Rubycon

En andra chans. Jag gav Alpha centauri just en sådan. Jag var på vippen att ge bort mitt ex eftersom det albumet inte passade som bakgrundsmusik till behandlingen min fru gav mig i sin klinik. Jag hade tidigare ägt sex-sju stycken skivor med Tangerine Dream men nog aldrig på allvar förstått deras plats i musikhistorien. Känslan man får när man inser att dessa skivor sedan sålts i butiken är inte speciellt rolig. Pengar är verkligen inte allt. Som plåster på såren fanns de för en relativt billig läropeng på eBay. 

    Det ramlade in gamla titlar som med nya, fräscha öron fick chansen och tog den. Edgar Froese och kompani hade uppenbarligen förpassats till skamvrån av en ouppmärksam köpare en gång i tiden. 

    Hemma i Östra Ljungby på 80-talet hade brorsan en dubbel-LP med dom med titeln Poland - The Warsaw concert. Omslaget hade allt en ung grabb med musikdrömmar kunde önska och nog lät musiken mystisk och samtidigt främmande. Jag lät det bero i sisådär tjugo år. 

    I september -01 var jag och Marina i USA samtidigt som Al Qaida kapade fyra flygplan och för evigt ändrade rutinerna för incheckning på världens flygplatser. Alla flygningar ställdes in och jag fick gå loss i skivaffärerna i ännu en vecka. Det var då jag första gången fick syn på Zeit, Exit, Force majeure, Phaedra, Cyclone och Ricochet. Visst var det bra men just då krävde jag mer action och dessa placerades i vad min äldste vän kallar -Det svarta hålet. Väl där fanns det ingen återvändo.

    Så till dilemmat som drabbar de flesta skiventusiaster: Jag har inget bra i samlingen. Utan vare sig djupare eftertanke eller mål ger man sig ut på jakt efter nya samlarobjekt. Jag synade refuserade skivor och såg Alpha centauri i högen. Just den CD-skivan såg billig ut, som en dålig best of, fast med endast tre spår. Kollade noga på baksidan och såg 1971. Ett bra musikår indeed! När andra spåret, ”Fly and collision of Comas Sola” var slut hastade jag lyriskt till frun och orerade, säkerligen osammanhängande, hur vansinnigt bra detta faktiskt var. Skivan som inte var den ambientupplevelse jag önskat under bowenterapin var ju nåt helt annat. De mest kraftfulla trummorna gjorde att en inre explosion detonerade i min hjärna. Allting sattes ur spel.

    Spotify nästa. Polletten ramlade ner. Köpkraften var stor igen! Phaedra var först ut. Musik för det lågmälda sinnet. Poland - The Warsaw concert kom i rätta händer kändes det som, trots partier som framkallade bilder från forna deckarserier. Stratosfear som jag tidigare inte haft visade mig runt i electronicaland på bästa tänkbara sätt. Zeit som ofta saknar både takt och normal låtuppbyggnad visade sig vara det jag saknat mest utan att ha en aning om det. 

    Sen kom Rubycon i postlådan. Skivan som sedan dess gått oavbrutet i stereon. Två låtar, vardera sjutton minuter långa. Tänker inte i detalj gå in på hur dessa låter utan mer förklara hur de drabbar lyssnaren. Detta var deras tredje släpp på Virgin. Phaedra sålde otroligt bra och efter liveskivan Ricochet var de hetare än någonsin. De bryter ingen ny mark här och den är egentligen inte bättre än föregångarna men nerven i musiken är total. Det är ingen skiva man sätter på när man ska meditera för spänningen är mer närvarande än lugnet. Alla teman flyter ihop. Bäst beskrivet blir nog en jämförelse med omslaget till Yesskivan  Close to the edge från -72 där det gröna övergår till svart och man vet inte var skiftet tar vid. Men mest grönt är det i ”Rubycon pt 1” och svartast i ”Rubycon pt 2”. 

     Denna återupptäckt har lett mig vidare in i krautrockens förlovade värld och detta ska nog få vintern att passera smärtfritt. Cluster, Harmonia, Ash Ra Temple, Klaus Schulze m.fl står för dörren.  

