Interludes for the Dead

En kväll gick jag in på Grateful Deads hemsida för att förvissa mig om att jag inte missat nåt skivsläpp. Allt såg ut som vanligt förutom en som i och för sig såg rätt förförisk ut men alla vanliga utgåvor, deluxevarianter och superdeluxeboxar från deras 50-årsjubileum gjorde att jag drog i handbromsen. Circles Around The Sun, en grupp skapad för att höras i pauserna, inte live utan som förinspelad musik, kändes så mycket överkurs det bara var möjligt. Det tog säkert mer än en månad innan jag ens kollade upp vad detta rörde sig om.

    Huvudpersonen i projektet var Neal Casal som jag utan att veta faktiskt hört på plattor med Ryan Adams och The Chris Robinson Brotherhood. Han spelar dessutom i Phil Lesh & Friends och det var den forne Grateful Deadbasisten i samråd med Justin Kreutzmann, Deadtrummisens son, som övertalade Neal att samla ihop ett gäng musiker. På pappret en rätt lam deal skulle jag vilja påstå. I pauserna köper fansen t-shirts och varmkorv, tömmer blåsorna och lägger fokus på att rulla jointar. 

    Skeptisk som jag var gick jag ändå in på Spotify och tryckte igång Interludes for the Dead. Min idé om hissmusik gick om intet redan efter ett par minuter. Visst var det bakgrundsmusik men det fanns en nerv som gjorde det ohyggligt spännande att lyssna på. Det mest spännande är att de gick in i studion tomhänta och jammade ihop ett par timmars pausmusik. Inga pålägg efteråt. Det du hör är det de spelade där och då. 

    Första CDn innehåller fyra spår. Två sträcker sig över lite drygt tjugo minuter, de två andra snittar en kvart. Rix FM hade varit tvungna att avbryta för reklam ett par gånger mitt i! ”Hallucinate a solution”, Phils svar på hur projektet skulle ros i hamn, inleder som en själslig smekning. Lite upptakt i farten men så försiktig att man tror att melodin ska kapsejsa efter nästa krök. Då och då fräser det till och hela rummet gungar i takt för att sedan återigen tassa försiktigt fram och det är däri storheten ligger. Precis som huvudakten runt -77 glider de in i passager utan slutmål.

    Undersköna ”Gilbert’s groove” är en funkigt laidback låt där rytmen står i centrum. Stevie Wonder ombord på Ken Keseys gamla skolbuss Furthur på väg mot evigheten. Gitarren bubblar över av behärskad spelglädje och orgeln är så rätt hela tiden. De snubblar in i Deadland och tar sig därifrån med förnyad energi.

    Min favorit hittills är ”Kasey’s bones” som med sin snärtighet vägrar släppa taget. Med en enkel melodi i bagaget får de till ett sväng utan dess like. Det är Neals bandkamrat från The Chris Robinson Brotherhood, Adam MacDougall, som håller glöden vid liv med sin orgel. Låtens uppbyggnad landar i jazzterritorium och ändå är det mer funksoul. Det finns element som, för att återknyta det till Grateful Dead, låter Brent Mydland över det hela. De når klimax runt fjorton minuter och då är man för inne i det för att inse hur de minuten senare plockar ner den till ett utforskande jam som får tiden att i princip stå still. Här är det bara Garcia som saknas. 

    ”Space wheel” har i sin början tagit melodin från ”The wheel” från Jerry Garcias debutalbum men där han och Donna Jean brukade ta låten vidare håller de sig i kosmos ett bra tag framöver. Som ett helande mantra för en hippie ”på väg ner” går de omvägen bara för att vara på den säkra sidan. All oro försvinner när det inte finns några måsten.

    På CD 2 börjar det återhållsamma ta plats. Tro för den sakens skull inte att musiken känns grådaskig för det. Det bor så mycket kärlek i varenda ton som bara vill väl. 

Neals gitarr på ”Ginger says” känns igen från Garcia runt -78 och precis som hans forna bandmedlemmar lutar de tryggt på hans förmåga att hitta rätt. 

    Skivans längsta spår, ”Farewell Franklins” med sina stadiga tjugofem minuter, plockar fram det bästa ur Neal & co. Med en diffus melodi som bas drar de iväg på upptäckarfärd där Merl Saunders lika gärna kunnat vara kapellmästare. Med små medel ser de till att inte mycket händer förrän de når femtonminutersgränsen. Och då kryper melodin sig sakta på. Inga briseringar eller se-på-mig-tendenser. Man känner att nåt är på väg och det lutar åt en psykedelisk frigörelse. 

