Sundance

En skiva man både kan ha och vara förutan är definitivt Mountain Bus Sundance. Men charmen vinner i längden och att den ska stå i samlingen ter sig som en självklarhet efter ett par genomlyssningar.

    Tänk dig Grateful Dead runt 1970 om de uteslutande spelat på barer i förorterna i sin icke-psykedeliska period så har du en hum om hur Mountain Bus låter. Det är jammigt och samspelt såsom ett barband från tidigt sjuttiotal ska låta. Spelglädjen visar sig i varje låt. 

    I ”Sing a new song” låter de som en skön variant av the Deads ”Truckin´”. Bara det faktum att de använder sig av två trummisar förstärker känslan av nyss nämnda grupp. Det är en mid-tempolåt där gitarristerna får utrymme att sola på så länge det känns rätt. Det är en klämkäck låt som fastnar. 

    ”Rosalie” är baserad på en rätt lös grund som sakta men säkert tar form. Det är en låt på dryga sex minuter som verkligen ger utrymme för snygga smådueller mellan gitarristerna. Det märks att de spelat live många gånger innan de äntrade studion. Ren och skär country bjuds i ”I don´t worry about tomorrow” och det är inte den där man sitter och gråter i sitt ölglas. Bra tempo men alldeles för happy-go-lucky för min smak.

    Titelspåret har en vackert ledsam melodi som bara blir bättre med tiden. Trummisarnas hi-hatföring håller tempot uppe och mitt i låten jammar de som om de vore från amerikanska västkusten. Det är dynamiskt och spännande och mot slutet dyker en akustisk gitarr upp och slår an en ton som inte funnits där tidigare. Med knappa minuten kvar tar sången vid igen och avslutar. 10-minutersversionen av ”I know you rider” är bra. Låt mig förklara. De distinkta cymbalslagen för tankarna till en toppad Charlie Watts. Man vaggas in i ett gott tempo som verkar samla sin kraft ju mindre de spelar. Tre minuter in tar gitarren över med ett ljud som fräser fram varma toner. Versen fortsätter och styrkan ökar något. Solo nummer två börjar försiktigt men tar sig an en mer självsäker roll ju längre det fortskrider. Rytmsektionen lär ha stått i ett glädjerus. Versen tar åter sin plats och leker med dynamiken och så är det dags för det tredje solot som börjar hårt och avslutas försiktigt och den sista minuten är det som om Grateful Dead stått och jammat sig fram till nästa låt på en scen någonstans. 

    ”Apache canyon” börjar lika mystiskt som förra låten slutade med alla sköna ljud som ligger och spökar låten igenom. Akustiska gitarrer tar varsamt hand om dig i denna folkpsykedeliska mysstund. Så var det dags för skivans sista spår, ”Hexahedron”. Det är mystiskt, vackert, trollbindande och det är en fantastisk avslutning som visar ett band med tilltro till musiken de så varsamt spelar upp. Det tar fyra minuter innan de känner sig redo att höja graderna ett par snäpp. Det brakar inte loss men man är redo för vad som helst och de tar en dit man vill. Stegringen är en genial skapelse och när de sedan drar ner tempot igen kan man inte annat än älska gruppen.

    Den enda frågan man ställer sig när skivan tagit slut är varför de inte slog igenom. Leslie West ska tydligen ha ett finger med i spelet där.

Anthem of the sun

Grateful Dead är förmodligen den grupp jag lyssnar mest på och då helst i livesammanhang.

    De blev tråkigare med åren på sina studioskivor men inför publik var de en solid samling musiker. Köpte Dick´s picks vol 21 för ett tag sen som är en konsertupptagning från 1985 och trots att man hör att det liksom går lite mer på rutin visar sig spelglädjen och experimentlustan.

    Tjugo år tidigare bildades The Warlocks och de blev husbandet när Ken Kesey och hans Merry Pranksters åkte kors och tvärs över USA och delade ut LSD till nyfikna hippies. Hans bok Gökboet hade blivit en bästsäljare så det var ordentligt med klirr i kassan. När Neal Cassidy, känd som Dean Moriarty i Jack Kerouacs beatklassiker På drift, drog i handbromsen på den målade skolbussen var det dags för ett nytt acid test. Doserna delades ut, färgerna sprutade och upp på scen gick så The Warlocks och spelade kvällens soundtrack. 