Live on Radio Bremen

Vissa skivor har en inbyggd mystik. En aura av ouppnåelighet för de som ännu inte förstått storheten och kanske inte ens vetat att de borde ha den i samlingen. I det sistnämnda befann jag mig, oförsiktigt scrollande i musikgruppen på Facebook jag en gång blev medlem i. ”Heavy metal kids” med Kraftwerk? Lät ju kul, tänkte jag och tryckte igång Youtubeklippet. 

    Det som hände härnäst var ett intensivt sökande på eBay som resulterade i ett överbud för att skaka av mig presumtiva kunder. Därefter tipsade jag en kompis om skivan och han laddade ner den för att höra om det verkligen var så bra som jag gjort gällande. Senare den veckan fick jag ett SMS att han omöjligt kunnat spela något annat. Skickade klippet till ännu en vän som skrev att det var det bästa han hört på minst hundra år! Auktionen hade fem dagar och fjorton timmar kvar när jag först la mitt bud. Fem dagars oroligt väntande helt i onödan. Jag var den ende som la bud på skivan och när jag ringde hem till Marina för att höra om min Tangerine Dreamplatta kommit och hon istället sa att det var ett paket från Grekland, trippade jag på tår resten av eftermiddagen. Inte ens decemberregnet fick mig ur balans!

    Såg ett klipp från en Kraftwerkkonsert -70 som Moon Duo lagt upp på sin Facebooksida ett par dagar innan och när Marina halvvägs in i ”Stratovarius” sa att hon ville ta livet av sig förstod jag hur stort detta var. Introt där var lika långt som hela versionen från Bremenkonserten bör väl tilläggas. 

    Jag hade köpt på mig Kraftwerks tre första album sedan tidigare men inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur Michael Rother och Klaus Dinger som senare samma år bildade Neu! kunde våldföra sig så på framtida synthklassiker som de faktiskt gjorde. Florian Schneider hade inte Ralf Hütter vid sin sida då denne för tillfället läste arkitektur. 

    Aldrig officiellt släppt vräker de ur sig ”Heavy metal kids”. Stonerrocken härstammar visst från Tyskland och inte nån öken i Kalifornien. Ekon från ”Iron man” hörs men gitarrtonen är bra mycket elakare än Toni Iommis. 

Avantgardiska utsvävningar leker igång ”Stratovarius”. Denna femtonminutersversion bär ingen likhet med den som återfinns på deras första platta. Inget pling plong här inte. De maler och maler och stämningen känns i det närmaste hotfull. Prick nio minuter in lägger de i en växel till för att två minuter senare dra ner på tempot. En halv minut med allsköns oväsen avslutar snyggt.

Favoriten från deras debut, ”Ruckzuck”, med den smittsamma flöjten känns igen men återigen har den här tuffats till och förlängts med mer än det dubbla. I de försiktigare partierna låter det lite Can om dem. Det är funkigt, återhållsamt, briserande och nyfiket.

    ”Vom himmel hoch” går till en början i samma trampade spår och man undrar om de fastnat i ett fack men så tar den form och Schneider med sina elektroniska instrument jammar med Rother så det slår gnistor dem emellan. Tempot är lågt och när Dinger slår på cymbalerna fattar man hur förbaskat tungt det är. 

Den elektrifierade fiolen i ”Rueckstoss gondliere” för tankarna till The Velvet Underground och deras monotont söndertrasade melodier. Men denna trio nöjer sig inte med att mangla i elva minuter utan plockar ner låten gång på gång och låter den komma tillbaka med full kraft istället.

    Nu satt man ju inte på biografen Gondel i Bremen den 25:e juni 1971 och upplevde detta live. Men att sitta med skivan i knäet och med volymen en bra bit upp tar en dit. Om och om igen om man så önskar.   

Alrune Rod

Psykedelisk progressiv dansk rock. Inte genren med flest träffar i min samling precis. Däremot var jag nällad i flera år att lägga vantarna på Alrune Rods debut från -69 efter en skönmålning från min äldste vän. 

    Väl på plats i Köpenhamn, nere i källaren på Accord, slog hjärtat ett par dubbelslag när den så stod där med aningen ringwear efter alla år. Sen bankade det lite hårdare i bröstkorgen när prislappen i högra hörnet var mer än det dubbla än mitt barnbidrag. Ja, det här utspelade sig för länge sen! Köpte två senare skivor med Caravan istället som jag inte ägnat mycket tid åt. 

