Volume 1

En av de mest krävande skivorna i min samling är utan tvekan The Soft Machines debut. Men efter ett par genomlyssningar står det klart att den även är ett mästerverk. Det är intensivt, flummigt, komplext och underbart skruvat. 

    Kevin Ayers popådra, Robert Wyatts magnifika trumspel och Mike Ratledges jazzighet gör skivan till ett unikt hopkok av idéer som både förbryllar och förgyller. Undergroundklubben UFOs husband, tillsammans med Pink Floyd, borde enligt mig fortsatt i någorlunda samma riktning och inte fastnat i jazzfacket redan på tredje skivan. Ett hyllat album som jag inte ser någon som helst storhet i. Att Kevin Ayers lämnade gruppen efter debuten och spelade in finfina soloplattor är ändå en tröst. Även om den kan kännas ganska tidstypisk är det en skiva som åldrats med värdighet tack vare sin genialiska uppbyggnad. Låtar och passager omvartannat väver in lyssnaren i det organiserade kaoset som råder. 

    ”Hope for happiness” inleder skivan med Wyatts wailande sammetsraspiga röst. När låten börjar ta form och orgeln sjuder av psykedeliska toner hörs likheter med Caravan. ”Joy of a toy” som Kevin Ayers första platta i eget namn även heter, är en insprängd pärla med sin lågmälda intensitet och klurighet. ”Hope for happiness (reprise)” tar vid och får Syd Barrett och kompani att låta som ett ordinärt pubband. ”Why am I so short?” är en kort låt med underfundig text som leder vidare till proggigare domäner i ”So boot if at all”. Det som börjar aningen strikt tar sig friare jazzformer allteftersom tiden går. 

    En inte helt smidig övergång men ändå så rätt det kan bli och ”A certain kind” är igång. Något så annorlunda som en jazzballad med 100% närvaro i Roberts röst. Musiken skulle lika gärna kunna varit ett samarbete mellan J S Bach och Oscar Peterson. En personlig favorit sedan många år. Inledningsvis låter ”Save yourself” som Iron Butterfly men sekunderna sedan är det inget snack att bara The Soft Machine ligger bakom. De bjuder på två härliga refränger mitt i all orgelmani. 

    ”Priscilla” sveper förbi i en minut och bjuder in till den rytmiskt blytunga ”Lullabye letter” där man knappt hinner andas. Orgelsolot är ultrapsych. Därefter börjar textmässigt enformiga ”We did it again” som faktiskt sjungs -I did it again. På rätt humör är det en kul låt. Samma idé fast då med annan text återfinns på Kevins singel ”Singing a song in the morning (religious experience)”. ”Plus belle qu’une poubelle” med dess basgång som lätt fastnar på hjärnan är ännu en startsträcka till nästa spår. ”Why are we sleeping?” är skivans rakaste även om det ibland låter om orgeln som hos Snövit och de sju dvärgarna på julafton när piporna hänger sig. 

    Avslutar gör femtio sekunder långa ”Box 25 / 4 lid”. En pekfingermelodi på ett piano. Ganska udda och oväntat och minst lika händelsefattigt kan man ju tycka. Men har jag nu haft skivan i sjutton år står jag bakom dem till fullo. Året efter släppte de Volume 2 och visst ja, det är ju här det börjar bli knepigt...

Where? (in conclusion)

Jakten på den heliga graal fortsätter men för ungefär ett år sedan la jag vantarna på en väldigt spännande platta efter ännu en lusläsning av Acid archives. 

    Självaste Polydor satsade pengar på en kvintett som gick under namnet Ram. 1971 spelades Where? (in conclusion) in och släpptes året därpå men då var gruppen redan ett minne blott tack vare managementproblem. Eftersom skivbolaget saknade en grupp blev det svårt att promota så skivan sjönk skamset mot botten. Musiken är lika bångstyrig som batikgeten på framsidan utan att för den delen vara alltför svår. 

    Första gången jag hörde den kändes det som ännu en skiva i samlingen där alla i gruppen ska få lika stort utrymme för egna idéer och det brukar inte båda gott. Demokrati är överskattat. Efter ett par genomlyssningar fick jag ge med mig och inse att detta helt enkelt var en skiva med smarta arrangemang och känslan av en lust för att öppna upp för infall, hur märkliga de än må uppfattas. I dagar gick jag omkring och nynnade på fragment från plattan och längtade efter ännu en spelning då arbetsdagen tagit slut.