    Det visade sig att det fanns ett annat band med samma namn. Någon läste om det gamla Egypten. När faraon dog skulle givetvis hans tjänare följa med honom i himlen. De dödades rituellt och detta kallades ”En tacksam död”. Med nytt bandnamn flyttade de till Haight/Ashbury och the summer of love var inte långt borta. Deras debut är absolut bra men den har inte alla ingredienser som krävs. Inspelningen tog tre dagar. Den bör ändå stå i skivsamlingen.

    Året därpå är det dags för uppföljaren och bandet är förstärkt med ännu en trummis och en experimentell keyboardist. Deras skivbolag, Warner Bros, ger dem i princip fria händer men när Phil Lesh vill ha ljudet av LA-luft på ena sidan och luft från Nevadaöken på andra ser de rött. Just det projektet lades ner för övrigt! Innovativt fogar de samman studioinspelningar med liveupptagningar och resultatet blir enastående. 

    ”That´s it for the other one” är en splittrad låt där de går från en elektrifierad folkformel via ett röstmodifierat parti till ett trumbreak och fantastisk acidgitarr. Ron ”Pigpen” McKernans tjutande orgel skjutsar musiken vidare till det mer energiska sångpartiet. Vid det här laget är de båda trummisarna så pådrivande det bara är möjligt. Mitt i låten blir det samma tema som i inledningen men det dröjer inte länge innan man är inne i ett virrvarr av frenetiska livegrejor och ett ljudcollage som efter en minut eller så avslutar. Mer komplext än så här behöver det inte bli. 

    ”New potato caboose” börjar som en Paul Kantnerskapelse. Försiktig inledning och stämsång till ett sparsmakat komp. Halvvägs in börjar Garcia på ett gitarrsolo som med tiden blir alltmer intensifierat. I slutet stöttas han av orgellicks och en mer framträdande basist. Man hittar hela tiden nåt nytt i andra hälften. 

    Skivans kortaste spår, ”Born cross-eyed”, är enkel i sin uppbyggnad på pappret men alla små finesser gör den till en delikat skapelse. Den mexikanska trumpeten går inte av för hackor. 

    Elva minuter långa ”Alligator” med världens mest avväpnande instrument, kazoo, inleder sida två. En lagom tajt melodi inleder. Live kan vad som helst hända. Abrupt ändrar låten karaktär med slagverk och Bob Weir vädjar att man ska upp och dansa. Efter ett tag med djungeltrummor sjunger en märkbart stenad Jerry Garcia från ett bandat gig och gitarren i hans händer glöder av spelglädje. Pigpen lägger sig i och pumpar ut sina orgeltoner och solot eskalerar. Mickey Hart och Bill Kreutzmann bevisar att två trummisar är minst dubbelt så bra. Låten slutar drömlikt och nästa börjar likadant. Pigpen håller i sångmicken och verkar improvisera som en sann deltabluesman. Ingen vet hur det ska sluta utan de trevar sig försiktigt fram. Sakta men säkert antar låten en säkrare form. Återigen är det Garcia som visar vägen med sin delikata gitarr. Ett friformsparti där allt verkar vara möjligt komplett med undersköna rundgångar rundar av ”Caution (do not stop on tracks)”. Det är sannerligen en djärv avslutning som kräver en hel del av lyssnaren.

    Anthem of the sun är Grateful Deads mest vågade platta där upptäckarglädjen och melodisnickrandet går hand i hand. Gränserna för vad som är rätt och fel i musiksammanhang har aldrig raderats så effektivt som här. Det tog sex månader att spela in och klippa ihop och det var mödan värt.

Easter everywhere

13th Floor Elevators andra LP måste nog ses som Texas allra ädlaste psychjuvel.

