Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

onsdag 16 januari 2019

Electrical youth

Baby Grandmothers. Namnet som får det att vattnas i munnen på en liten skara fans hade out of the blue äntrat studion för att spela in nytt material. 1968 släppte de en singel som kräver ett nytt topplån på huset för att bli stolt ägare till. Femtio år senare kände de sig alltså manade igen! Nu med en färsk fullängdare dessutom. En sparsam turné blev spikad och ett av spelställena var Folk Å Rock i Malmö.

  Ingen diskussion. Dit skulle man även om datumet visade på en söndag. Vid en närmare granskning av den utskrivna biljetten såg jag att arrangören lyckats pressa in ett förband.
-Helt briljant, utbrast jag ironiskt för mig själv och kunde nästan se mig själv, kämpande för överlevnad måndag morgon. Veckorna gick och någonting fick mig att gå in på Spotify för att kolla upp om de hade nåt att erbjuda mer än blåa ringar under ögonen.

 Dream, släppt 2016, hade ett omslag som direkt gjorde mig nyfiken. Det bar nästan lite släktskap med Träd Gräs & Stenars livealbum Djungelns lag. Ett dubbelklick senare drog den igång. Saken med mig och Spotify är att vi aldrig riktigt möts. Ett halvt öra för att känna in blir det i regel. Att stå i ett skivbås och lyssna igenom en platta innan ett eventuellt köp är inte heller det min grej. Att chansa är halva nöjet. Det första jag hörde var en sitar och en atmosfär som tilltalade. Detta var ju nutidsflum för både övervintrade och purfärska hippies. Vilken kväll det kunde bli!

 På utsatt tid steg en hel hop ynglingar upp på scen och drog igång ett set som nästan med ens fick oss i publiken att fokusera på inget annat än deras musik och spelglädje. Jag satt långt bak i lokalen och såg hur huvudena nickade unisont i takt. Applåderna blev intensivare allteftersom och när någon viskade nåt i örat på sin kompis visste jag  att det var lovord och absolut inget annat som yppades.

 Efteråt bildades en lång kö vid merchen. Jag hade ställt in mig på Dreams för att vid ett senare tillfälle skaffa Electrical youth. Den moderna människan i mig fick sig en rejäl törn då det visade sig att Dreams endast fanns tillgänglig på kassettband. Förband alltså... Senare fick vi reda på att den fanns som digital download. 150 kronor senare stod jag däremot som stolt ägare till deras uppföljare på det mer lättsmälta alternativet vinyl.

 Hålögd eller inte slet jag plasten av mitt köp efter arbetsdagen och ett rejält uppsnack fick frun att sätta sig i fåtöljen bredvid. Den hade nåt, konstaterade vi båda, rätt och slätt. Jag flippade vinylen ett par gånger under kvällen, något jag vanligtvis inte gör och återkom till den dagen därpå igen. En vän kom på besök under helgen och när han nästan vädjade att få höra b-sidan förstod jag att den visst hade nåt.

 "French kiss" har drag av Woods "Out of the eye" i sin monotona natur. Basslingan luktar Wooden Shjips på långa vägar och trummisen följer mästerligt de små stegringar som bjuds. Gitarrslingan efter refrängen fastnar i huvudet på en timmar efter. Efter några drag på harpan startar de om på nytt och det är här nåt händer inom mig. Sfäriskt flyter de omkring och tassar runt i ett till synes oändligt ljudlandskap man helst önskar aldrig ska ta slut. 

 Instrumentala "Riverbed/Slowdry" i förförisk valstakt tar slutligen ändå vid. Tvärflöjt i "Riverbed" och saxofon i "Slowdry". "You and me" vandrar mellan högtalarna i vågskvalp och fadade instrument blir som en avslappningsövning för stressade själar. En perfekt avslutning på A-sidan i all sin enkelhet. Även denna helt utan någon sånginsats.

 Den akustiskt drivna "Fantasy" med sina synthmattor och härligt sävliga sång verkar rymma så mycket mer än den kanske egentligen gör. Det är med små medel de låter lyssnaren hamna i detta tillstånd. "Corsica/Heatwave", skivans längsta spår mäter lite drygt åtta minuter och inledningsvis är det basen som bestämmer. Tvärflöjten smyger sig in och smeker medhårs. När fem minuter återstår bryter de tvärt med en tempohöjning. Ändå känner man sig kavlugn. Den avslutande en och en halv minuten känns lite 90-talsindiecool. Som en väldigt viktig parantes på nåt vis. Sjätte och sista låten har drag av Beck när han menar allvar. "Air balloon" är snyggt inramad indicapop med en gitarrfigur i andra hälften som dröjer sig kvar.

 För egen del återstår bara att gå in på iTunes och ladda ner debuten, kanske kalkylera av omslagsbilden och bränna på skiva. Och vänta på nytt material!

söndag 13 januari 2019

Idioten

 Hur kom det sig egentligen att jag kände till men inte tog tag i Kebnekajses 2000-talsplattor? Hade det att göra med alla de grupper som gav sig ut på vägarna med kanske en originalbasist och ändå stegade upp på scen där de blev presenterade som det gamla dragplåster de en gång varit och försökte leva upp till gamla bravader? Även om de levererade var det ju inte samma sak nu. 