    ”The want in you” är en del progressiv rock och en del barband som en bit in i setet trollbundit publiken och höjt ölförsäljningen med 200%. Gitarriffet är som hämtat från den vågade Chicagoplattan som tyvärr aldrig släpptes och orgeln som tar vid spottar ur sig dansanta toner. Ett par mässingblåsare förstärker refrängen långt bak i mixen och trummisen fyller varenda tendens till tomrum. Det är en glad låt som hämtar kraft från bakgaturomantiken som nog finns i varje stor amerikansk stad. Så fort en tvärflöjt dyker upp i rocksammanhang nämns Jethro Tull som referens men sanningen är den att de medvetet väljer ett utraproggigt slut än bygger låten kring instrumentet. Tvivlar på att John DeMartino stod på ett ben i studion! Inhyrda Dennis Carbone attackerar samtidigt pianotangenterna och skapar ett muller i moll.

    Som en övertydlig skolpjäs där de goda kläs i ljusa färger och de onda fångas i strålkastarljuset med långa skuggor som följd tar ”Stoned silence” vid. Ett ödesmättat piano sätter stämningen direkt och en försiktigt plockande gitarr ekar trolskt till sångarens sävliga text. Plötsligt släpps ett maffigt gitarriff in i mixen och ett entonigt saxofonblås håller kvar låten på jorden. Kastratsången ger mig lite Hair-vibbar där det ska dansas på borden men solot i slutet suddar effektivt ut alla farhågor. De vänder tillbaka till det enkla pianot. Efter ett unisont -Aaaaaaah ökar intensiteten igen och en doomig funkslinga vecklar ut skuggorna. Michael Rodriguez får mer riv i rösten och de avslutar med ett jazzparti med den vildaste tvärflöjt jag nog någonsin hört. En lugnande kör sjunger -Stoned silence, som i ett mantra och bilden av ett hippiegäng i en lägenhet, alla med trötta ögon fokuserade på stearinljuset mitt på golvet, fladdrar förbi mitt inre.

    Instrumentala ”Odyssey” är en fjäderlätt tvärflöjt/pianokomposition som trots lite marschtrummor mot slutet inte tillför något. Det är snällt som en tecknad serie för de allra minsta.

    Varenda gång jag hör ”The mother´s day song” slås jag av hur likt han sjunger Ian Gillan. Till och med den brittiska accenten stämmer. En långsam bluestolva som med tiden fylls på med arbetarklasstrummor. Partiet därefter är ett skolexempel på hur dåtidens hårdrock lät. Intensiva pukslag till en svårmodig Soft Machinepassage och tolvan är igång igen. Både röst och musik kokar sedan över av (tidiga) Alice Cooper med trumpetstötar och tillhörande Budweiserdimma. Och det blir ännu tyngre med härligt distade gitarrer. De ångar på och slänger in ännu en vansinnesflöjt i röran. Så här borde fler A-sidor avslutas!

    Hela B-sidan bygger på en låt. ”Aza”, som är uppdelad i fyra delar. Jag hör släktskap med Agitation Frees debut Malesch trots att den inte släpptes förrän året efter. Fem minuter in tornar en horribel, tillika formidabel basgång upp och river öppna sår i stillheten. I ett fientligt jazzlandskap och med Cream som ledsagare når de avgrunden med improviserad precision. Halvvägs in råder åter lugnet som än en gång får se sig besegrat. Stegringen mynnar ut i en ödesdiger känsla av att stå på ett rimfrostigt slagfält med vetskapen att det kommer att gå åt helvete. Låten fastnar i ett Bitches brewdödläge. Ett Caninspirerat groove med hypnotiskt lysergiska element leker med våra sinnen i två minuter och som avslutning lyckas de fläta samman morgondagens synthesizerljud med en medeltida melodi. 

    Detta är ett garanterat bra köp om man gillar lite vildare progg. Lita på mina ord!

Master sleeps

Göteborgsbaserade Hills debut från 2010 var en rejäl överraskning för oss psykedeliafans. Säreget och udda och det enbart i goda ordalag. Så när gruppen blivit med uppföljare var där inget att tveka om. Den skulle man ju ha helt enkelt.