    Ett år efter debuten har de spelat ihop sig till en livsfarlig enhet och trots att singelframgångarna uteblev presenterar de här ett odödligt mästerverk. Det spelades garagerock över hela den amerikanska kontinenten vid det här laget men sällan, om ens någonsin, blir resultatet så här bra. Deras kärlek till LSD är vida känd och det sägs att alla repetitioner, livespelningar och inspelningar gjordes under inverkan på denna hallucinogen. Fyra av medlemmarna åkte dessutom dit för marijuanainnehav, ett brott som i deras hemstat inte sågs med blida ögon. Efter ännu en dom 1969 påstod Roky Erickson att han var mentalt störd, efter sin försvarsadvokats inrådan och dömdes till behandling på mentalsjukhus där elchocker och tung psykofarmaka stod på menyn. 

    Men nu är vi två år fram i tiden. 1967 stegade fem acidheads in i International Artists studio med sin tidigare anlitade producent Lelan Rogers, bror till Kenny, som även varit involverad med Texasgrupperna Lost & Found, The Red Krayola och Children. Nio egna kompositioner och en Dylancover blev resultatet. 

    Åtta minuter långa inledande ”Slip inside this house”, komplett med Tommy Halls elektrifierade lerkruka med dess bubblande ljud, är som en vansinnesfärd i baksätet på en psykedeliskt målad Buick. Roky låter lika desperat som mässande. Melodin är enkel och drivet i kompet så fulländat det bara är möjligt. Man kan omöjligt värja sig. ”Slide machine” som följer därpå är en lugn låt med ett gitarrljud som känns så otroligt varmt och tryggt. 

    ”She lives (in a time of her own)” låter lite som om Arthur Lee spelat med Golden Dawn. En spännande konstellation minsann! En upptempolåt med plockande elgitarr, försiktig körsång och även en delikat boogiekänsla här och var. På Stacy Sutherlands ”Nobody to love” följer elgitarren hans röst och i rytmsektionen uppstår en viss latinkänsla. Först tyckte jag detta var den svagaste låten men har nu, tio år senare, konstaterat att en sådan inte existerar.

    Bob Dylans ”Baby blue” är en fantastisk tolkning där Rokys gitarrspel är riktigt delikat och dränkt i eko. Trummisen Danny Thomas visar att han inte bara kan ånga på i garagerocktempo utan smeker fram takten som en oerhört lyhörd musiker. Coola ”Earthquake” har väl allt som en domedagsprofetia bör innehålla. Intensivt tempo, i princip oavbruten sång och ylande gitarrbreak. 

    Balladen ”Dust” med akustisk gitarr och Rokys gråtfärdiga röst lämnar ingen med ett hjärta oberörd. Tvära kast, för sen kommer en riktig rökare i form av ”I´ve got levitation”. Här visar de att de trots allt är ett rockband med en intensitet i framförandet som slår de flesta på fingrarna. Tommys fru Clementine hjälper till med sången på vackra ”I had to tell you” som är en mer folkaktig ballad med det ensammaste munspelet i hela vilda västern. Vackert i all sin enkelhet. 

    Avslutande sexminuterslåten ”Postures (leave your body behind)” lunkar fram som ett godståg i sakta mak. Gitarrfigurerna är precisa och kompet så där lagom hackigt. Under resans gång ändras det hela tiden utan att förlora form. Ännu en gång är körsången placerad långt bak i ljudbilden och de hjälper låten bit för bit att ta sig i mål. Det är sparsmakat i all sin förträfflighet. 

    Easter everywhere är som ni förstår ett måste i skivhyllan om man har en förkärlek till psykedelisk rock. Debuten, The psychedelic sounds of 13th Floor Elevators likaså. Har man fattat tycke skaffar man även Bull of the woods trots det oförtjänt dåliga ryktet.

Post-war

2006 var jag på jakt efter en skiva till min bror som då var rejält biten av hela americanagrejen. 

    Men att köpa en renodlad sådan kändes lite väl idéfattigt. Efter en lovande recension i musikmagasinet Sonic om en skiva av, den då, för mig, okända artisten M Ward, kändes det som ett närbesläktat val och samma vecka satte jag mig i bilen i riktning mot CD & Vi. Utan att ha hört en ton lämnade jag över Post-war, märkligt nöjd med mitt val. Veckorna gick och jag hörde inget utlåtande. 179 sådär spenderade kronor. Å andra sidan sa jag inte så mycket till honom när han köpt Poisons Flesh & blood till mig flera år tidigare! 

