångarens sävliga text. Plötsligt släpps ett maffigt gitarriff in i mixen och ett entonigt saxofonblås håller kvar låten på jorden. Kastratsången ger mig lite Hair-vibbar där det ska dansas på borden men solot i slutet suddar effektivt ut alla farhågor. De vänder tillbaka till det enkla pianot. Efter ett unisont -Aaaaaaah ökar intensiteten igen och en doomig funkslinga vecklar ut skuggorna. Michael Rodriguez får mer riv i rösten och de avslutar med ett jazzparti med den vildaste tvärflöjt jag nog någonsin hört. En lugnande kör sjunger -Stoned silence, som i ett mantra och bilden av ett hippiegäng i en lägenhet, alla med trötta ögon fokuserade på stearinljuset mitt på golvet, fladdrar förbi mitt inre.

    Instrumentala ”Odyssey” är en fjäderlätt tvärflöjt/pianokomposition som trots lite marschtrummor mot slutet inte tillför något. Det är snällt som en tecknad serie för de allra minsta.

    Varenda gång jag hör ”The mother´s day song” slås jag av hur likt han sjunger Ian Gillan. Till och med den brittiska accenten stämmer. En långsam bluestolva som med tiden fylls på med arbetarklasstrummor. Partiet därefter är ett skolexempel på hur dåtidens hårdrock lät. Intensiva pukslag till en svårmodig Soft Machinepassage och tolvan är igång igen. Både röst och musik kokar sedan över av (tidiga) Alice Cooper med trumpetstötar och tillhörande Budweiserdimma. Och det blir ännu tyngre med härligt distade gitarrer. De ångar på och slänger in ännu en vansinnesflöjt i röran. Så här borde fler A-sidor avslutas!

    Hela B-sidan bygger på en låt. ”Aza”, som är uppdelad i fyra delar. Jag hör släktskap med Agitation Frees debut Malesch trots att den inte släpptes förrän året efter. Fem minuter in tornar en horribel, tillika formidabel basgång upp och river öppna sår i stillheten. I ett fientligt jazzlandskap och med Cream som ledsagare når de avgrunden med improviserad precision. Halvvägs in råder åter lugnet som än en gång får se sig besegrat. Stegringen mynnar ut i en ödesdiger känsla av att stå på ett rimfrostigt slagfält med vetskapen att det kommer att gå åt helvete. Låten fastnar i ett Bitches brewdödläge. Ett Caninspirerat groove med hypnotiskt lysergiska element leker med våra sinnen i två minuter och som avslutning lyckas de fläta samman morgondagens synthesizerljud med en medeltida melodi. 

    Detta är ett garanterat bra köp om man gillar lite vildare progg. Lita på mina ord!

söndag 3 november 2013

Master sleeps



Göteborgsbaserade Hills debut från 2010 var en rejäl överraskning för oss psykedeliafans. Säreget och udda och det enbart i goda ordalag. Så när gruppen blivit med uppföljare var där inget att tveka om. Den skulle man ju ha helt enkelt.

    Första veckan låg den bara på bordet i väntan på rätt tillfälle. Till sist kom så högtidsstunden och skivan stoppades in. Dunkel belysning och tyst från övriga familjemedlemmar. Då är soffan min borg! Drygt 36 minuter senare satt jag där och kände mig tom och lite smått irriterad på den svåra andra plattan som det ju heter. Vad var nu detta? Inget släktskap med debuten alls och var fanns magin som så skoningslöst lindat mig kring sitt finger senast? Jag stoppade in den i hyllan och ville inte ens kännas vid CD-ryggen när jag letade annan musik i veckor framöver. 

    Så en morgon gjorde jag som jag brukar när jag väljer bilmusik. Blundar och tar. Master sleeps... Tack så hemskt mycket slumpen! Det är något visst med att erkänna sina misstag och här kommer min biktbekännelse. Halvvägs in i ”Rise again” var jag uppe i över de 110 km/h som är rekommenderat och plågade ratten i takt till de riktigt krautiga trummorna. De låter som ett skoningslöst Hawkwind på en scen inför en skara vettskrämda konsertbesökare. 

