Klossa knapitatet

Jag kände äventyrslustan härförleden när jag städade. Grabben hade precis spelat Kiss första och jag kontrade med Samla Mammas Mannas Måltid. Omslaget skvallrar inte ett dugg om hur musiken låter. Snarare tvärtom. Jag fick ju spela i alla fall halvhögt eftersom jag for omkring i huset och frun min satt och knåpade på datorn i vardagsrummet. Jag stod i köket när jag hörde -Nu stänger du av detta innan jag får spel! Våra arton år ihop hängde på en skör tråd så det enda jag kunde göra i det läget var att dansa loss utav bara helvete mitt framför henne. Ett leende smög sig fram och när jag febrilt lät fingrarna jobba på luftgitarren bad hon mig att åtminstone sänka lite. 

    Dessa ekvilibrister till bandmedlemmar är nästan för bra för sitt eget bästa med komplicerade arrangemang och furiös instrumenthantering. Glimten i ögat intakt. De ger järnet, tvärbromsar och byter riktning som det mest naturliga här i världen. Efter ett par genomlyssningar känns det som att man förstår vad de vill ha sagt. Detta till trots att musiken saknar text. Och nog för att det är jazzigt men det lyser igenom en hel massa andra influenser som omsorgsfullt stoppas in i mixen.

    När Miles Davis lät John McLaughlin sköta gitarren kunde de låta precist stökiga med många bollar i luften men inte ens det blir en rättvis jämförelse. Detta är ett otämjt svenskt vidunder med internationell glans som gör sin sak, vad än det är, och de gör det fullt ut. Men där Måltid tänjer på varenda påhittad musikalisk gräns har de på plattan efter sansat sig något. Det är ett myller av taktbyten och härligt knasiga idéer på Klossa knapitatet, tro inget annat, men det känns mer genomtänkt och logiskt.

    Hade jag, Gud förbjude, spelat i ett instrumentalband skulle jag förmodligen lagt lika mycket tid på att hitta på låttitlar. Samla verkar tycka det är lika skoj då de bjuder på titlar som ”Oförutsedd förlossning”, ”Uvertyr till snäll häst” och ”Även oss får tiden åldras Spamodskij Engelbert Humperdinck blues”. Favoriten här är väl ändå ”Musmjölkningsmaskinen”. Den och ”Liten dialekt” är skivans mest progressiva med spår av Zappa, King Crimson och finsk jazz. 

    Skivan drar igång med ”Ingenting”. En naivt medryckande folkvisa där Lasse Hollmer först tar kommandot vid pianot. Coste Apetréa smyger snart jämsides upp och innan man vet ordet av är man i Samlaland. Tre låtar är bara dryga minuten lång och ”Sucken” låter faktiskt lite svårmodig, ”Kom lite närmare” får mig att tänka på tjeckoslovakisk tecknad kortfilm visad i repris på SVT runt -82 och sen har vi titelmelodin där Brynn Settels spelar fingrarna varma på sitt dragspel i en klagande, rysk ton. 

    ”Långt ner i ett kaninhål” känns som självaste kärnan i deras musik. Det är dramatiskt, eggande och spontant. ”Influenser” startar som ett friformsjam men med suggestiv kraft naglar den sig fast. Den känns på sina ställen passivt aggressiv med sin lockande ton, likt en ångerfull näck i grunden och korta explosionsartade utflykter som avledande manövrer.  Avslutande ”Ramlösa kvällar” är nog ingen hyllning till det kolsyrade vattnet på ett sent AA-möte utan en påminnelse om att man är fri att göra vad man vill så länge det inte skadar någon annan eller att man begränsar sig själv. Det är svårsmält som livet självt kan te sig emellanåt och bör ses som belöning för den modige.

    Jag la Creedence i CD-spelaren och såg hur Marina på en gång blev sig själv igen. Jag hade varit modig där en stund men det var dags att ge och inte bara ta. Samla Mammas Manna i all ära men ett rent hus och en nöjd fru slår det mesta!

Set the twilight reeling

Jag gick in i en bokaffär för att köpa en trilogi till min fru och väl framme vid kassan säger den trevliga expediten att det är fyra för tre. Jag valde i all hast Lou Reed - Ett liv, av Mick Wall och ställde mig återigen sist i kön. Det var väl ingen djuplodande läsning men bra att ta fram för en stunds avkoppling. En söndagseftermiddag var boken utläst och sugen som jag var på att höra han och John Cales album Songs for Drella vandrade jag ändå förbi en centimeter och kom på att jag inte spelat Set the twilight reeling på säkert tio år.