    Den funkigaste hissmusiken följer med ”Saturday’s children”. I nio minuter låter de som musikerna i Miles Davis band runt -75 innan huvudattraktionen äntrar scenen. De provar sig fram, blir varma i kläderna och njuter av vad de åstadkommer. 

Den återhållsamma känslan dröjer sig kvar med ”Scarlotta’s magnolias”. Halvvägs in går Adam loss och skickar melodin ut på ett äventyr som Neal med varm hand för vidare. Unisont bestämmer de sig för att plana ut dessa eskapader genom att hitta tillbaka till ursprungsgroovet.

    ”Hat and cane” tar avstamp i ”Dark star” när allt hänger på en lös tråd innan allt faller på plats. Här bjuds det inte på några extravaganser mer än ett försiktigt närmande mot kärnan. Det är bluesigare än någonstans annars på skivan och mer edgy än väntat, ändå så lounge att jag knappt vågar skriva det.

På sista spåret ger de sig på ”Mountain of the moon”, även detta instrumentalt, och med en nutidsstämpel som heter duga. Tom Constantens ande känns närvarande. Akustisk gitarr och vackert svävande synth får 1969 att kännas aktuellt igen. 

    Trollbindande vackert och sävligt medryckande är nog rätt talande för Circle Around The Suns prestation som pausmusik. Med drag av Grateful Dead i sig spelar de ändå i sin egen liga och de gör det så eget att ingen ifrågasätter deras intentioner. Musik skapad för ett fåtal tillfällen och med så mycket egenvärde att det lever vidare långt därefter. 

Once there was a time when time and space were one

Ett band jag missade att se med min elvaåring, hopkrupen under en tröja i knät på festivalgräset intill skivbackarna med Danne nu för snart två år sen var My Brother The Wind. Vi var nog rätt tunga i huvudet av både värmen och all öl så vi satt där så gott och bara lyssnade och snusade. Helt ovetande att det var våra svenska musikanter som var uppe och förgyllde kvällen med ett finhamrat gig. Dynamiskt och spännande sökande. 

    Jag fick ju ha skivan, så deras LP med en smidig download blev min av nån i bandet i merchen. Sen var det bara att lägga den vid reservdäcket för att undslippa den stekande värmen och hoppas. Vi toppade 45 grader på väg hem. När festivaltröttheten övergått till min plats mitt mellan högtalarna, mitt i soffan och med lite fokus, la jag Once there was a time when time and space were one på tallriken och lät den snurra. När trekvart känns så bra som det gjorde då får man en speciell känsla i kroppen och man inser att oj, här har vi en liten pärla minsann! Och sen spelar man den ett par rundor och hittar mer som vävts in i ljudlandskapet och nöjt konstaterar man att det var ju så här det skulle låta. 

    Spacejams är att gå nära kanten, om så längst ut i vår galax, och de passar sig noga för att trilla dit för det är det som händer när nerven försvinner helt enkelt. Vissa skivor har alla de rätta elementen men så drar de ut på det bara för att, liksom. Gränsen är ibland hårfin men når det inte hela vägen så är det bara så. En av mina favoritskivor är debuten med Neu! där ljudbilden är så torr att man tror att membranen i högtalarna ska förtvina. Det händer inte särskilt mycket men det man ändå upplever känns på ett djupare plan. Rytmen är allt.

    My Brother The Winds tredje fullängdare har både lugnet och mullret men framförallt rytmen. Den som gör det intressant. Ibland svävar tonerna förbi som i ”Prologue” och landar i ”Song of innocence part 1”. Ronny Erikssons mjukt rullande basgång utgör stommen och Daniel Fridlund Brandt bakom trumsetet ger melodin en rejäl knuff framåt. Mathias Danielsson och Nicklas Barker med varsin gitarr i händerna skapar ren och skär magi. Peter Green, när han spelade så lidelsefullt han bara kunde, känns som en bra referens här. Låten glider in i del 2 med rundgångar och de bara bygger på. Här och i nästa låt, ”Into the cosmic halo” är de lika farliga som Hawkwind. Tvära kast med ”Misty mountainside”. Här ligger rökelsen tung. Congas och fingercymbaler i en raga likt en nattvisa för både gamla och unga hippies.