    Fem år senare var familjen på väg till Värmland och känslan man får ibland att sin egen skivsamling mest innehåller mög hade smugit sig in. Sex timmar, enkel resa, med P3 som enda sällskap finns inte på kartan. Jag ögnade igenom brorsans CD-hylla och frågade om M Ward var nåt. -Jo, den är bra, sa han. Bilen fylldes en arla morgon med ett otympligt sexmannatält, kläder för fem personer och annat bra-å-ha. När vi passerat Varberg var Dick´s picks vol. 23, disc 1 slut och CD-växlaren matade fram M Wards femte album. Barnen hade fullt upp med att skjuta på omkörande bilar med sina plastgevär men jag och min fru blev hänförda. Vi lyssnade säkert sju gånger på skivan.

    Stråkförstärkta ”Poison cup” sög tag i oss då och gör det fortfarande. En enkel akustisk inledning smyger igång låten och när hans mörka röst, som nästan spricker när trummorna tar vid, vet man i ett tidigt skede att detta är en platta som kommer att beröra. Det enda minuset är slutklämmen som skulle kunna vara hämtat från valfritt år i melodifestivalsammanhang. 

    Lite tuffare blir det när Daniel Johnstons ”To go home” tolkas. Trummorna känns som ett oroväckande åskmoln tillsammans med de stöttande anslagen på pianot plus en gästsångerska i refrängerna i ett akustiskt komp som aldrig vill ge vika. ”Right in the head” doftar outlawcountry och smakar no depression. En skönt fuzzad gitarrslinga lyfter den ännu ett snäpp. Innan titelspåret sakta drar igång flyger en fluga förtvivlat mot ett fönster och som om det vore smyginspelat på behörigt avstånd står en plågad själ och gnider försiktiga toner på en billig fiol. ”Post-wars” behagliga orgel och långsamma tempo lugnar och tröstar. Med hjälp av svajarmen på sin 50-talsgitarr sveper han in en ytterligare i ett tillstånd av totalt välbefinnande. 

    ”Requim” börjar som om Hank Williams äntrat studion med magen full av absint. Därefter tar en akustisk gitarr över med ett komp som med mer effekter gjort sig bra på valfritt heavy metalalbum. När så trummorna kommer in i bilden brakar det loss ordentligt och gitarrsolot är ingrediensen som fulländar. 

    När man kommit så här långt in i låtordningen kan det kännas svårt att acceptera en låt som ”Chinese translation” som avslutar A-sidan. Hade den däremot varit först ut när man vänt vinylen skulle den satts i ett annat ljus. Lite som ett kameraskyggt barn i familjen Wahlgren. Det är en pigg och glad låt i all sin enkelhet. 

    ”Eyes on the prize” låter som om den vore inspelad på en strand på Hawaii med Honoluluflickor i en förförisk dans i fullt dagsljus. ”Magic trick” är som ett glädjerus man försöker klamra sig fast vid så länge det bara går. Att den knappt är två minuter lång är nästan frustrerande. På instrumentala ”Neptune´s net” är det surfgitarr som gäller. Dick Dale hade varit nöjd om han spelat in den vågar jag påstå. 

    Aningen småfalska ”Rollercoaster” flyter på i sakta mak och är precis den låt man inte vågat drömma om. För att ligga näst sist är ”Today´s undertaking” ett skört litet mästerverk med timpani och fiol som främsta byggstenar. Avslutande ”Afterword/Rag” är en tvådelad sorgsen skapelse med en stundtals kväsande sångare vid mikrofonen komplett med en himlasänd loungefeeling i bandet som backar honom. Andra hälften skulle kunna vara inspelat av Göran Fristorp sittande som sig bör på en barstol med gitarrkroppen i knät, gitarrhalsen i tio över två-position och blicken sänkt. 

    Post-war är en skiva i samlingen jag ibland kan längta hem till efter en arbetsdag och magin infinner sig faktiskt varje gång.

