Monsters eating people eating monsters...

 

 Första gången jag hörde Monsters eating people eating monsters… satt jag i skivbutiken och ändå valde jag en annan platta. Nästa gång slog jag till. Efter det spelade jag den säkerligen tjugo gånger på raken. Jag tror inte att det hänt någonsin tidigare i min skivköparkarriär. 

 Allt satte sig i muskelminnet på mig och under dagarna, långt ifrån stereon och fåtöljen, gick skivan på mental repeat. Och då var ändå 2020 ett riktigt bra musikår. Klart jag var nällad att skriva om Frankie & the Witch Fingers men tokhyllningar tenderar att bli smått enerverande läsning med en massa adjektiv som ska överglänsa varandra. 

 Veckorna gick och Miles Davis och Grateful Dead kom in i medvetandet igen. Och lite nya vinyler så småningom. Hux flux stod det 2022 på almanackan och när jag bläddrade i samlingen en kväll stannade jag till och konstaterade att över ett år gått utan en enda lyssning. Att den skulle hålla måttet visste jag men att varenda liten detalj fortfarande satt där kom faktiskt som en överraskning. Jag blev 43 år igen! Härliga tider.

 Som nykomling fick jag reda på att denna numera L.A-baserade grupp släppt en handfull album sedan tidigare och att även dessa höll hög klass. Två av dessa är beställda i detta nu på spräcklig vinyl. Omslagen är för det mesta riktigt ögongodis även om just denna känns lätt epilepsiframkallande. 

 Dylan Sizemore har något som trollbinder mig. Hans säregna röst och närapå nördiga fattning om sin Gibson SG. Och de bitvis riktigt mörka texterna som naglar sig fast. Hur de verkligen skapat ett konceptalbum som nog inte nödvändigtvis måste ses som ett sådant, där partier eller hela låtar mer känns som nödvändiga passager än enskilda spår gör hela skillnaden. För när det smäller till så smäller det utav bara helvete. 

Åtta minuter långa “Activate” börjar med en hel hop percussioninstrument för att senare bli en storstadsdjungelrytm där ingen i bandet backar för något. När intensiteten lagt sig hör man ännu tydligare hur tajta de är och hur mycket finesser det bjuds på. Som ett längre outro glider de vidare in i “Reaper” som med progressivt tålamod lockar lyssnaren till ett lugn som två gånger om blir brutalt överkört. Kort men intensivt och så befriande när det väl kommer.

 Hårdkokt garagerock med drag av The Soft Machine. Går det ens? “Sweet freak” är så cool det bara går och så välspelat och dynamiskt att det nästan blir för mycket att ta in. “Where's your reality?” höjer om möjligt pulsen till den milda grad att det bara inte går att värja sig. Smattret från virvelkaggen, den pumpande basen och Dylans desperata röst är som en adrenalinspruta rakt in i reptilhjärnan. Passande nog jammar de vidare i “Michaeldose”. Visserligen ganska intensiv den också men ändå som ett avbräck från resten av A-sidan.

 Minuten långa “Can you hear me now?” är en funkigt groovy liten inledare som övergår till “Simulator”, albumets mest statiska melodi. Två minuter in återvänder de till samma groove och då förstår man hur sammanflätad B-sidan redan ter sig. Ett psychstökigt parti och sen tillbaks till det där statiska som tvingar sig in igen. Mäktigt är nog ett passande adjektiv här.

 Passagen “Urge you” är precis lika nödvändig som “Any colour you like” från The dark side of the moon. Småjazzig i sin natur sprider den ett välbehövligt lugn som man instinktivt bara vet att man inom kort måste släppa. “Cavehead” står nämligen på tur. Tänk Sonic Youth på en näst intill ohälsosam diet James Brown och sen att deras egon bara måste göra sin egen grej av det. 

 Avslutande “MEPEM…” pågår i drygt åtta minuter och känslan av en apokalyps har väl aldrig känts så eggande som här. Sjuttiotalstungt med nutidsrundgångar och ren och skär paranoia som de självklaraste ingredienserna. Ingen tillfällighet att den ligger sist placerad på plattan.

 Frankie är för övrigt Dylans katt.