    B-sidan börjar mystiskt och härligt trevande. ”Garden of delights” är en mäktig skapelse på tolv minuter och skulle jag förklara för någon hur svensk psykedelia låter nuförtiden hade jag nog valt denna. Sologitarren är så mycket Bo Anders Persson från Träd Gräs & Stenar det bara är möjligt. Och på tal om Träd Gräs & Stenar är nästa låt tillägnad och döpt efter deras trummis Thomas Mera Gartz. En lågmäld och stundtals dissonant hyllning. Titelspåret därpå är också den laidback. Småjazzig utan någon direkt form men ändå direktverkande. Avslutande ”Epilogue”, komplett med atmosfärisk mellotron och en högst livfull basslinga håller nerven vid liv. Daniels trumspel lämnar inget att önska.

    Nästa gång de spelar live lovar jag att vara uppe på fötterna!  

Billy breathes

Jag satt hemma i lägenheten och läste Guitar Player. Detta nummer hade ett stort reportage om då nyligen avlidna sångaren och gitarristen i Grateful Dead, Jerry Garcia. Som en liten bonus handlade några sidor om andra jamband och ett av dessa var en grupp vid namn Phish. Då fanns ju inte internet att falla tillbaka på, så jag satte mig på bussen in till Söder-CD i Helsingborg och hoppades på det bästa. 

    På P stod deras senaste skiva och för att göra resan mer prisvärd bad jag Jörgen att plocka fram nåt han visste jag skulle gilla. In hearing of Atomic Rooster, sa han och gick in i rummet bakom disken. Det kändes alltid lite exklusivare att få skivor som inte stod i facken! 

    Billy breathes från 1996 var bandets sjätte studioalbum och det dröjde inte länge innan jag hade fyra till. Skivan innehöll några omedelbara favoriter så varför chansa att inte köpa fler? Sen dröjde det fram till nu innan jag på riktigt förstod vilken miss det varit att inte fortsätta utöka samlingen. Detta tack vare en vän på Facebook som berättade att han t.o.m åkt till USA för att se dem live. Våra samtal via Messenger övertygade mig att byta ut skivorna i bilen mot mina, då hårt spelade, nu dammiga, Phishskivor. 

    Till min förvåning kom jag ihåg många av texterna och delar av mer eller mindre komplicerade partier. Ungarna älskar dom numera, kanske tack vare min totala inlevelse med rattbankande och knästyrning som ju krävs för att få till det perfekta luftgitarrsolot. Men jag tror och hoppas att det är mer än så. Deras musik är full av finesser och oväntade inslag som gör det intressant hela tiden. 

    1997 köpte jag liveskivan som följde. Då fattades jag två skivor. När jag gick in för att kolla deras diskografi nuförtiden hittade jag säkert femtio nya. Avskräckande för många, sporrande för mig! Det är många konsertupptagningar och det är där de blommar ut. Paralleller med Grateful Dead går inte att undgå. Vissa låtar blir halvtimmen lång och vem vill gå miste om det egentligen?! Men än så länge känner jag mig rätt grön på den biten så det får bli extra fokus på studioalbumet Billy breathes nu istället.

    ”Free” låter collegerock för en sofistikerad tie-dyepublik. Stämmorna sitter i refrängerna och tyngden från rytmsektionen är minst sagt påtaglig. Trey Anastasio visar redan på första spåret att han är en gudabenådad gitarrist med kontrollerad rundgång, baklängespartier och två små delikata solon. Men det är nog mest Page McConnells anslag på pianotangenterna som gör låten till vad den är.

”Character zero” går från stillsam akustisk inledning till en elektriskt vibrerande urladdning som håller i tills sista tonen dött ut. Live sparar de inte på krutet vill jag lova!

    En låt som fångade mig direkt var balladen ”Waste”. Treys röst kan låta så oerhört skör ibland och med denna enkla låtuppbyggnad i ryggen berör dom nio av tio lyssnare. Två minuter in smyger Jon Fishman in på trummor och förstärker melodin. Pianopartiet lyfter den ännu ett snäpp och när gitarrsolot som utvecklar sig mot slutet övergår i en försiktigt plockande banjo är det bara så vackert.

”Taste” är en rytmiskt krävande låt. I solopartiet är det mycket att ta in. Men hur komplicerad den än kan kännas är det bara att inse hur tajta de är ihop. 