Tanz der lemminge

Amon Düül II´s tredje fullängdare är en skiva i samlingen som aldrig slutar fascinera.

    Dess låtar med alla betitlade partier tar en till musikaliska platser inte många vågar beträda. Den är något mer akustisk än föregångaren Yeti och kanske lite snällare. Däremot är den komplex och oerhört dynamisk. Kommer man på kant med den är Tanz der lemminge ett monster att ta sig igenom men har man tiden att verkligen sätta sig ner och lyssna hör den till det bästa man kan uppleva. Renate Knaup är inte lika framträdande med sin teatraliska röst och en och annan medlem har kommit och gått sedan Yeti spelades in. 

    Första spåret, ”In the glassgarden” låter som ett intro Pink Floyd kunnat spela in om inte bara Syd Barrett varit den som tog LSD. En och en halv minut senare börjar ”Pull down your mask” som är lika spretig som logisk. En kort instrumental låt med två akustiska gitarrer och högenergiska slagverk leder till ”Telephonecomplex”. Här slåss musikaliska teman om uppmärksamheten i cirka två minuter innan sångversen tar över. Lothar Meids bas låter som när Phil Lesh får feeling. Man går runt med basslingan i huvudet resten av kvällen. De låter som Jefferson Airplane runt Volunteers förstärkt med en barpianist från helvetet. Låten slutar i ett stilla kaos. Första sidan är avklarad. 

    Sviten på b-sidan döptes till ”Restless skylight-Transistor child och inleds med två korta låtar. ”A short stop at the transylvanian brain surgery” därefter är komplett med sitar och en släpande melodi. Basisten tar över mikrofonen, synthmattor dränker sista halvan av låten. Precis som en tysk raga anno 1971 måste låta! Gitarren på ”Little tornadoes” måste upplevas. Har man inga problem med sångrösten och tyskengelskan utan ser till närvaro och känsla är detta ett fantastiskt tillfälle att njuta till fullo. 

    ”Overheated tiara” som följer har en liknande gitarrslinga men den psykedeliska fiolen och det repetativa pianot vilseleder. Heavy metalriffet i ”The flyweighted five” går inte av för hackor och bandet svänger i all sin enkelhet. Avslutas med ett ensamt piano. ”Riding on a cloud” är aningen anonym och avslutas även den med ett ensamt piano. ”Paralyzed paradise” låter som holländska Group 1850 med talsång och ett grumligt bakgrundsoväsen som helt genialiskt flyter in i ”H.G Well´s take off”. Även här är ljudbilden skitig och gitarren brutal. Låtarnas korta speltid får mig att utnämna detta stycke till krautrockens Abbey roadmedley. Absolut inte lika sockersött men ack så briljant.

 

Skiva nummer två börjar med ett arton minuter långt improviserat jam. Liknelser dras återigen till Pink Floyd innan de blev ett världsnamn. Spacerock när den är som allra bäst helt enkelt. D-sidan med sina frenetiska gitarrer, friformsjazziga utspel, blytunga riff och samspelet mellan bas och trummor är bland det mest kompletta jag förmodligen kommer att få höra. Vilken avslutning!

So far

Få grupper är väl så kompromisslösa som Faust.

    Gruppen som med en enda låt namngav en hel genre: ”Krautrock” från Faust IV som släpptes 1973. Men det började två år tidigare när de byggde om en gammal skola till studio och spelade in den numera legendariska debuten. Den med en knuten näve sett genom röntgen. Uppföljaren som jag tänkte rosa släpptes året därpå och döptes till So far. Likt föregångaren följer man en avantgardisk röd tråd plattan igenom. 

    Smått fantastiskt döpta inledningslåten ”It´s a rainy day, sunshine girl” har samma monotona trummande som för tankarna till Maureen Tucker i Velvet Underground. Finessen med denna repetativa låt som pågår i dryga sju minuter är att man under resans gång får ta del av små, små förändringar och man tar tacksamt emot munspelet och den underbara saxofonen som avslutar. ”On the way to Abamäe” därefter passar inte alls in med sin klassiska akustiska stil men malplaceringen gör den älskvärd. 