Outlaw R´n´B

2013 släppte Night Beats LPn Sonic bloom. I åtta år var jag helt omedveten om detta. Och när jag väl fick höra ett smakprov därifrån blev det ju så att jag kastade mig över resten av deras diskografi. Och i början av sommaren 2021 släpptes ett helt nytt album. Gud så passande!

Omslaget var så grällt att jag nästan anade oråd. Och en cowboy med en röd prick i pannan? Inte någon fingervisning på vad som väntade direkt. Eller var det? Efter första genomlyssningen visste jag knappt vad jag tyckte. Det lät fräscht och nytänkande men allt jag läst om gruppens enda stadigvarande medlem fick mig att tvivla lite grann ändå. Var Danny Lee Blackwell så svår att samarbeta med? Har jag som lyssnare ens något att säga till om om nu så är fallet? Absolut inte. Hur som helst stod han ensam kvar när Myth of a man spelades in med Dan Auerbach vid mixerbordet. Garvade Nashvillemusiker gjorde jobbet och det lät väl mer som ett soloprojekt än något annat och samtidigt sketabra. Outlaw R&B var i princip en skiva jag var mer eller mindre tvungen att införskaffa utan att ifrågasätta alltför mycket. 

Första låten, “Stuck in the morning” är både upptempo och aningen sävlig med ett 60-talssound förankrat i nutiden. Dannys röst låter som de där höga tonerna som Marty Balin i Jefferson Airplane kunde ta.

“Revolution” är skitig, fuzzig och supertrallvänlig på en och samma gång. En låt som fastnar direkt. Ända sen debuten har gitarrsolona haft sin grund i r´n´b men oftast svämmar psykedelian över och tar lyssnaren lite längre ut på äventyr. Här gnisslar det till med besked i precis rätta proportioner. 

Skivans mest olycksbådande melodi står “New day” för. Det är inget beckmörkt över den men känslan smyger sig på. Lite som Devendra Banhart utan sina ångestdämpande tabletter.

Jag hör spår av Johnny Cash och Lee Hazlewood i “Hell in Texas” som med sitt akustiska komp får understöd av en kraftigt vibrerande elgitarr. Mer svartvit cowboyfilm med en huvudkaraktär som bara känns måttligt pålitlig blir det bara inte.

 Som en skön mix av 13th Floor Elevators och någon storhet från skivbolaget Stax sjuder “Thorns” av mystisk spelglädje. Detta är skivans kortaste spår och med tiden har det nästan retat mig. Som tur är kommer “Never look back” för att avsluta A-sidan och vilket skönt retrogroove de får till. Go-go-dansaren i en får bränsle från första stund plektrumet möter strängarna och när kören lägger sig i är allt precis så bra som man nästan bara vågar fantisera om. 

 Nästa LP-sida är psychigare från start med modifierad sång och ormtjusargitarr. “Shadow” låter mer brittiskt svår än något de tidigare gett sig på. Slagverk och synth breddar ljudbilden. 

 Helt klart ruffigare än nåt annat på plattan drar “Crypt” igång. Trummor och bas bestämmer här. Bäst att lyda. Det vilar en desperat känsla över denna. Lite som när Lou Reed visste att John Cales dagar var räknade och samtidigt drog nytta av det uppe på scen.

Längsta låten är inte helt otippat den flummigaste och redan första gången jag hörde den förstod jag att något mer än de inledande två minuterna stod på tur. Live kan nog vad som helst hända. “Cream Johnny” känns oberäknelig som en Pavementkonsert när det begav sig.

 

 “Ticket” är, och detta beräknar jag enbart på hur hi-haten används, skivans punkigaste alster. Wipers på egenplockade toppslätskivlingar känns som en bra referens. Stökigt, nödvändigt, provocerande för de utanför umgängeskretsen och helt perfekt inför avslutande “Holy roller” som för tankarna till Hawkwind och The Velvet Undergrounds magnifika ljudmattor.  

 Mångfalden i denna produktion gör Outlaw R´n´B till en så mycket större upplevelse. Det känns speciellt och som lyssnare är det en aspekt som är direkt avgörande. Och känn in titeln. Laglös R´n´B. Blir det coolare än så egentligen?