    Lysdioden på förstärkaren stod sen innan på elva, halv tolv så när rundgången i ”Egg cream” drog igång visste jag med en gång att detta skulle bli en omtumlande upplevelse. Jag hade glömt hur brutal elgitarren lät och hur skitigt han fick den att bete sig. 

-Pappa! Sänk!, rusade barnen in och skrek i kör men det var redan för sent. Min nuvarande stereo presterar mycket bättre än den jag hade senast skivan låg i så det blev en rejäl skjuts framåt samtidigt som jag pressades bakåt och ner i soffan omgiven av detta mäktiga sorl. Produktionen är genomgående lysande för övrigt.

    Lou var en ganska märklig filur egentligen. Han ville toppa listorna men fick egentligen bara en hit i form av ” Walk on the wild side”. Alla Velvet Undergroundalbum ignorerades och hans första soloplatta sjönk som en gråsten i Finjasjön. Med David Bowies hjälp kom mästerverket Transformer och liksom för att stoppa sin framfart på listorna valde han att ge ut Berlin. Ett album så dystert både i text och musik att man nästan inte står ut. Att det precis som med Velvet Undergrounds katalog numera räknas som en milstolpe gjorde inte saken lättare för hans redan kantstötta förhållande med skivbolagsbossar. Spiken i kistan slog han i två år senare med Metal machine music. Fyra dissonanta ”låtar” fördelade på två vinyler. Hade inte Charles Manson redan suttit inne på livstid för mord hade det kunnat sluta riktigt mycket värre. 

    För att hårdra det blev han inte särskilt intressant igen då 1989 års New York släpptes. Därefter kom Songs for Drella och Magic and loss, båda födda ur sorg och saknad och obligatoriska i samlingen. Efter Set the twilight reeling tappade jag intresset för honom och gjorde mig till och med av med ett par intetsägande skivor. Ut med skit, in med nytt!

    1996 känns, när man skriver det, inte särskilt långt bak i tiden men det har alltså gått tjugo år sen dess. Då var den helt okej, nu är den faktiskt riktigt bra. Då kändes bookleten för mycket gubb-Pavement, nu, ja det gör den än idag. 

    Vidare då? Jo, de feta gitarrerna återkommer i ”Sex with your parents (Motherfucker) #2”, där han för första gången i sitt liv tog gitarrlektioner för att få fram rätta groovet. ”Riptide” varar i knappt åtta minuter och här låter han som en källar-Hendrix i ett sakta malande jam. ”Finish line” låter som hämtad från Songs for Drella med en akustisk dramatik som till sin fördel aldrig utvecklas vidare. ”Trade in” går i samma spår tills en minut återstår och han med sin kaxiga New Yorkattityd slänger ur sig ett -Huh och drar plektrumet över strängarna i en kraftigt distad ton.

    90-talet representeras bäst på låtar som ”The proposition” och ”Adventurer” där känslan av klubbspelning är ledordet. Det är proffsigt och slafsigt på en och samma gång.

”Hookywooky” är mycket bättre än titeln kanske vill påskina. Den smått hysteriska körsången i slutet är ett riktigt glädjeämne. Här tittade för övrigt Marina in i rummet och sa att det var en bra skiva!

På ”NYC man”, ”Hang on to your emotions” och avslutande ”Set the twilight reeling” spelar Lous gamla vapendragare Fernando Saunders bandlös bas och det gör nåt alldeles speciellt med låtarna. Tempoväxlingen i sista låten kan kännas onödig men nej, det är bra precis som det är.

    Enligt mig klarar man sig med åtta av hans soloplattor och de fyra studioalbum han gjorde tillsammans med Velvet Underground. Han har sparkat upp dörrar för mig och gjort att jag bläddrat fram skivor jag förmodligen aldrig känt till annars. När vi var i New York i september 2001 hade jag en känsla av att träffa honom på gatan och granskade varenda krullhårig lite extra noga. Jag fick nöja mig med att skaka Ice T´s hand och passade på att fråga -Any sight of Lou Reed? Naw, man!