    Den tio minuter långa ”No harm” är bland det mest schizofrena jag någonsin hört och min favorit på skivan. Det börjar pampigt med blås och bestämda anslag på pukorna men avbryts abrupt av fiskmåsskri som övergår i tjutande sirener. Temat fortskrider fast med en delikat plockande gitarr ovanpå. Sen bryter fuzzhelvetet lös! Det är funkigt och punkigt och de spelar som om det gällde livet. Textraden -Daddy, take a banana. Tomorrow is Sunday, upprepas om och om igen. Med minuten kvar lugnar de sig och en överstyrd bas lägger en vilande slinga men ett sista -YEEEEEAAAAAAHHHHHH!!!!! klämmer de in. 

    Titelspåret börjar med gitarrer som låter som en surrande bisvärm. Sen toksvänger det i stil med ett jammande Can på funkhumör. Ingen sång behövs. ”Mamie is blue” är egentligen en rätt enkel låt men de vrider på rattar och trycker på knappar så slutresultatet blir aningen dissonant och faktiskt ganska fientligt. Gitarrsolot skulle kunna vara spelat av en förbannad Jorma Kaukonen! ”I´ve got my car and my TV # 1 & 2” tar bort alla orosmoln som tornat sig förut. De är barnsligt positiva och i del två bjuds man på ett saxofonsolo som tar andan ur en. 

    Halvminuten långa ”Picknick on a frozen river” saknar melodi. ”Me lack space” är lika kort och faktiskt ännu jobbigare. Avslutande ”...In the spirit” är som en trevlig kabaré och precis så oväntad man kan tänka sig. Lite som ”Goodnight ladies” på Lou Reeds Transformer. 

    I och med detta skivsläpp blev de signade av Virgin Records och året därpå sålde de 50000 ex av Faust tapes. Där snackar vi svårsmält musik.

Octopus

Första gången jag hörde ”The advent of Panurge” visste jag inte att den hette så men Lindström sa åt mig att lyssna.

    Detta var arton år sen och i det rummet kom den och sju låtar till och jag satt där med den röda bläckfisken i händerna och blev serverad fantastisk engelsk progg från tidigt sjuttiotal, Gentle Giant. Musiken går från medeltida till rocksväng i vida jeans. Under resans gång bjuds dämpade orglar, trumpetstötar och de sötaste violiner. Även om jag blev imponerad då är det ingenting av det jag blivit sedan dess med mitt ex av plattan. 

    Nu senast jag spelade den hittade jag ännu en liten lurighet här och var. ”Knots” är fortfarande en motsträvig liten jävel, den är tvärtemot från första stund. Körsången är magnifik. Den predikande gitarren delikat. De tar kommandot direkt. Jag kommer ihåg att jag skrattade till någon gång precis i början av xylofonsolot och det var inte långt ifrån idag heller. 

    Sen skrattar de och snurrar ett mynt, ”The boys in the band” är i full gång. Det låter som om Frank Zappa kom från Luton och bjudit hem Samla Mammas Manna för en kopp te och jammande i studion. Det är albumets enda instrumentala låt. ”Dog´s life” låter som en gycklargrupp på 1600-talet. Engelskt pretentiöst och mycket mycket bra. 

    Den pianostödda balladen ”Think of me with kindness” är otroligt öppenhjärtig och intim med en sångare som når ända in i bröstet. Avslutande ”River” med sina maskulina fioler låter som om Hawkwind spelat på 20-talet. En sångslinga som kan reta gallfeber på de flesta en dålig dag drar igång och ändrar låtkaraktären i en udda takt. Efter att ett trumsolo nästan brutit ut bränner gitarristen av ett bluessolo som knockar mig varje gång. Ett par stöttande pianoackord en bit in ger ytterligare kraft och sedan fortsätter det med att de lägger till ännu en gitarr. Det är i samma klass som Free i deras bästa stunder. Fiolerna och sången tar över igen. Skivan är slut. 

    Jag skrev Gentle Giant - Octopus på min måste-ha-lista där och då i lägenheten och han berättade om när han såg dem i Lund -76. Där skulle man ha varit.