    Instrumentala ”Cars trucks buses” låter som en demo skickad till Stax som refuserades eftersom den var för skitig och elek för distribution. Den är stundtals riktigt psykedelisk. Mike Gordons bas är stöttepelaren och orgeln så medryckande att det är stört omöjligt att värja sig.

Med akustisk gitarr, piano, ihärdig bas och smygande cymbaler vaggas man till ro i ”Talk”. Trey låter väldigt likt Nick Drake här. Visst är detta en mellanlåt men så väl placerad att man inte vill ha nåt annat.

    Ah, ”Theme from the bottom” tar vid! Verserna är suggestiva, refrängerna korta och upplyftande. Detaljrikedomen stor och efter ett stegrande solo står de tätt ihop i ett a cappellaparti som det mest naturliga här i världen. Urladdningen därefter känns i hela kroppen vid rätt volym.

”Train song” låter som en inspelning under depressionen. Hängselbyxor med gödselfläckar  och ett långt grässtrå i mungipan verkar passande här. 

Nästa passage heter ”Bliss” som stryker medhårs i sann 60-talsanda. Basen genom ett par rejäla högtalare går inte av för hackor.

    Titelspåret är även den en stillsam skapelse med vacker stämsång och banjo. Då två minuter återstår byter den skepnad och de laddar för en grandios final.

Treys sköra röst spricker nästan i ”Swept away” men bandkamraternas änglalika körsång stöttar honom hela vägen i mål. Lite drygt en minut lång.

    Något lite längre ”Steep” låter som en Gentle Giantlåt med illavarslande munksång. Det är mörkt och aningen kusligt tills gitarren i ”Prince Caspian” försiktigt bryter in. Samspelet med pianot är bedövande vackert. Rock’n’rollsoundet på Treys gitarr när de höjer temperaturen gör mig lika glad varje gång och texten som sjungs om och om igen förstärks återigen av stämsång. Efter en raspig sånginsats plockar de ner låten till i princip ingenting. Skivans avslutande tjugofem sekunder är nog allt utom ingenting och då väljer de ändå att tona ner. Ingen idébrist direkt.

    Skivan är nu tjugo år men absolut lika bra. Då var den deras kronjuvel enligt mig. Nu saknar jag så många att jag inte är säker på att det stämmer längre men den är en bra startpunkt för den ännu oinvigde.

Klossa knapitatet

Jag kände äventyrslustan härförleden när jag städade. Grabben hade precis spelat Kiss första och jag kontrade med Samla Mammas Mannas Måltid. Omslaget skvallrar inte ett dugg om hur musiken låter. Snarare tvärtom. Jag fick ju spela i alla fall halvhögt eftersom jag for omkring i huset och frun min satt och knåpade på datorn i vardagsrummet. Jag stod i köket när jag hörde -Nu stänger du av detta innan jag får spel! Våra arton år ihop hängde på en skör tråd så det enda jag kunde göra i det läget var att dansa loss utav bara helvete mitt framför henne. Ett leende smög sig fram och när jag febrilt lät fingrarna jobba på luftgitarren bad hon mig att åtminstone sänka lite. 

    Dessa ekvilibrister till bandmedlemmar är nästan för bra för sitt eget bästa med komplicerade arrangemang och furiös instrumenthantering. Glimten i ögat intakt. De ger järnet, tvärbromsar och byter riktning som det mest naturliga här i världen. Efter ett par genomlyssningar känns det som att man förstår vad de vill ha sagt. Detta till trots att musiken saknar text. Och nog för att det är jazzigt men det lyser igenom en hel massa andra influenser som omsorgsfullt stoppas in i mixen.

    När Miles Davis lät John McLaughlin sköta gitarren kunde de låta precist stökiga med många bollar i luften men inte ens det blir en rättvis jämförelse. Detta är ett otämjt svenskt vidunder med internationell glans som gör sin sak, vad än det är, och de gör det fullt ut. Men där Måltid tänjer på varenda påhittad musikalisk gräns har de på plattan efter sansat sig något. Det är ett myller av taktbyten och härligt knasiga idéer på Klossa knapitatet, tro inget annat, men det känns mer genomtänkt och logiskt.