    Första veckan låg den bara på bordet i väntan på rätt tillfälle. Till sist kom så högtidsstunden och skivan stoppades in. Dunkel belysning och tyst från övriga familjemedlemmar. Då är soffan min borg! Drygt 36 minuter senare satt jag där och kände mig tom och lite smått irriterad på den svåra andra plattan som det ju heter. Vad var nu detta? Inget släktskap med debuten alls och var fanns magin som så skoningslöst lindat mig kring sitt finger senast? Jag stoppade in den i hyllan och ville inte ens kännas vid CD-ryggen när jag letade annan musik i veckor framöver. 

    Så en morgon gjorde jag som jag brukar när jag väljer bilmusik. Blundar och tar. Master sleeps... Tack så hemskt mycket slumpen! Det är något visst med att erkänna sina misstag och här kommer min biktbekännelse. Halvvägs in i ”Rise again” var jag uppe i över de 110 km/h som är rekommenderat och plågade ratten i takt till de riktigt krautiga trummorna. De låter som ett skoningslöst Hawkwind på en scen inför en skara vettskrämda konsertbesökare. 

    På instrumentala ”Bring me sand” fortsätter de tunga puktrummorna. Gitarristen sneglar åt Indien och fyller ljudbilden med österländska toner som intensifieras allteftersom. Lite som ett Quicksilver Messenger Service på ragahumör. ”Claras vaggvisa” därefter känns lite som en mellanlåt med sin försiktiga orgel och dämpade trummor. ”The vessel” däremot dundrar på som ett ånglok med en komplett galen koleldare i arbetslaget. Än en gång tycker jag mig höra Hawkwind fast nu i en utökad version med Kenny Håkansson som bandledare. 

    Titelspåret är nio minuter magi och inget annat. Det är kraut i allra finaste skrud. Sångaren låter som en sån kväll då Damo Suzuki knappt ens hittade fram till mikrofonen. Orgeln med sitt enda ackord försätter lyssnaren i ett meditativt tillstånd. Man sitter liksom som en nylobotomerad patient och bara vaggar av och an fast istället för dregel syns ett snett leende. Gitarrsoundet är otroligt varmt och behagligt och det spelas sparsmakat och precis så lite som låten kräver. Lite percussioninstrument dyker också upp och faller bort under resans gång. 

    Avslutande ”Death shall come” har tre låtar i sig enligt mig. Det mässande och doomiga i Stooges ”We will fall”, gitarrfigurerna från The Doors ”The end”, och jamkänslan i Pink Floyds ”Careful with that axe, Eugene”. Ändå känns det eget och det är det som känns så stort. 

Så, nu lämnar jag biktbåset med rent samvete och känner mig mogen för en tredje platta.

Samma skiva. Två omslag. Så ingen råkar bläddra förbi den av misstag!

Odelay

1996 års i särklass bästa skivsläpp stod Beck Hansen för. Jag var nästan nitton år då och satt ofta och tittade på David Letterman. En kväll steg en småklurig artist upp på scenen och rev av  "Where it´s at”.

    Jag hade helt missat ”Loser” från Mellow gold, hur det nu ens är möjligt, så jag satt oinformerad och bara log brett och skrev en mental note på fyra bokstäver. Det var underhållande, musikaliskt underfundigt och så rätt när man var på peaken av ironins gyllene årtionde. Det var inte långt till min födelsedag så jag önskade mig så snällt plattan med dreadlockhunden som fullkomligt flyger över ett agilityhinder. Den stora dagen kom och efter det var hösten inte sig lik. Skivan gick om och om igen och inte för att jag letade brister eller så men jag förstod verkligen inte hur en skiva med influenser från jordens alla hörn kunde låta så sammanhållande. Den spretade åt alla håll och hölls samman av vad jag tror är nyckelordet för skivan: Energin. 

    Den så intressant betitlade ”Devil´s haircut” greppar tag i kragen direkt. Fetaste gitarren inleder och rytmgitarren med sina icke baktaktsreggaelicks bäddar för trubbel. Samtidigt studsar en fjäderlätt bas i bakgrunden. Trummorna i refrängen låter old-school hip hop inspelade i en tom aula bortsett från en handfull vita förortskids som smitit in för att i lugn och ro rulla eftermiddagens jointar. Urladdningen i slutet där han med distad röst skriker -Devil´s haircut in my mind, skulle kunna skrämma vilken Slayeranhängare som helst.