 Vissa saker vill man ha ett bra avslut på, så att lägga pengarna på en skiva som spelats in för att hålla kronofogden borta skulle kunna ta eggen av forna alster för gott. Nu blev det i alla fall så att jag fick hem deras självbetitlade, Idioten och Aventure. En lördagsmorgon steg jag upp och kokade kaffe åt mig och frun. Det visade sig att hon var betydligt tröttare än mig så hennes två koppar blev mina dom med. Fyra koppar, Words of wonder på mobilen och elektrisk folkmusik. Hjärtat slog dubbelslag av all koffein och hjärnan gick på högvarv av deras polskor, brudmarscher och skänklåtar. Hur kunde de låta så här nyfikna, på, nyretro och nästintill farliga på äldre dar?

 Nog har även jag hyllat en skiva som ett mästerverk vid första genomlyssningen för att senare krypa till korset och hoppas att ingen hört mina lovord men här kändes det rätt hela vägen. Samma känsla infann sig dagen därpå. Så här mycket folkmusik hade jag aldrig spelat i sträck. Kebnekajse från 2009 fick dessutom följa med ut i bilen. Idioten skiljer sig lite från de två övriga med en mer rockbetonad produktion.  Man hör ändå att det är Kebnekajse. Soundet intakt efter alla år!

 "Barfota", en titel som på pappret andas frihet, vårkänslor och fjäriljakt känns istället kuslig. Som en mors påpekande att gärna springa ut i naturen men att även se upp för huggormens bett. Mats fiol lockar, Kennys gitarr och Görans och Thomas basar varnar. Skivans längsta spår för övrigt. Efter en basinräkning tar Mats och Kenny tag i melodin till "Fäbodpsalm". En jämtländskt lågmäld kreation i ny skrud. I bryggan blir fiolen både klagande och småpsykedelisk. Tempot är lågt.

 Det är det inte i "From-Olle". Fiolgnisslet vet ingen hejd även om det är långt ifrån stökigt. Kenny spelar i samma figurer. Är det nåt jag förknippar Kebnekajse med är det Pelles trumföring. Här känns han igen! Att få en hi-hat och virvelkagge att låta som ingen annan är banne mig stort. Titellåten pendlar mellan traditionell folk och rock från den hårdare skolan. Det ryms mycket dramatik i dessa fyra minuter och gitarrsolot mot slutet håller världsklass.

 Norr om Guinea där slagverkaren Hassan Bah föddes ligger Senegal. På "Senegal beat" är det handtrummorna som har huvudrollen. Smattret från skinnen är det enda som håller tempot uppe. Plockande, svajande gitarrer i lager på lager kommer och går. Mystiskt svävande ljud gör den till en sinneshöjande upplevelse. En sån låt man kan höra nya grejer i efter hur många gånger som helst.

 När jag läste "Tax free" på baksidan hoppades jag faktiskt att det var en slump att de valt samma titel som Hansson & Karlsson och inte mer. Vid en närmare granskning visade det sig att de visst valt att tolka just deras nummer från magnifika Monument, släppt 1967. Detta kunde inte sluta väl var min enda tanke. Det lossnade inte direkt måste jag säga. Pelles och "Loffes" trumstil skiljer sig markant och Bosses orgel försvann och förvandlades till något helt annat. Tyngden i låten är intakt, det är i flumpartierna det händer saker. Tredje gången lossnade det helt. Stegringen i slutet med den ettriga fiolen är en djärv bearbetning som lyckas fånga essensen i låten fullt ut. Jag kunde inte bara andas ut utan se fram emot att få höra den igen.

 Traditionell folkmusik återigen med "Hans & Greta". Kan vara låten innan som tog på krafterna som gör att denna inte riktigt lossnat för mig. Annat är det med "Senpolska". Där David Gilmour hissats upp på muren för sitt kanske mest klassiska solo i "Comfortably numb" har Mats klättrat upp på en bergsknalle vid Höga kusten och tonerna han frammanar sprider ett töcken över hela Ångermanland. Lägg därtill Pelles kompande kantslag som om vore inspelade i en tom 50-metersbassäng så är ödesmättnadskänslan inte långt borta.

 Lika fartfylld som "S:t John" från III är "Stockholmspolska" här. För att sitta still till denna borde det krävas ett läkarintyg! "Sangenuten", hämtad från Norge och omstöpt i Sverige, avslutar Idioten. Smått suggestiv i sin karaktär sticker den ändå ut hakan och ruskar om rejält. De maler oförtrutet på och halva låten är ett enda jamparti där det ena leder till det andra. Svensk psykedelia för den garvade.

 Åtta år gammal hann den bli innan jag tog tag i det hela. Lite onödigt såhär i efterhand.