    Hade jag, Gud förbjude, spelat i ett instrumentalband skulle jag förmodligen lagt lika mycket tid på att hitta på låttitlar. Samla verkar tycka det är lika skoj då de bjuder på titlar som ”Oförutsedd förlossning”, ”Uvertyr till snäll häst” och ”Även oss får tiden åldras Spamodskij Engelbert Humperdinck blues”. Favoriten här är väl ändå ”Musmjölkningsmaskinen”. Den och ”Liten dialekt” är skivans mest progressiva med spår av Zappa, King Crimson och finsk jazz. 

    Skivan drar igång med ”Ingenting”. En naivt medryckande folkvisa där Lasse Hollmer först tar kommandot vid pianot. Coste Apetréa smyger snart jämsides upp och innan man vet ordet av är man i Samlaland. Tre låtar är bara dryga minuten lång och ”Sucken” låter faktiskt lite svårmodig, ”Kom lite närmare” får mig att tänka på tjeckoslovakisk tecknad kortfilm visad i repris på SVT runt -82 och sen har vi titelmelodin där Brynn Settels spelar fingrarna varma på sitt dragspel i en klagande, rysk ton. 

    ”Långt ner i ett kaninhål” känns som självaste kärnan i deras musik. Det är dramatiskt, eggande och spontant. ”Influenser” startar som ett friformsjam men med suggestiv kraft naglar den sig fast. Den känns på sina ställen passivt aggressiv med sin lockande ton, likt en ångerfull näck i grunden och korta explosionsartade utflykter som avledande manövrer.  Avslutande ”Ramlösa kvällar” är nog ingen hyllning till det kolsyrade vattnet på ett sent AA-möte utan en påminnelse om att man är fri att göra vad man vill så länge det inte skadar någon annan eller att man begränsar sig själv. Det är svårsmält som livet självt kan te sig emellanåt och bör ses som belöning för den modige.

    Jag la Creedence i CD-spelaren och såg hur Marina på en gång blev sig själv igen. Jag hade varit modig där en stund men det var dags att ge och inte bara ta. Samla Mammas Manna i all ära men ett rent hus och en nöjd fru slår det mesta!

Set the twilight reeling

Jag gick in i en bokaffär för att köpa en trilogi till min fru och väl framme vid kassan säger den trevliga expediten att det är fyra för tre. Jag valde i all hast Lou Reed - Ett liv, av Mick Wall och ställde mig återigen sist i kön. Det var väl ingen djuplodande läsning men bra att ta fram för en stunds avkoppling. En söndagseftermiddag var boken utläst och sugen som jag var på att höra han och John Cales album Songs for Drella vandrade jag ändå förbi en centimeter och kom på att jag inte spelat Set the twilight reeling på säkert tio år.

    Lysdioden på förstärkaren stod sen innan på elva, halv tolv så när rundgången i ”Egg cream” drog igång visste jag med en gång att detta skulle bli en omtumlande upplevelse. Jag hade glömt hur brutal elgitarren lät och hur skitigt han fick den att bete sig. 

-Pappa! Sänk!, rusade barnen in och skrek i kör men det var redan för sent. Min nuvarande stereo presterar mycket bättre än den jag hade senast skivan låg i så det blev en rejäl skjuts framåt samtidigt som jag pressades bakåt och ner i soffan omgiven av detta mäktiga sorl. Produktionen är genomgående lysande för övrigt.

    Lou var en ganska märklig filur egentligen. Han ville toppa listorna men fick egentligen bara en hit i form av ” Walk on the wild side”. Alla Velvet Undergroundalbum ignorerades och hans första soloplatta sjönk som en gråsten i Finjasjön. Med David Bowies hjälp kom mästerverket Transformer och liksom för att stoppa sin framfart på listorna valde han att ge ut Berlin. Ett album så dystert både i text och musik att man nästan inte står ut. Att det precis som med Velvet Undergrounds katalog numera räknas som en milstolpe gjorde inte saken lättare för hans redan kantstötta förhållande med skivbolagsbossar. Spiken i kistan slog han i två år senare med Metal machine music. Fyra dissonanta ”låtar” fördelade på två vinyler. Hade inte Charles Manson redan suttit inne på livstid för mord hade det kunnat sluta riktigt mycket värre. 

    För att hårdra det blev han inte särskilt intressant igen då 1989 års New York släpptes. Därefter kom Songs for Drella och Magic and loss, båda födda ur sorg och saknad och obligatoriska i samlingen. Efter Set the twilight reeling tappade jag intresset för honom och gjorde mig till och med av med ett par intetsägande skivor. Ut med skit, in med nytt!