    Soul i händerna på herr Hansen varvat med ett Beastie Boysbeat blir ”Hotwax”. En förförisk Curtis Mayfieldgitarr lägger grunden till vad som inte komma skall. Det oantastliga groovet ställs inför prövningar gång på gång. Dragsspelsbreaket och det distade munspelet gör att man stannar upp och undrar vad det egentligen var som hände. Den spanska refrängen lyder på engelska -I´m a broken record/I have bubblegum in my brain. Och när den förtjusande trollkarlen mot slutet förklarar för en flicka att han har kommit för att tala om universums rytm, går det bara inte att värja sig längre. 

    ”Lord only knows” börjar chockartat som ett gurglande skrik framför toalettspegeln med munnen full av Vademecum munskölj. Sekunderna senare transformeras den till en countrylåt där en släpig fuzzgitarr och en slidegitarr nästan helt logiskt skjutsar låten framåt. Han sjunger med uppgiven röst till det moderna Nashvillesoundet och när breaket kommer med det totalt misslyckade försöket att glänsa som en Steve Vai kan jag än idag bli full i skratt. Trummisen spelar sådär lojt på nåt vis utan några som helst försök att glänsa.

    Att ”The new pollution” blev vald till singel kan jag inte förstå. Easy listening med en enerverande takt och en trånande saxofon gör att jag slår dövörat till. Fokus uppstår direkt i den suggestiva ”Derelict”. Småkusliga slagverk och suckande mekaniska vågljud skickar iväg lyssnaren till en månskensritual uppe i Atlasbergen där byns shaman dansar i ett tilltagande trancetillstånd. Mystiken tätnar av diverse akustiska stränginstrument. Det här är stort.

    ”Novacane” är en komplex skapelse. Den mjuka bas/trummor/gitarrinledningen körs brutalt över av en maffig gitarr som flyttar all luft i rummet. Beck börjar rappa, självsäkert och övertygande. Tänk Wu-Tang Clan och Fu Manchu live på San Quentin med utskänkningstillstånd. Även om det är hur bra som helst känns det som att han mest tänjer gränserna för att se vad som är okej och inte okej. Låten slutar abrupt med vad som låter som ett solo spelat på en knappsatstelefon. 

    Trollbindande ”Jack-ass” står på tur. Lite av en försmak av vad som bjöds på uppföljaren Mutations. Som i sakta mak på en hästrygg med cowboyhatten nonchalant hängande i hakbandet runt halsen känner man solens sista värmande ljus och njuter gott åt dagens glädjeämnen. Ensam. 

    Så till låten som en gång fängslade mig. Om man som jag är ägare av CD-varianten kan man ändå glädjas åt vinylknastret innan den helt underbara orgeln sänder iväg sina första änglalika toner. Försiktiga trummor tar vid. Den korta refrängen med bandyklackstendenser är låtens svagaste länk. Det är väldigt jazzigt i grunden och i ivern att fånga dagens sound blir resultatet nåt man inte hört innan. 

    ”Minus” hinner på två och en halv minut rensa skallen på en ordentligt. Det är collegerock för de missanpassade spelad i ett skyhögt tempo. Dubbla sångpålägg varav den ena i ett distortionbrus. Breaket doftar Built To Spill och ger låten en ny dimension innan larmet är igång igen.

    Med en lockande vissling pockar Beck än en gång på ens uppmärksamhet. Framtidscountryn ”Sissyneck” har bara börjat. Trummisen skulle lika gärna kunnat kompa Johnny Cash i ett högoktanigt tv-framträdande men ännu hellre smaskar han trumskinnen bakom Becks stiff upper lip-attityd som i refrängen förstärks med en klockren pedal steel. Den sliriga orgeln mot slutet förtjänar en guldstjärna.

    Det är trummorna som avslöjar att det är en nittiotalsproduktion. I övrigt låter ”Readymade” som något en långhårig kvartett spelat in efter en vecka på hawaiianskt gräs runt -68. Basgångarna håller låten flytande. Gitarrtonen är härligt smutsig och passar perfekt till hans smått arroganta spelstil. Detta är skivans mest avskalade låt så alla små detaljer får mer utrymme. 