Ingica

Hade jag vuxit upp på 50-talet skulle jag nog lärt mig att tycka om singlar då det var det som gällde på skivfronten. 2.30 minuter var standard och b-sidan var (och är) väl i ärlighetens namn inte mycket till glädjeämne. Varför tänker jag så här? Jo, det blev så att jag hörde ”När jag var ung”, placerad sist på Monica Törnells LP Ingica, hemma hos Per och det som sedan hände var att skivnålen för evigt verkade hoppa över alla andra spår på skivan. 

    På baksidan stod det felaktigt att Jan Anderson skrivit den i original och han skrattade åt det samtidigt som han tände ännu en cigarett. Och hur roligt var det, tänkte jag när han sekunden senare med en viss magisterton i stämman frågade vem det kunde vara. Han bodde i England. Slut på ledtrådar. Jon Anderson från Yes drog jag till med och han skrattade samtidigt som det måste ha knutit sig i magen på honom av min okunskap. Vad kan jag ha varit, 15 år kanske? Ian sa han sen och manade istället till koncentrerat lyssnande på sitt subtila sätt.   

    Jag köpte skivan för en låt. Och i flera år var jag nöjd så. Sen en dag när jag kom hem från jobb och helt nollställd satte mig för att bläddra fram en skiva stannade jag vid det disiga höstfotografiet på Monica med svampkorgen där mellan henne och sjön. I femton år hade jag behandlat Ingica som en singel men redan när det var dags att vända vinylen insåg jag att det var ett tarvligt beslut.

    1972 var hon arton år, nyligen upptäckt av Cornelis Vreeswijk, uppbackad i studion av finfina musiker med ett knippe udda vispärlor som hon sätter sin prägel på. Hon viskar hest, ryter till och med sin sensualitet fångar hon den som verkligen vill lyssna. Man blir lika berörd av Bellman som av en nyskriven låt.

    ”Faster Fantasis visa” är en rytmisk folkvisa med moog istället för fiol och en smått suggestiv elgitarr som känns farligt lockande. Texten väller över av en naivitet som omfamnar fritänkandet och gör flykten så enkel.

Näst på tur är en låt av Melanie med svensk text av Vreeswijk. De förvandlar det akustiska originalet från -68 till en ödesmättad skapelse i perfekt harmoni med den självkritiska texten. Vilken röstnärvaro hon har.

”15:e november” har ett skönt groove mellan orgeln och basen men sen tar det slut. 2015 känns alldeles för sent för denna. 

    Carl Michael Bellmans ”Lille Carl (en vaggvisa)” framförs traditionsenligt med Cornelis på sin akustiska gitarr som enda sällskap. Tänk att få uppleva det live på en intim scen!

Det bor ett vemod i ”Var nära mig” som tilltalar mig. I ett stillsamt jazztempo där Monica både smeker fram orden och med kraft klär innebörden i sorgeskrud. 

Jag som trodde att Kebnekajse tolkade en gammal folksång hade svaret mitt bland mina vinyler. Och text har den också. Skriven av Cornelis dessutom. Att få in det svårfraserade   Arbetsmarknadsstyrelsen däri känns rätt coolt faktiskt. ”Barkbrödslåten” har med andra ord en fot i dåtid och en i nutid. Både -72 och -15.

    Återigen blir ett akustiskt original rejält genomarbetat. Björn J:son Lindh inleder med flöjt och pukslagen innan -Jag har levt mitt liv, är magiskt bra. Men ändå är det hennes röst som lyfter Bernt Stafs ”Avstånd till min käraste” till en helt ny nivå. Gåshudsvarning!

”Näckaspel” med fiol och sitt taktfasta knackande är förföriskt vacker. Tonsatt poesi är vad det är. Först gick den mig förbi men nu har jag kapitulerat för den inneboende stillheten.

    Arrangemanget i ”Vardag” låter som en svensk version av en oskriven Procol Harumlåt. Monicas text synkar så otroligt bra med musikens toppar och dalar. Ett hantverk mina damer och herrar.

Jag tycker att ”Kom slå dig ner” bär viss likhet med Ulf Dagebys Dylantolkning ”Men bara om min älskade väntar”. Jag vågar även påstå att sångerskor som Melissa Horn och Lisa Ekdahl spelat denna om och om igen på sina flickrum.

    Jazzig ståbas i ”Telegram för en bombad by” och en lika aktuell text. En minut lång.