    1996 känns, när man skriver det, inte särskilt långt bak i tiden men det har alltså gått tjugo år sen dess. Då var den helt okej, nu är den faktiskt riktigt bra. Då kändes bookleten för mycket gubb-Pavement, nu, ja det gör den än idag. 

    Vidare då? Jo, de feta gitarrerna återkommer i ”Sex with your parents (Motherfucker) #2”, där han för första gången i sitt liv tog gitarrlektioner för att få fram rätta groovet. ”Riptide” varar i knappt åtta minuter och här låter han som en källar-Hendrix i ett sakta malande jam. ”Finish line” låter som hämtad från Songs for Drella med en akustisk dramatik som till sin fördel aldrig utvecklas vidare. ”Trade in” går i samma spår tills en minut återstår och han med sin kaxiga New Yorkattityd slänger ur sig ett -Huh och drar plektrumet över strängarna i en kraftigt distad ton.

    90-talet representeras bäst på låtar som ”The proposition” och ”Adventurer” där känslan av klubbspelning är ledordet. Det är proffsigt och slafsigt på en och samma gång.

”Hookywooky” är mycket bättre än titeln kanske vill påskina. Den smått hysteriska körsången i slutet är ett riktigt glädjeämne. Här tittade för övrigt Marina in i rummet och sa att det var en bra skiva!

På ”NYC man”, ”Hang on to your emotions” och avslutande ”Set the twilight reeling” spelar Lous gamla vapendragare Fernando Saunders bandlös bas och det gör nåt alldeles speciellt med låtarna. Tempoväxlingen i sista låten kan kännas onödig men nej, det är bra precis som det är.

    Enligt mig klarar man sig med åtta av hans soloplattor och de fyra studioalbum han gjorde tillsammans med Velvet Underground. Han har sparkat upp dörrar för mig och gjort att jag bläddrat fram skivor jag förmodligen aldrig känt till annars. När vi var i New York i september 2001 hade jag en känsla av att träffa honom på gatan och granskade varenda krullhårig lite extra noga. Jag fick nöja mig med att skaka Ice T´s hand och passade på att fråga -Any sight of Lou Reed? Naw, man!

Ingica

Hade jag vuxit upp på 50-talet skulle jag nog lärt mig att tycka om singlar då det var det som gällde på skivfronten. 2.30 minuter var standard och b-sidan var (och är) väl i ärlighetens namn inte mycket till glädjeämne. Varför tänker jag så här? Jo, det blev så att jag hörde ”När jag var ung”, placerad sist på Monica Törnells LP Ingica, hemma hos Per och det som sedan hände var att skivnålen för evigt verkade hoppa över alla andra spår på skivan. 

    På baksidan stod det felaktigt att Jan Anderson skrivit den i original och han skrattade åt det samtidigt som han tände ännu en cigarett. Och hur roligt var det, tänkte jag när han sekunden senare med en viss magisterton i stämman frågade vem det kunde vara. Han bodde i England. Slut på ledtrådar. Jon Anderson från Yes drog jag till med och han skrattade samtidigt som det måste ha knutit sig i magen på honom av min okunskap. Vad kan jag ha varit, 15 år kanske? Ian sa han sen och manade istället till koncentrerat lyssnande på sitt subtila sätt.   

    Jag köpte skivan för en låt. Och i flera år var jag nöjd så. Sen en dag när jag kom hem från jobb och helt nollställd satte mig för att bläddra fram en skiva stannade jag vid det disiga höstfotografiet på Monica med svampkorgen där mellan henne och sjön. I femton år hade jag behandlat Ingica som en singel men redan när det var dags att vända vinylen insåg jag att det var ett tarvligt beslut.

    1972 var hon arton år, nyligen upptäckt av Cornelis Vreeswijk, uppbackad i studion av finfina musiker med ett knippe udda vispärlor som hon sätter sin prägel på. Hon viskar hest, ryter till och med sin sensualitet fångar hon den som verkligen vill lyssna. Man blir lika berörd av Bellman som av en nyskriven låt.

    ”Faster Fantasis visa” är en rytmisk folkvisa med moog istället för fiol och en smått suggestiv elgitarr som känns farligt lockande. Texten väller över av en naivitet som omfamnar fritänkandet och gör flykten så enkel.