På ”High 5 (rock the catskills)” bjuds det 100% attityd. Distad rapsång, ett klassiskt parti instoppat för dynamikens skull, en övertänd kör, samma telefonsolo som i ”Novacane” med repliken -Turn that shit off, man! What´s wrong with you, man? Get the other record. Damn! Orgelsolot är suveränt, som Soft Machines Third fast på 45 varv.

    ”Ramshackle” sänker tempot med besked. Akustiskt återhållsamt som enda naturliga utväg till avslut på den intensiva musikalisk resa man tagit ihop. De ensliga kantslagen ekar låten igenom och i ett parti går den traditionella låtbyggnaden in i en österländsk passage. Så enkelt han får det att låta. Grails kan mycket väl ha hämtat inspiration härifrån till sin fantastiska LP Burning off impurities.

    Jag har numera alla Becks skivor och har begripit att detta är en artist som aldrig kommer att stå still. Genom åren har han, mestadels med lyckat resultat, gått från en genre till en annan och gjort den till sin egen. Allt från sleazy lo-firock till modern gitarrbaserad electronica, varvat med funk, nutidsblues och massivt orkestrala verk. Fast det är här man ska börja. Odelay år 2013 är ju minst lika intressant som när den kom om inte mer om man betänker hur nästan slaviskt dagens musikscen plöjer sin egen fåra så djupt att den inte kommer ur den. Han sjunger country, dom spelar rock, hon wailar sin R´n´B. 

Beck var allt det redan för 18 år sedan!

Split

Groundhogs betydde inget för mig trots att åldern skenat iväg. Det lät konstigt, tyckte jag och såg till att beställa hem tre ex för avlyssning. 

    Johan hade med sig traven skivor till butiken och Micke fick syn på Split och halvskrek rakt ut -Cherry red! Det lät så inspirerande att när jag väl hemma igen, nästan knappt fått av sandalerna, skippade de första fyra och vred förstärkarreglaget åt höger. Jag möttes av en stöddig trio som skapade musik som vågade gå sin egen väg. Den nerv och finess som i nästan sex minuter lämnade högtalarna knockade mig i soffan. Det ultratajta kompet som inleder med mycket cymbal i fyrtakten. Det eviga drivet i basgången, stundtals tillsammans med dunkla, tungt vibrerande gitarrtoner från huvudmannen Tony McPhee. De frenetiskt arbetande trumslagen bär släktskap med Mitch Mitchell och Keith Moon och det är dessa som pressar upp låten i hundranittio på raksträckorna. När den återgår till ursprunglig form och man vet att tempot ska upp lika högt igen känns det som att öppna en julklapp om och om igen utan att bli trött på innehållet. 

  

    Dagen efter satt jag ner med skivan med ett fokus min fru nog önskar jag skulle ha kring hushållssysslorna. Första sidan är på fyra spår. ”Split 1-4”. En ensam mans tankar och rädslor i gränslandet mellan det normala och det onormala. I första delen börjar han ana att något inte står rätt till med psyket och låtens uppbyggnad går hand i hand med hur paniken får fotfäste. Dubbla gitarrer i första solot ger en schizofren effekt och mitt i det stenhårda kompet svävar melodin in i en österländsk passage. Tänk tung turkisk psykedelia. Basgången i verserna är på pappret desamma men Peter Cruickshank lägger mer tyngd bakom för varje textrad känns det som. Del två har samma komp men är mer progressiv än föregående stycke. Nu vet han definitivt att något har hänt och han vädjar till sig själv att släppa alla hjärnspöken. Inledningen känns olycksbådande och när de möts alla tre igen sugs man in i en psykotisk tornado som återigen speglar känslorna som pågår i honom. Lugnet före solot ger dubbel effekt och som de vräker ur sig! De bakar in små pauser låten igenom som ger texten en viktigare roll. Vid tredje delen har han lyckats somna, ovetande om att kriget pågår utan hans eget deltagande. Den överstyrda gitarren som parallellt med de övriga instrumenten dundrar på som en migränattack mellan de akustiska partierna låter amerikansk östkustpsych i skarven mellan 60 och 70-talet. Slutligen vaknar han och har svårt att greppa att verkligheten ser helt annorlunda ut. Efter lite andrum hängs stålsträngsgitarren om halsen och han bränner av ett otroligt slidesolo. I avslutande delen råder villrådigheten och alla försök till stabilitet går om intet. De låter som tidiga Status Quo med mer skit under naglarna och med halva låten kvar jobbar de upp en frenesi som uttrycker galenskapen och vilsenheten på absolut bästa tänkbara sätt. En helgjuten A-sida är så till ända.