    I samma stad, kanske tio år senare, hittade jag istället dubbel-CDn Sonet årene 1969-72. Deras tre första skivor i samma förpackning. Risken med att köpa en skiva med högt uppskruvade förväntningar är att det inte alls låter lika bra som man hoppas. Men inte ens sången på danska drog ner betyget. Alrune Rod lät nästan som jag fantiserat genom åren. Där Blue Cheer döpte sig efter den starkaste syran på marknaden tog de namnet efter häxkonstens kanske allra mest mytomspunna ört. 

    Man ges en fingervisning vad som händer vid inmundigandet av alrunans rot redan i första spåret. Ingen partydrog här inte. ”Alrune rod” är en dynamisk låt på tio minuter med mäktig orgel och elektrisk och akustisk gitarr omvartannat. Händelseförloppet i ruset återspeglas nästan likt en teaterpjäs. När sångaren får lust att gå lös med sin finska dolk sitter man som förstenad i soffan. I slutet svamlar han oavbrutet om att den måste älska honom och gitarristen vräker ur sig ett aggressivt psychsolo som slutar med en kyrkorgel. Ödesmättat är en underdrift. 

På ”Natskyggevej” vaggas man in i en falsk trygghet. Basgången får mig att tänka på Fläsket Brinner i högform, kvällen till ära med Bo Hansson vid orgeln. Försiktigt plockande gitarrer. Det briserar i sann Vanilla Fudgeanda för att sedan åter bli kavlugnt. Svagt/starkt med kirurgisk precision. -Vi flyver over Natskyggevej, sen ett härligt psykedeliskt gitarrsolo. ”Hvor skal jeg se solen stå op” låter som Träd Gräs & Stenar med sina tablas och lägereldsgitarr. Rätt blek jämfört med tidigare låtars mått. Inget ont om TGS. 

    ”Bjergsangen” är uppdelad i tre faser. Orgeln ligger tät som en skogsdimma och snart är de framme vid ledmotivet i låten. Som Edvard Grieg i kosmos! Sångaren tar i så blodkärlen spricker och det kan nog få många att lyfta på ögonbrynen. I fas två plockas tablasen fram igen och fåglarna sjunger som på beställning. Sista fasen är i princip ett enda långt gitarrsolo och en återigen övertaggad sångare. ”Rejsen hjem” är skivans längsta spår med sina tretton minuter. De två första bjuder på en tempohöjning för att sedan stå på ruta ett igen. Som taget från Bo Hanssons Sagan om ringen fortskrider musiken som en alltmer pompös skapelse där grunden hålls uppe av ett välbalanserat piano. Danskt flum följer och teman dyker upp och försvinner som det mest naturliga här på jorden. Vid tiominuterslinjen är det psykedeliskt som Pink Floyd vid "A saucerful of secrets". En sista urladdning och sedan hade man ändå inte klarat mer. 

    Här fortsätter min skiva men då är det från Hej du året efter.

CQ

Jag tror det började med Richie Unterbergs trollbindande bok Unknown legends of rock n´ roll. Jag köpte i alla fall deras debut och blev knockad av kraften i musiken de levererade.

    The Outsiders lär ha piskat och retat Rolling Stones så till den milda grad när de från scen charmade stammisar och festblåsare i stan att det engelska managementet tackade för sig och gav långa fingret och erövrade resten av världen! Deras första LP är uppdelad i en livesida och en studiosida och jävlar vad de levererar från båda läger. Tempot i ”Don´t you cry” hade satt Pantera på prov.

    CQ, som i seek you, släpptes 1968 och sålde dåligt. Anledningen kan vara att de helt enkelt var för före sin tid. Deras garagepsych i kombination med sitt tema om utanförskap och tillhörighet var ett djärvt steg från den bekymmersfria musiken de tidigare släppt.

    Sanningen är den att jag inte kunde ta musiken till mig heller. Först och främst såg omslaget ut att innehålla en dubbel-LP men så var inte fallet och att lyssna på en temaskiva utan ett Hollywoodslut kändes för mycket på nåt sätt. Det tog mig tio år att smälta dessa faktum. När jag så såg att skivan släpptes på 180 gram i härligt doftande nypress av Pseudonym var jag ändå snabb att beställa hem den. Ett par sekunder in i ”Misfit” beslöt jag stilla att nu verkligen lyssna. Jag lät vinylen snurra ett par kvällar och blev till slut berörd på djupet. Tonarmen gick upp och känslan tog mer och mer vid.