    På instrumentala ”Bring me sand” fortsätter de tunga puktrummorna. Gitarristen sneglar åt Indien och fyller ljudbilden med österländska toner som intensifieras allteftersom. Lite som ett Quicksilver Messenger Service på ragahumör. ”Claras vaggvisa” därefter känns lite som en mellanlåt med sin försiktiga orgel och dämpade trummor. ”The vessel” däremot dundrar på som ett ånglok med en komplett galen koleldare i arbetslaget. Än en gång tycker jag mig höra Hawkwind fast nu i en utökad version med Kenny Håkansson som bandledare. 

    Titelspåret är nio minuter magi och inget annat. Det är kraut i allra finaste skrud. Sångaren låter som en sån kväll då Damo Suzuki knappt ens hittade fram till mikrofonen. Orgeln med sitt enda ackord försätter lyssnaren i ett meditativt tillstånd. Man sitter liksom som en nylobotomerad patient och bara vaggar av och an fast istället för dregel syns ett snett leende. Gitarrsoundet är otroligt varmt och behagligt och det spelas sparsmakat och precis så lite som låten kräver. Lite percussioninstrument dyker också upp och faller bort under resans gång. 

    Avslutande ”Death shall come” har tre låtar i sig enligt mig. Det mässande och doomiga i Stooges ”We will fall”, gitarrfigurerna från The Doors ”The end”, och jamkänslan i Pink Floyds ”Careful with that axe, Eugene”. Ändå känns det eget och det är det som känns så stort. 
Så, nu lämnar jag biktbåset med rent samvete och känner mig mogen för en tredje platta.

Samma skiva. Två omslag. Så ingen råkar bläddra förbi den av misstag!

söndag 27 oktober 2013

Odelay


1996 års i särklass bästa skivsläpp stod Beck Hansen för. Jag var nästan nitton år då och satt ofta och tittade på David Letterman. En kväll steg en småklurig artist upp på scenen och rev av  "Where it´s at”.

    Jag hade helt missat ”Loser” från Mellow gold, hur det nu ens är möjligt, så jag satt oinformerad och bara log brett och skrev en mental note på fyra bokstäver. Det var underhållande, musikaliskt underfundigt och så rätt när man var på peaken av ironins gyllene årtionde. Det var inte långt till min födelsedag så jag önskade mig så snällt plattan med dreadlockhunden som fullkomligt flyger över ett agilityhinder. Den stora dagen kom och efter det var hösten inte sig lik. Skivan gick om och om igen och inte för att jag letade brister eller så men jag förstod verkligen inte hur en skiva med influenser från jordens alla hörn kunde låta så sammanhållande. Den spretade åt alla håll och hölls samman av vad jag tror är nyckelordet för skivan: Energin. 

    Den så intressant betitlade ”Devil´s haircut” greppar tag i kragen direkt. Fetaste gitarren inleder och rytmgitarren med sina icke baktaktsreggaelicks bäddar för trubbel. Samtidigt studsar en fjäderlätt bas i bakgrunden. Trummorna i refrängen låter old-school hip hop inspelade i en tom aula bortsett från en handfull vita förortskids som smitit in för att i lugn och ro rulla eftermiddagens jointar. Urladdningen i slutet där han med distad röst skriker -Devil´s haircut in my mind, skulle kunna skrämma vilken Slayeranhängare som helst.

    Soul i händerna på herr Hansen varvat med ett Beastie Boysbeat blir ”Hotwax”. En förförisk Curtis Mayfieldgitarr lägger grunden till vad som inte komma skall. Det oantastliga groovet ställs inför prövningar gång på gång. Dragsspelsbreaket och det distade munspelet gör att man stannar upp och undrar vad det egentligen var som hände. Den spanska refrängen lyder på engelska -I´m a broken record/I have bubblegum in my brain. Och när den förtjusande trollkarlen mot slutet förklarar för en flicka att han har kommit för att tala om universums rytm, går det bara inte att värja sig längre. 

    ”Lord only knows” börjar chockartat som ett gurglande skrik framför toalettspegeln med munnen full av Vademecum munskölj. Sekunderna senare transformeras den till en countrylåt där en släpig fuzzgitarr och en slidegitarr nästan helt logiskt skjutsar låten framåt. Han sjunger med uppgiven röst till det moderna Nashvillesoundet och när breaket kommer med det totalt misslyckade försöket att glänsa som en Steve Vai kan jag än idag bli full i skratt. Trummisen spelar sådär lojt på nåt vis utan några som helst försök att glänsa.