Näst på tur är en låt av Melanie med svensk text av Vreeswijk. De förvandlar det akustiska originalet från -68 till en ödesmättad skapelse i perfekt harmoni med den självkritiska texten. Vilken röstnärvaro hon har.

”15:e november” har ett skönt groove mellan orgeln och basen men sen tar det slut. 2015 känns alldeles för sent för denna. 

    Carl Michael Bellmans ”Lille Carl (en vaggvisa)” framförs traditionsenligt med Cornelis på sin akustiska gitarr som enda sällskap. Tänk att få uppleva det live på en intim scen!

Det bor ett vemod i ”Var nära mig” som tilltalar mig. I ett stillsamt jazztempo där Monica både smeker fram orden och med kraft klär innebörden i sorgeskrud. 

Jag som trodde att Kebnekajse tolkade en gammal folksång hade svaret mitt bland mina vinyler. Och text har den också. Skriven av Cornelis dessutom. Att få in det svårfraserade   Arbetsmarknadsstyrelsen däri känns rätt coolt faktiskt. ”Barkbrödslåten” har med andra ord en fot i dåtid och en i nutid. Både -72 och -15.

    Återigen blir ett akustiskt original rejält genomarbetat. Björn J:son Lindh inleder med flöjt och pukslagen innan -Jag har levt mitt liv, är magiskt bra. Men ändå är det hennes röst som lyfter Bernt Stafs ”Avstånd till min käraste” till en helt ny nivå. Gåshudsvarning!

”Näckaspel” med fiol och sitt taktfasta knackande är förföriskt vacker. Tonsatt poesi är vad det är. Först gick den mig förbi men nu har jag kapitulerat för den inneboende stillheten.

    Arrangemanget i ”Vardag” låter som en svensk version av en oskriven Procol Harumlåt. Monicas text synkar så otroligt bra med musikens toppar och dalar. Ett hantverk mina damer och herrar.

Jag tycker att ”Kom slå dig ner” bär viss likhet med Ulf Dagebys Dylantolkning ”Men bara om min älskade väntar”. Jag vågar även påstå att sångerskor som Melissa Horn och Lisa Ekdahl spelat denna om och om igen på sina flickrum.

    Jazzig ståbas i ”Telegram för en bombad by” och en lika aktuell text. En minut lång.

Sist på plattan ligger, ja det har jag ju redan skvallrat om, ”När jag var ung”. Det börjar akustiskt med pianoanslag som ökar allteftersom och som sen får ytterligare stöd av trummor. Urladdningen kommer med de tyngsta gitarrerna spelade av Janne Schaffer och Hawkey Franzén. Här blir det som Cornelis skriver på baksidan av konvolutet: Hon sjunger med hela kroppen och samtliga dess organ. Låten återgår i sin ursprungliga form men nerven dröjer sig kvar. 

    Direkt efter Pers obligatoriska luftgitarrsolo plockade han fram Jethro Tulls Aqualung för att spela låten som den lät först men då hade jag redan hört världens bästa svenska cover och slog dövörat till. Det dröjde länge innan även den skivan lossnade. Konstigt va?

Warren Zevon

Det är alltså tolv år sedan Warren Zevon gick bort i cancer. När jag skickade in CDn i bilstereon kvart över sex en morgon tänkte jag inte på det men just ikväll letade jag upp ett par fantastiska Youtubeklipp från Late show with David Letterman. Från hans första framträdande 1982 till hans sista medverkan där han och David pratar om livet och döden, karriären och allt däremellan genom hela programmet. David Letterman var stilbildande i sitt yrke och att ge en artist vars senaste skiva som bäst nådde en 173:e plats på Billboardlistan en hel timme är inget annat än beundransvärt. Och väldigt, väldigt sevärt.  

    Hans självbetitlade skiva från 1976 har jag varit stolt ägare till i drygt tjugo år. Jackson Browne satt i producentstolen och studion fylldes av eminenta musiker. Låtarna skrevs i Spanien, där han fick jobb på en irländsk pub för att spela country & westernlåtar. Han sa aldrig nej till ett glas så det är ganska uppenbart att historierna som målas upp är tagna från ett rännstensperspektiv, ofta med en bakfylleskärpa vassare än nåt annat från, låt säga, Laurel Canyon. 