Sist på plattan ligger, ja det har jag ju redan skvallrat om, ”När jag var ung”. Det börjar akustiskt med pianoanslag som ökar allteftersom och som sen får ytterligare stöd av trummor. Urladdningen kommer med de tyngsta gitarrerna spelade av Janne Schaffer och Hawkey Franzén. Här blir det som Cornelis skriver på baksidan av konvolutet: Hon sjunger med hela kroppen och samtliga dess organ. Låten återgår i sin ursprungliga form men nerven dröjer sig kvar. 

    Direkt efter Pers obligatoriska luftgitarrsolo plockade han fram Jethro Tulls Aqualung för att spela låten som den lät först men då hade jag redan hört världens bästa svenska cover och slog dövörat till. Det dröjde länge innan även den skivan lossnade. Konstigt va?

Warren Zevon

Det är alltså tolv år sedan Warren Zevon gick bort i cancer. När jag skickade in CDn i bilstereon kvart över sex en morgon tänkte jag inte på det men just ikväll letade jag upp ett par fantastiska Youtubeklipp från Late show with David Letterman. Från hans första framträdande 1982 till hans sista medverkan där han och David pratar om livet och döden, karriären och allt däremellan genom hela programmet. David Letterman var stilbildande i sitt yrke och att ge en artist vars senaste skiva som bäst nådde en 173:e plats på Billboardlistan en hel timme är inget annat än beundransvärt. Och väldigt, väldigt sevärt.  

    Hans självbetitlade skiva från 1976 har jag varit stolt ägare till i drygt tjugo år. Jackson Browne satt i producentstolen och studion fylldes av eminenta musiker. Låtarna skrevs i Spanien, där han fick jobb på en irländsk pub för att spela country & westernlåtar. Han sa aldrig nej till ett glas så det är ganska uppenbart att historierna som målas upp är tagna från ett rännstensperspektiv, ofta med en bakfylleskärpa vassare än nåt annat från, låt säga, Laurel Canyon. 

    Många av de musiker han lyckats samla ihop är inte direkt några som ger mig gåshud men de är ju faktiskt verkliga äss på det de gör. Det är slickt utan att bli Steely Dan, country utan Merle Haggard på poster i pojkrummet, rock utan rökmaskiner och popen verkar sakna den giriga baktanken. Warren gör sin egen grej av allt det där och slutprodukten är rätt och slätt en solid samling låtar.

    Pianolåten ”Frank and Jesse James” är skivans genomsnittslåt på nåt vis. Det som skiljer den och de andra åt är texten som håller sig till dåtid. Att de råkar vara laglösa och därmed utanför samhället är den röda tråden. Om Townes van Zandt kontaktat Billy Joel skulle resultatet kunnat bli nåt hitåt.

Nästa låt, ”Mama couldn’t be persuaded”, är mer upptempo med en halvskitig gitarr i ryggen. Refrängen sitter som en smäck och när fiolen, spelad av David Lindley, dyker upp känner man kärleken till musiken han skrev.

    Det var inte förrän jag satt med skivan i bilen som jag på allvar reagerade på det tajta arrangemanget till ”Backs turned looking down the path”. Fleetwood Macs nyrekryterade medlem, Lindsay Buckingham, hade redan året innan fått känna av ett rejält genombrott med deras självbetitlade LP och än väntade Rumours och Tusk runt hörnet. Hans precisa fingerföring driver säkert fram melodin tillsammans med den oerhört medryckande basgången. Jackson Browne spelar själv slidegitarr. En låt att må väldigt bra av.

    Det fanns en tid då Alice Cooper var underhållande och där för att riva barriärer. ”Hasten down the wind” låter som en pianoballad som tagen från From the inside eller Lace and whiskey. Warrens text om förlorad kärlek är en mångbottnad historia som när det framförs så här graciöst går rakt till hjärtat.

Countryrock med betoning på rock välter allt i sin väg när ”Poor poor pitiful me” drar igång. Lägg därtill en fyndig text och lyckan är gjord. Saxofonen, spelad av Keith Richards äldsta vän, Bobby Keys, är så cool det bara är möjligt och även här briljerar Lindley med sin fiol. 

    ”The French inhaler” som börjar som en typisk utfyllnadslåt fyller till sist hela rummet med storslagenhet. Don Henley och Glenn Frey från The Eagles lägger sina änglalika harmonier och för att göra bilden komplett har han lagt till stråkar. Lägg därtill en enastående sånginsats och det är läge att trycka in repeat, alternativt lyfta tillbaka tonarmen.