 

Admonitions

  

Min Samsung S10 och Spotify har nog något ouppklarat ihop. Jag som själv benämner mig som analog ut i fingerspetsarna har faktiskt förstått idén med att följa en artist. Aha, man får notifikationer när något nytt släpps? Sign me up! Därför blev jag så paff när en kompis tipsade om en låt från Endless Boogies nya LP. Släppt redan i november? Märkligt, mycket mycket märkligt. 

Det var “The offender“, öppningsspåret på Admonitions, som strömmade ut. Tjugo minuter lite drygt och precis det jag behövde där och då. 2021 var inte mitt musikår på långa vägar så det var tack vare detta Messengermeddelande jag äntligen fick beställt denna och två andra starka plattor. 

Endless Boogie jammar, fixar och trixar och har gjort det i snart tjugofem år. Allt har inte hållit världsklass men snudd på. Skillnaden denna gång är att de lyckats hålla allt intressant även om eller kanske på grund av att de valt att slå ner på tempot på hälften av materialet. Sen är det alla detaljer som gör albumet komplett. Alltifrån de suggestiva fotografierna från baksidan, mittuppslaget och innerkonvoluten till texten på klisterlappen med Domusmärket. Sånt som gör ett köp komplett helt enkelt.   

Paul “Top Dollar” Majors New Yorkdialekt är så bred att jag inte ens vågar ta reda på vad han sjunger om ibland och hans grymtande är intakt från tidigare släpp. Det monotona sväng som blivit deras signum är ständigt i rörelse så det är inte svårt att göra kopplingar till Träd Gräs och Stenar.

“The offender” är lite struttig och jammandet känns som en musikalisk dialog med högt och lågt i registret. Ledordet är att de hellre väntar in än tar för sig. Och då händer det grejer. De låter stundtals lite som Cans rytmsektion med två hugade gitarrister som kastar sig ut i nya äventyr. 

Fyra låtar av sju är inspelade i Sverige och tre av dem tar upp hela B-sidan. “Disposable thumbs” låter som om Groundhogs kidnappat Captain Beefheart för att få ihop den ultimata paranoialåten. Rösten är rossligare än någonsin och gitarrtonen biter ifrån direkt. 

Boogierock blir varken stöddigare, skitigare eller mer medryckande än “Bad call”. En riktig no-brainer med en smått fantastisk text. Alla mår bra av denna!

Kurt Vile har jag i princip noll koll på men har ändå förstått att han är en av de stora på den amerikanska alternativa rockscenen. “Counterfeiter” innehåller inte alls särskilt mycket text. Ändå har jag inte uppfattat nånting. Tror knappt det spelar någon roll faktiskt. Det är väldigt små nyanser i jammandet tills de helt plötsligt låter som Neu!. 

Skiva nummer två är betydligt lugnare och precis som den föregående tar nästa låt upp hela C-sidan. “Jim Tully” fick mig att googla. Vem sjunger de om? Tydligen en författare på 20- & 30-talet som skrev lite som han kände för och som fick ta en del stryk för detta. Men vem rår egentligen på en irländare? Här är Endless Boogie lika tålmodiga som International Harvester kunde vara och ekvilibrister undanbedes utan att ens ha fått chansen. Ändå växer det fram en moppemustasch på mig under dessa tjugotre minuter. Kanske för att Bo Anders Persson visat vägen förut? 

“The conversation” är så lågmäld att det nästan gör ont i själen. Till och med Nick Mason hade haft svårt att spela så här sakta och lite. Som Spotifylyssnare och som svensk kan jag nästan påstå att jag hör ett vemod som ingen annan än en nordbo med säkerhet kan placera. På 33,3 varv per minut i köpt version slår dessa övertygelser in. 

I princip sex noter i sex minuter och sen inget annat. “The incompetent villains of 1968” är på pappret en rätt lam historia. Med tonarmen nere och sinnet öppet är det dock en helt annan sak. De variabler som bjuds har nog allt ett lysergiskt sinne är så gott som beredd på och fräscht nog för att tas på största allvar. D-sidan slutar i både monotoni och nytänkande och aldrig förr har väl en distortion låtit så i nuet? 

Endless Boogies senaste skiva är helt klart deras starkaste och mest varierade hittills. Jag skulle ha gått på Copenhagen Psych Fest 2016 men något (vem vet idag?) kom emellan. En massa riffande och hålligång där och då och allt sånt. Hade jag vetat då vad jag vet nu skulle jag aldrig ha missat det.