    ”A year in the life”, B-sidans andra spår, känns sorgsen och vädjande som en långsam begravningsblues. Bilder av nakna träd i ett vindpinat, dimmigt landskap och undvikande blickar från dystert klädda osympatiska människor framträder i mitt inre. Versen i ”Junkman” har likheter med The Kinks om än mer avigt och avståndstagande. Däremellan attackerar de i enad front lyssnaren urskillningslöst med rå progressiv precision. Tony McPhee frambringar sedan högst kusliga ljud med gitarren i drygt två minuter. Deltabluesen i ”Groundhog” med endast stövelstamp i golvet och slirig slide som sällskap är så bra som det låter på pappret. Det enda som verkar saknas är knastret från 78-varvaren.

Get yer ya ya´s out

Jag har läst fem biografier om Rolling Stones härjningar och gärningar. Allt som allt står det elva skivor i samlingen av deras cirka trettio originalsläpp. Jag tycker ingen är komplett och i vissa fall är de oroväckande fantasirisiga. De är ett bra band och de är ett tråkigt band helt enkelt.

    Så när jag ögnade igenom vinylerna på jakt efter halv sex-skivan och bromsade för Get yer ya-ya´s out som jag aldrig hört trots att den stått där i minst ett halvår for tanken att -ja ja, man ska väl ha hört den, igenom skallen. Skivan som säkerligen är minst lika känd för sitt omslag som musiken som ristades in från två spelningar på Madison Square Garden. Charlie Watts iförd en t-shirt med en svartvit bild på ett par bröst och en fullpackad turnéåsna är om inte vackert, åtminstone rätt charmigt lökigt.

    Nålen landade och nästan omedelbart träffades jag av nerven från ett garvat gäng som verkade ha så roligt uppe på scen. Kvällarna till ära satt sjätte medlemmen Ian Stewart in på piano. Förvisad en plats bort från scenljuset för sin kraftiga haka och sin dirigentkropp fungerade han som bollplank på repetitionerna och var den som höll hårdast i bluestömmarna. Han håller en låg profil men bara närvaron verkar sporra. Nyaste medlemmen, Mick Taylor, är en sju gånger mer kompetent gitarrist än Keith Richards. Han spelade ju med John Mayall, för Guds skull! Med endast Let it bleed i bagaget är han rookien i bandet som mer definitivt än någonsin tagit över sedan Brian Jones så mystiskt drunknat i poolen på A A Milnes tidigare residens. Han levererar verkligen och ihop med Keiths Chuck Berrysväng får de repertoaren att glöda. 

    Det första Charlie Watts hinner göra är att komma in fel i ”Jumpin´ Jack Flash”! En version som inte ligger långt efter den från The Rolling Stones Rock & Roll Circus. Bra tempo och ett ruggigt ljud hos gitarristerna. Bill Wymans basgångar osar testosteron långa vägar och när låten är en klassiker i sig och de spelar så här och eldar igång publiken verkar Jagger mer motiverad än annars. Den här låten och ”You can´t always get what you want” tycker jag delar förstaplatsen när det kommer till hans cockneydialekt. 

    Ett säkert kort i det stora landet i väst är att riva av en och annan Chuck Berrylåt. Med ”Carol” bryter de ingen ny mark men de förvaltar rock ´n rollarvet i all sin enkelhet. ”Stray cat blues” från Beggars banquet som släpptes två år tidigare går in i ena örat och ut genom andra. Här har den fått mer tyngd. De har Mick Taylor att tacka för det. Han attackerar strängarna i sina partier som om det var förutbestämt att han skulle ta plats i bandet. Dynamiken slår hårt på lyssnaren och Jagger håller inte igen när bandet bakom honom öser på för allt vad de är värda. 