    Att ”The new pollution” blev vald till singel kan jag inte förstå. Easy listening med en enerverande takt och en trånande saxofon gör att jag slår dövörat till. Fokus uppstår direkt i den suggestiva ”Derelict”. Småkusliga slagverk och suckande mekaniska vågljud skickar iväg lyssnaren till en månskensritual uppe i Atlasbergen där byns shaman dansar i ett tilltagande trancetillstånd. Mystiken tätnar av diverse akustiska stränginstrument. Det här är stort.

    ”Novacane” är en komplex skapelse. Den mjuka bas/trummor/gitarrinledningen körs brutalt över av en maffig gitarr som flyttar all luft i rummet. Beck börjar rappa, självsäkert och övertygande. Tänk Wu-Tang Clan och Fu Manchu live på San Quentin med utskänkningstillstånd. Även om det är hur bra som helst känns det som att han mest tänjer gränserna för att se vad som är okej och inte okej. Låten slutar abrupt med vad som låter som ett solo spelat på en knappsatstelefon. 

    Trollbindande ”Jack-ass” står på tur. Lite av en försmak av vad som bjöds på uppföljaren Mutations. Som i sakta mak på en hästrygg med cowboyhatten nonchalant hängande i hakbandet runt halsen känner man solens sista värmande ljus och njuter gott åt dagens glädjeämnen. Ensam. 

    Så till låten som en gång fängslade mig. Om man som jag är ägare av CD-varianten kan man ändå glädjas åt vinylknastret innan den helt underbara orgeln sänder iväg sina första änglalika toner. Försiktiga trummor tar vid. Den korta refrängen med bandyklackstendenser är låtens svagaste länk. Det är väldigt jazzigt i grunden och i ivern att fånga dagens sound blir resultatet nåt man inte hört innan. 

    ”Minus” hinner på två och en halv minut rensa skallen på en ordentligt. Det är collegerock för de missanpassade spelad i ett skyhögt tempo. Dubbla sångpålägg varav den ena i ett distortionbrus. Breaket doftar Built To Spill och ger låten en ny dimension innan larmet är igång igen.

    Med en lockande vissling pockar Beck än en gång på ens uppmärksamhet. Framtidscountryn ”Sissyneck” har bara börjat. Trummisen skulle lika gärna kunnat kompa Johnny Cash i ett högoktanigt tv-framträdande men ännu hellre smaskar han trumskinnen bakom Becks stiff upper lip-attityd som i refrängen förstärks med en klockren pedal steel. Den sliriga orgeln mot slutet förtjänar en guldstjärna.

    Det är trummorna som avslöjar att det är en nittiotalsproduktion. I övrigt låter ”Readymade” som något en långhårig kvartett spelat in efter en vecka på hawaiianskt gräs runt -68. Basgångarna håller låten flytande. Gitarrtonen är härligt smutsig och passar perfekt till hans smått arroganta spelstil. Detta är skivans mest avskalade låt så alla små detaljer får mer utrymme. 
På ”High 5 (rock the catskills)” bjuds det 100% attityd. Distad rapsång, ett klassiskt parti instoppat för dynamikens skull, en övertänd kör, samma telefonsolo som i ”Novacane” med repliken -Turn that shit off, man! What´s wrong with you, man? Get the other record. Damn! Orgelsolot är suveränt, som Soft Machines Third fast på 45 varv.

    ”Ramshackle” sänker tempot med besked. Akustiskt återhållsamt som enda naturliga utväg till avslut på den intensiva musikalisk resa man tagit ihop. De ensliga kantslagen ekar låten igenom och i ett parti går den traditionella låtbyggnaden in i en österländsk passage. Så enkelt han får det att låta. Grails kan mycket väl ha hämtat inspiration härifrån till sin fantastiska LP Burning off impurities.

    Jag har numera alla Becks skivor och har begripit att detta är en artist som aldrig kommer att stå still. Genom åren har han, mestadels med lyckat resultat, gått från en genre till en annan och gjort den till sin egen. Allt från sleazy lo-firock till modern gitarrbaserad electronica, varvat med funk, nutidsblues och massivt orkestrala verk. Fast det är här man ska börja. Odelay år 2013 är ju minst lika intressant som när den kom om inte mer om man betänker hur nästan slaviskt dagens musikscen plöjer sin egen fåra så djupt att den inte kommer ur den. Han sjunger country, dom spelar rock, hon wailar sin R´n´B. 
Beck var allt det redan för 18 år sedan!