    Paret Lindsay Buckingham och Stevie Nicks delade ett tag lägenhet med Warren så det föll sig naturligt att de möttes upp i studion. Framförallt Stevies lidelsefulla röst ger ”Mohammed’s radio” den intimitet man ibland så gärna vill åt. Versen känns lika genomarbetad som refrängen.

”I’ll sleep when I’m dead” stoppade jag i många år i samma fack som Pink Floyds ”Not now John” men har sedan lika länge förstått att den måste vara med. Och inte nog med det, jag ser fram emot när den kommer hur malplacerad den än kan kännas. Pukslagen i versen och de piskande cymbalerna i refrängen, mollet i pianokompet och det retliga munspelet till den maniska texten har helt enkelt gjort låten till en vinnare.

    ”Carmelita” är egentligen lite för sockersöt för mig men ändå är den riktigt bra. Han får lyssnaren att skymta Rio Grande ända från Nashville med akustisk finstämdhet. En innerlig berättelse om en pundare som ändå hoppas på en värdigare morgondag. Den hamnade på en bland-CD till en arbetskamrat vars medarbetare på kontoret tittade konstigt när hon gick och sjöng -And I’m all strung out on heroin on the outskirts of town! 

    Den enda låten som jag inte kan med är ”Join me in L.A”. Den är varken varm eller kall trots en strålande sånginsats från Bonnie Raitt. Loungefunk har och kommer aldrig att bli en favoritgenre hemmavid. 

Vackra stråkar smeker igång ”Desperados under the eaves” och en försiktig Motowngitarr tar vid. En alkoholists bekännelser och självömkan har väl aldrig framförts vackrare än här. 

     Istället för att riktigt njuta smörgåsen när dödsdomen väl är satt är det väl sundare att ta tillvara på livet så länge det nu varar och leva det fullt ut. Är musik en del av detta är Warren Zevons platta från -76 en varmt rekommenderad skiva.

Frid

Jag och frun satte oss i bilen en kymig marsdag och tog E6:an norrut. På Folk i Göteborg skulle nämligen Träd Gräs & Stenar spela och förbandet var inget mindre än Hills. Efter en trevlig middag med små vegetariska rätter tog vi plats i spellokalen där läktaren var en liten trappa och precis framför stod instrumenten uppradade. Att säga att det var intimt hade varit en underdrift. Hills gjorde sig snabbt i ordning och drog igång ett set jag sent, förmodligen aldrig, kommer att glömma. Deras repetitiva rockmusik försatte genast publiken i trance. De som kommit för Träd Gräs & Stenar (vilka, såg man direkt) stod storögda och kippade efter andan. 

    Caravan spelade i Helsingborg samma kväll och ett tag grämde jag mig att det krockade. Det gjorde jag inte ens en halv minut in i konserten. Här skulle man vara om man ville bli berörd helt enkelt.

    Ett par veckor senare kunde man förbeställa deras kommande skiva. Och det är ju inget att diskutera. De var ute i god tid. När paketet väl kom hade jag glömt det hela. Den strida strömmen av nya skivor verkar aldrig sina! Redan samma kväll fick jag rätt sinnesstämning och matade in skivan. Den kraft som slog emot mig var skoningslös. Jag kunde faktiskt inte lämna soffan. Och högt spelade jag. Nästan så högt som jag spelar Pärson Sound när jag är helt själv i huset och vill blåsa bort all skit jag samlat på mig. Dagen därpå höjde jag volymen ännu något och sen visste jag att detta var en platta utöver det vanliga. Hade Frid släppts tidigt sjuttiotal skulle den hyllas på varenda albumlista. Simple as that. Debuten var magisk, Master sleeps en fullträff, liveskivan gav mersmak och nu det här. Svensk retrorock kan väl omöjligt bli bättre?

    Det är mörkare, tyngre, skitigare och mer edgy här. Melodierna dryper av replokalssvett och kollektiv skaparglädje. Varenda låt låter som essensen från timslånga jam. Alla bakgrundsljud är valda med stor omsorg och gitarristen tar sig större friheter än på tidigare alster. Där de drog mot Hawkwind på Master sleeps har de här landat i sin egen vision.    

     ”Kollektiv” väver en stormaskig krautmatta, väljer den smala, mörka och dimmiga stigen framför alla andra och blickar aldrig någonsin bakåt. Partiet med sitar mot slutet känns som en avlösning. Vältajmad och direktverkande.