    Många av de musiker han lyckats samla ihop är inte direkt några som ger mig gåshud men de är ju faktiskt verkliga äss på det de gör. Det är slickt utan att bli Steely Dan, country utan Merle Haggard på poster i pojkrummet, rock utan rökmaskiner och popen verkar sakna den giriga baktanken. Warren gör sin egen grej av allt det där och slutprodukten är rätt och slätt en solid samling låtar.

    Pianolåten ”Frank and Jesse James” är skivans genomsnittslåt på nåt vis. Det som skiljer den och de andra åt är texten som håller sig till dåtid. Att de råkar vara laglösa och därmed utanför samhället är den röda tråden. Om Townes van Zandt kontaktat Billy Joel skulle resultatet kunnat bli nåt hitåt.

Nästa låt, ”Mama couldn’t be persuaded”, är mer upptempo med en halvskitig gitarr i ryggen. Refrängen sitter som en smäck och när fiolen, spelad av David Lindley, dyker upp känner man kärleken till musiken han skrev.

    Det var inte förrän jag satt med skivan i bilen som jag på allvar reagerade på det tajta arrangemanget till ”Backs turned looking down the path”. Fleetwood Macs nyrekryterade medlem, Lindsay Buckingham, hade redan året innan fått känna av ett rejält genombrott med deras självbetitlade LP och än väntade Rumours och Tusk runt hörnet. Hans precisa fingerföring driver säkert fram melodin tillsammans med den oerhört medryckande basgången. Jackson Browne spelar själv slidegitarr. En låt att må väldigt bra av.

    Det fanns en tid då Alice Cooper var underhållande och där för att riva barriärer. ”Hasten down the wind” låter som en pianoballad som tagen från From the inside eller Lace and whiskey. Warrens text om förlorad kärlek är en mångbottnad historia som när det framförs så här graciöst går rakt till hjärtat.

Countryrock med betoning på rock välter allt i sin väg när ”Poor poor pitiful me” drar igång. Lägg därtill en fyndig text och lyckan är gjord. Saxofonen, spelad av Keith Richards äldsta vän, Bobby Keys, är så cool det bara är möjligt och även här briljerar Lindley med sin fiol. 

    ”The French inhaler” som börjar som en typisk utfyllnadslåt fyller till sist hela rummet med storslagenhet. Don Henley och Glenn Frey från The Eagles lägger sina änglalika harmonier och för att göra bilden komplett har han lagt till stråkar. Lägg därtill en enastående sånginsats och det är läge att trycka in repeat, alternativt lyfta tillbaka tonarmen.

    Paret Lindsay Buckingham och Stevie Nicks delade ett tag lägenhet med Warren så det föll sig naturligt att de möttes upp i studion. Framförallt Stevies lidelsefulla röst ger ”Mohammed’s radio” den intimitet man ibland så gärna vill åt. Versen känns lika genomarbetad som refrängen.

”I’ll sleep when I’m dead” stoppade jag i många år i samma fack som Pink Floyds ”Not now John” men har sedan lika länge förstått att den måste vara med. Och inte nog med det, jag ser fram emot när den kommer hur malplacerad den än kan kännas. Pukslagen i versen och de piskande cymbalerna i refrängen, mollet i pianokompet och det retliga munspelet till den maniska texten har helt enkelt gjort låten till en vinnare.

    ”Carmelita” är egentligen lite för sockersöt för mig men ändå är den riktigt bra. Han får lyssnaren att skymta Rio Grande ända från Nashville med akustisk finstämdhet. En innerlig berättelse om en pundare som ändå hoppas på en värdigare morgondag. Den hamnade på en bland-CD till en arbetskamrat vars medarbetare på kontoret tittade konstigt när hon gick och sjöng -And I’m all strung out on heroin on the outskirts of town! 

    Den enda låten som jag inte kan med är ”Join me in L.A”. Den är varken varm eller kall trots en strålande sånginsats från Bonnie Raitt. Loungefunk har och kommer aldrig att bli en favoritgenre hemmavid. 

Vackra stråkar smeker igång ”Desperados under the eaves” och en försiktig Motowngitarr tar vid. En alkoholists bekännelser och självömkan har väl aldrig framförts vackrare än här. 

     Istället för att riktigt njuta smörgåsen när dödsdomen väl är satt är det väl sundare att ta tillvara på livet så länge det nu varar och leva det fullt ut. Är musik en del av detta är Warren Zevons platta från -76 en varmt rekommenderad skiva.