    Någorlunda städade ”Love in vain” sänker tempot betydligt. Micks slidegitarr gråter guld och Charlies trumföring är oklanderlig. ”Midnight rambler” blir här två minuter längre än i originalversionen. Den något kontroversiella texten bakas in i ett sjuhelvetes gung, komplett med Jaggers coola munspel och när låten ändrar form från det lättsamma till essensen av vad som var så farligt med rock kan jag inte annat än maniskt stampa foten i golvet. 

    B-sidan startar med ”Symphaty for the devil”. Jagger iklädd rollen som Djävulen själv plockar fram det bästa hos sångaren och Keiths sologitarr som startar lite trevande växer sig starkare och starkare. Till sist har han hela konsertsalen i sin hand. Den otypiska Stonestakten är här på gränsen till kriminellt medryckande. Charlie i en tvåtakt och en ondskefull gitarrslinga gör ”Live with me” till en vinnare. Och Bill levererar en stadig grund att falla tillbaka på. 

    Skivans andra Berrylåt är ”Little Queenie” men här faller de hårt mot marken. Fyra och en halv minut av mitt liv försvinner, mer är det inte. Annat är det när de ger sig på ”Honky tonk women”. Denna långsamma blues med sina efterhängsna gitarrer och här strör Ian Stewart barpianolicks i refrängerna och fulländar en redan perfekt låt. På ”Street fighting man” hörs Keiths ljusa röst nästan lika högt som Micks. Han är verkligen på gång i den här härligt knaggliga versionen. Ingen större finess men det är råbarkat på ett sätt jag aldrig hört förr.

Live Cream

En av världens första riktiga supergrupper bodde i England och hette Cream. De spelade in tre studioalbum mellan 1966 och 1968 som står sig väl än idag. 

    Som tonåring hörde jag Disraeli gears och Wheels of fire och även om jag inte var alldeles redo för deras musik fanns det något som pockade på min uppmärksamhet. Ett år senare fick jag höra Live Cream och alla frågetecken försvann. Detta var ju ultratungt på sitt sätt. Och levande i allra högsta grad. Skivan släpptes två år efter deras uppbrott och förutom sista låten är materialet hämtat från debuten. Egentligen har jag svårt för musiker som ska showa och visa upp sig men i fallet Cream ser jag detta endast som en positiv sak. Tre personer som vill låta så mycket som möjligt och ta så stor plats det bara är möjligt och ändå inte ge upp melodin är stort. 

    Det börjar redan i ”N.S.U.” som i studioversion är 2.47 minuter lång. Här är den drygt tio minuter. Respekt! -Driving in my car, smoking my cigar, the only time I´m happy´s when I play my guitar. Varenda gång jag hör textraden mår jag bra. Jag blir femton år igen. Hör jag liveversionen blir jag inte bara yngre utan även jävligt full i fan som den trettiosjuåring jag är. 

    ”Sleepy time time” därefter är ju något lugnare i tempot men lika intensiv ändå. Det är nästan så att Clapton och Bruce verkar bråka om vem som ska ta i mest i sångversen. Återigen är det ett improvisationsstycke mitt i låten. Något mer utarbetat än öppningsspåret men ändå så väldigt i nuet. På B-sidan ligger ”Sweet wine” i en skön 15-minutersversion som slår de flesta på fingrarna. Är jag riktigt på humör kan jag komma på mig själv att inte andas i de mest kritiska lägena. Vem ska ta över rodret på detta stormiga hav, hinner jag tänka. Så fort de kommit på fötter igen plockar någon i bandet ner låten till minsta beståndsdel och äventyret får fortsätta i ny riktning. Spännande men ack så farligt om samspelet inte varit 100%. Detta är en riktig livefavorit! 

    Muddy Waters ”Rollin´ and tumblin´” känns lika självklar som bräcklig i sitt upptempo. Inte lätt att hinna med munspelaren här inte! Ginger Baker är punkigt krautig bakom trumsetet. För att fylla ut med material valde Polydor att släppa en tidigare outgiven studioprodukt. ”Lawdy mama” låter väldigt lik ”Strange brew”. Samma puls och spelglädje, lite annorlunda ackord och text. Så här långt in i skivan undrar man ju hur denna låtit live. Förmodligen jättejättejättebra!