En mer suggestiv känsla tar vid på ”National drone”. Tempot är lågt och slagverk och trummor väcker shamanen i en till liv. Mässande sång blandas med en känsligt hanterad överstyrd gitarr. Knappt åtta minuter lång står det i displayen. Gud så missvisande!

Kompet på ”Anukhtal is here” är akustisk gitarr, handtrummor och en mystisk förprogrammerad synthmatta. Det toppar de med en slingrande elgitarr som färgar musikvågorna i ett orientaliskt skimmer så sprött, så sprött. En ekodränkt kvinnoröst tar låten till nästa nivå där rytmen betyder allt. Att de sen snubblar in i ett folkmusikparti a la Kebnekajse visar på stor talang. 

    ”Milarepa” hade varit kul att få uppleva live. Fast då i en stadig tjugomintersversion. Under dessa tre minuter förflyttas jag till Thomas Tidholms tid med de andra i Träd Gräs & Stenar. Och precis som när Black Sabbath är som allra farligast spelar de inte fort utan med en oerhörd tyngd. Flöjten är pricken över i:et i denna rundgångsbenägna lilla svarta pärla.

Plattans krautigaste spår heter ”Och solen sänkte sig röd”. Reverb är ledordet och kompet från rytmsektionen dess trogna följeslagare. I elva minuter maler de oförtrutet på och de tar låten från A till B med en flumprecision så unik i detta århundrade att man först kanske går miste om det.

Sjätte och sista låten har, hör och häpna, en smittande sång trots sin illavarslande domedagskänsla. ”Death will find a way” frambringar bilder av kåpor, stearinljus och kalla stenväggar.   

    Hills är bandet för dig som tror på en svensk välmående undergroundscen. Spela skivorna högt och öppna fönstren!

You

Gong var alltid, hör och häpna, lite för flummiga för mig. Det började med You för en tia i Förslöv som några år senare såldes i butiken för mycket mer än så och så fort den bytt ägare började tvivlet ta sin plats i mitt huvud. Tänk om jag gått miste om ett riktigt spännande band här? Bara någon vecka efter det var vi ute på en skivköparturné som hette duga och mittemellan Curt Haags och Thompson Twins fanns guldkornen till skivbutikens välmående. 

    Är det för proggigt att säga att pengarna inte spelade nån roll? Helt okej, jag var på jakt efter bra musik och la jag vantarna på något tog jag för mig helt enkelt! När jag satt och prisade Gongs tidiga plattor trädde skivsamlaren i mig fram. Vem ska ha dessa? Jag så klart. Tio album stannade kvar i Hjärnarp. Dessa har jag spelat till och från i åtta år nu och kommit fram till att de är perfekta vissa dagar och så väldigt svåra andra dagar. 

    Radio Gnome Invisible #1-3 har jag inte satt mig in i ännu. Rent textmässigt vill säga. Däremot har jag våndats och glatts åt dessa tre album omvartannat från ett musikaliskt perspektiv. När folk har pratat vitt och brett om Steve Hillage kan jag bara gå i god för Arzarchels enda släpp och det är faktiskt nästan för bra för att vara sant. Men därefter verkar han ducka för min radar å det grövsta. Men som sagt, vissa dagar kan jag förstå hejaropen. Det lär väl sluta med att jag 2020 skriver en hyllning om någon av hans soloskivor! 

    Jag har aldrig haft lätt för progressiv rock bör väl nämnas. Spelskickliga musiker i ett rum innebär inte ett fulländat album. När Daevid Allen & co fick med trummisen Pierre Moerlen till 1973 års Angel’s egg blev dock resultatet en grupp med en solid grund att vila sig mot. Basisten Mike Howlett blev en mer taktfast bandmedlem och de två ihop gör You till en fantastisk skapelse. På tredje och sista skivan i trilogin om Radio Gnome Invisible tar det fart med besked. Det är nästan så att Daevids röst kommer till korta. Men bara nästan.

Det är mer fusion än någonsin tidigare och ändå livfullare än man vågar hoppas. Man kastas mellan flum och intrikat taktföring och så fort man landat i deras speciella kosmos bär det iväg till något helt annat. Det oväntade och varmt välkomnande i perfekt symbios.

    Jag satt en kväll härförleden och la till låtar på en av mina mer suspekta Spotifylistor och efter ett par tryck på Related, såg jag att Gong kom upp gång på gång. Jag vet inte vad det var som drev mig till You, denna tidigare refuserade skiva, men jag lät den spela under tiden som jag la till sånt jag redan visste jag ville ha med. När skivan var slut slog det mig hur fort tiden gått. Jag hade inte alls samma fokus på nåt annat märkte jag. Allt flöt liksom samman. Jag hade inget val. Jag fick lägga på LPn kvällen därpå för att se om det var så bra. 

    ”Thoughts for naught” och ”A PHP’s advice”, båda två under två minuter inleder. Precis så skruvat man kan vänta sig av ett gäng franska hippies. Flöjt, en viskande kvinna, Daevid med operaambitioner, xylofon och en gycklarmelodi. Det är på ”Magick mother invocation” som det börjar på allvar. Långsamma synthljud från yttre rymden och tranceframkallande mantran i knappt två minuter styr den musikaliska resan rakt ut i ett jazzäventyr där Howletts basgång håller kursen till ett småvilt saxofonstycke. Mitt i ”Master builder” stannar de upp med texten -Maybe you should know, maybe you know etc. Sen tar Steve över med sin elgitarr och han rör sig fritt emellan jazz, psykedelia och rock. Pierre Moerlens plats i bandet bör inte ifrågasättas längre. Han smiskar trumskinnen i figurer man trodde var omöjliga och alla hänger på. Sist på sida A ligger ”A sprinkling of clouds” som smyger igång med sköna synthar, inte helt olikt Pink Floyd. Det ligger och puttrar och trots ekvilibristerna i bandet mot slutet är det fortfarande den kosmiska känslan som dröjer sig kvar. 

    B-sidan startar lika rörigt med ”Perfect mystery”. Vaudeville av någon sort. Det är de två sista 10-minuterslåtarna som sköljer över en som gör skivan till en smått magisk upplevelse. ”Isle of everywhere” är en försiktigt jazzfunkig skapelse med en gudabenådad basgång och den frisinniga saxofonen som först drar i uppmärksamhetens trådar är varken för mycket eller för lite. Steves fusionsolo bygger upp temperaturen och slutligen landar de i ”You never blow yr trip forever”. Först är det rätt spastiskt men övergår till något Robert Wyatt skulle kunnat vara stolt över. Daevid Allen var trots allt med i originaluppsättningen av The Soft Machine. Tre och en halv minut in brakar det loss med besked. Steve och Pierre vräker av ett parti som enligt lag borde innebära säkerhetsbälte. Sen blir det allsköns flum och vilka om inte Gong gör det på bästa tänkbara sätt? I en valstakt börjar det bli någorlunda städat igen och med flöjt och en pulsnedsättande kör avslutar de i god tid. 

    Jag gjorde nog helt rätt i att behålla dessa skivor. Det verkar återigen bara vara en mognadsfråga när det kommer till kritan. Det kanske är läge att skriva ut texterna och följa Zero the hero från början till slut genom parallella världar, via planeten Gong. Jag lär väl inte bli klokare men rejält underhållen!

The singles and more 1965-1968

Hade det inte varit för Facebook hade jag gått miste om Mikael Ramels erbjudande att för humana 150 riksdaler plus frakt, få hem Steampackets samlade singlar plus lite annat på slutet. CD on demand. Bättre för miljön och artisten. Mer exklusivt för köparen. 

    Helt ärligt hade jag ingen aning om vad jag gett mig in på när jag visat intresse för en grupp jag inte visste ett dugg om men när han senare skrev att de som fortfarande ville ha skivan kunde sätta in pengar på ett postgironummer tvekade jag inte en enda sekund. Va fan, man är ju här på jorden för att bli överraskad. Pengar är en världslig sak, kultur består!

    Två dagar senare låg ett vadderat kuvert i brevlådan. Trodde det var Tangerine Dream. Men nej, det var en signerad Steampacket-CD jag slet fram. Just nu beter sig spelaren bra märkligt så 06.15 morgonen därpå pluggades den in i bilstereon. Vissa arla morgnar är jag mer radiostyrd än faktiskt levande och då vill jag i regel lyssna på sånt jag redan godkänt. En ny bekantskap kan, hur välvillig den än vill visa sig, sluta i ett totalt ointresse som medför ett antal fler genomlyssningar än vad som faktiskt krävs för att nå ända fram. Och lägg ren okunskap till bilden så kan det sluta vid att jag aldrig mer än ser ryggen på skivan i hyllan. 

    Två och en halv mil enkel resa senare var jag klarvaken. Mina tankar om ännu ett sixties blue eyed soul band var utraderade, i det närmaste förintade. Material från -65 till -68. Var hittade de referenser? Vem fick gitarren att låta så rå på vissa av spåren? Nog är det Per Bruun från ännu inte bildade Fläsket Brinner och hur mycket artificiell prana la de vantarna på egentligen?         

    1965 var Mikael 16 år. Så ung är man alltså när man går i första ring på gymnasiet. Själv kunde jag då med viss möda och utan talang spela ”Oh Carol” på akustisk gitarr. Så är det än idag bör väl påpekas. Men med lite talang och rätt personer i sin närhet i kombination med vad jag vill tro var den kreativaste perioden i musikhistorien bildades Steampacket. Ett av många, i efterhand, obskyra band som av många anledningar försvann ut i periferin.  

    Vad var det då som sköljde morgongruset ur ögonen den morgonen? Det tidlösa soundet? A nej! En 60-talsgrupp låter på ett visst vis, så är det bara. Det faktum att de aldrig släppte en LP utan bara singlar gör ju skivan rätt splittrad. Något jag i vanliga fall har väldigt svårt för. De skivor jag har på vinyl och sedan även köpt på mig på CD som innehåller bonusspår får det att snurra i skallen. Utanför N Varalöv kom jag till insikt med att detta var en singelgrupp och därmed fick jag rätta mig efter det! 

    De bjöd på en härlig blandning av engelsk rock. Tänk The Who, Them, The Beatles och The Pretty Things. Amerikansk västkustrock slängde de in i mixen också. Även svensk popschlager gav de en chans men det som särskiljer dem från många andra band från den tiden är detaljerna i låtbyggandet. En till synes enkel melodi, vers-vers-refräng, lyckas de förgylla med otippade inslag. Av skivans 21 spår är 14 covers. Även detta ett 60-talsfenomen. ”In the midnight hour” har jag hört i otaliga versioner mellan 2.30 minuter och 15+ så när jag såg att de gav sig på den lyftes väl inga ögonbryn. Jag hade ouh så fel! ”Baby you’ve got it”, i original av The Action, är en rejäl adrenalinspruta rakt in i hjärtat på tonårsrebeller. Kastratkörens -Do do do do do do, gör att den aldrig tappar i intensitet. 

    Buffalo Springfields ”Bluebird” blir rejält överkörd. Hör bara solot som vräker ur högtalarna! Donovan skrev ”You just gotta know my mind” till flickvännen Dana Gillespie. En helt igenom fantastisk låt. Steampacket hottar upp den i typisk The Pretty Thingsstil. Det är primitivt, det är rått, det är precis så skitigt att man inte kan undvika att bejaka neandertalaren i sig. The Turtles kassako till singel, ”Happy together”, heter här ”En värld av visioner” och är precis lika bra, rätt och slätt. 1966 hade Manfred Mann släppt otroliga sex album och från As is är ”Trouble and tea” hämtad. Även här blir resultatet något ruffigare även om de inte tar sig några större friheter i framförandet.

    Så till låten som fick mig att börja tvivla på mig själv. ”Take her anytime” hade jag med bestämdhet hört förut. Men var? Läste på baksidan att det var ett Rameloriginal så det kunde kanske vara på samlingsplattan Who will buy these wonderful evils. Men icke. Det visade sig att jag hade den sen innan. Både på Perfumed garden och Chocolate soup for diabetics (sug på den titeln, vetja!). Rod Stewart frontade en grupp med samma namn och det satte ju käppar i hjulen. De döpte helt sonika sig till Steampacket II på hemmaplan. Och The Longboatmen utomlands. Visst är det härligt! Men allt krångel till trots är det mödan värt för det är en riktig pärla till låt. Orgeln är precis så tuff som man inte ens vågar hoppas om ett svenskt rockband och gitarren låter som de sista tonerna från en härjad Stratocaster i nävarna på Pete Townshend. 

    En annan Ramelkomposition som sticker ut är ”She’s down”. I grunden byggd på tidstypisk brittisk rock med en gnutta svenskhet inslängd i mixen. Jag tänker lite på The Blossom Toes när jag hör den. Och mot slutet gör det LSD-frigjorda The Beatles sig påminda. 

    Nu visade sig ju Steampacket vara årets överraskning för mig. The real deal så att säga. Jag hoppas innerligt att någon läsare här på bloggen tar tag i saken och fixar ett eget exemplar. Jag går i god för det som du förstår!