    Ekon från tidigare släpp lyser igenom och en mognare textförfattare i Wally Tax förmedlar en mörk och trasig inledning. Solot som bryter ut låter som Clapton i ett lyckat försök att sätta toner till mardrömmen då hallucinogena demoner fick honom ur balans. Chockvågen fortsätter hos de övriga medlemmarna under tiden och fram till att ”Zsarrah” bryter in. En betydligt lugnare låt som uttalas Sorrow. Plockandet på gitarren känns väldigt Balkan, filtrerad i Amsterdam. Som objuden gäst hälsar sorgen på, hur han än strävar för att hålla emot. Dessa kraftlösa försök förkastar allt snack om att efter regn kommer solsken.

    Psykedelia från Hades biktbås med sina ödesmättade gitarrer som kyrkklockor, oroligt påtvingade trummor och takten till en basgång som låter som hämtad från CA Quintets Trip thru hell gör ”CQ” till en minst sagt annorlunda musikupplevelse. Krigsminnen och annat terapeutiskt viktigt att få ur sig vräker han ur sig med en makalös känsla. Lite som ett piskande atlantregn över de släckta husen. ”Daddy died on Saturday” låter mer som från debutens studiosida och texten är en ganska makaber saga. Om Marcus Birro börjat kröka igen och satsat stenhårt på tecknad film hade detta kunnat vara det manus han först och främst behövt.

    Försiktigt akustiska ”It seems like nothing’s gonna come my way today”, komplett med ett sorgset munspel, kan nog lätt missas men fungerar utomordentligt som transportsträcka och den ger en lite ro.

    De garageentusiaster som inte hört inledningen till ”Doctor” bör ge den en och en halv minut. Buzz, trummisen, är het på det och det hela låter i princip som en Malcolm Mooneylåt med bandkamraterna i en mödosamt urgnagd melodi. Doktorn låser till slut dörren om honom i en förvrängd varm gitarrton och finlirande slagverk i plural tar sen över och en försiktig inledning övergår i en sista attack innan themet släpper loss verkningslösa rop efter den vitklädde mannen med makten och nyckeln.

    ”The man on the dune” låter precis som debutens frenetiska tempo. Tänk The Pretty Things på bantningspiller! Det stickiga gitarrljudet är helt fantastiskt och detta fortsätter fram till att en halv minut återstår och den makalösa pianostödda vändningen sakta lägger allt till rätta igen.
”The bear” varar i drygt en minut. Mer vill man inte ha.

    Skivans mest direktverkande låt stavas ”Happyville”. Bra tempo, skönt låtsnickeri och på gränsen till att ta slut för fort. Tvära kast återigen i och med ”You´re everything on Earth”. En vacker fingerplockande gitarr, handtrummor långt bak och en verkligt vacker text med den innerligaste refräng man i hemlighet alltid bär inom sig.

    ”Wish you were here with me today” med sin spastiska takt i midtempo är en låt som växer för varje lyssning. Överstämman i refrängerna plus de dova trummorna och två ytterst effektiva taktbyten gör den till en vinnare. Bossanova. Genren som känns som en axelryckning för egen del. Hade det inte varit för gitarrsolot i ”I love you no. 2” hade den passerat helt obemärkt förbi. Buzz verkar inte helt nöjd och slamrar så gott han kan när tillfälle ges. Alltid något.

    Den perfekta låten när man är på riktigt dåligt humör och vill bejaka den sidan av sig själv är nog ”Prisonsong”. Nyss utsläppt ur fängelset och tillbaka i sitt gamla hem hör han ljud från sovrummet. Krutresterna på högerhanden är ett faktum. Frenesin tar helt överhand och en panikslagen man konstaterar bittert -I gotta run, I gotta run, I gotta run. Den onda cirkeln är sluten.

Passover

Ingvar ringde och ville ha med mig på The Black Angels i Helsingborg.

Ja tack, sa jag. Jobbade då en hel del nere i butiken. Insåg att jag inte skulle hinna och sa skamset nej tack. Det blev dock vrålrensat bland backarna. 

    Han kom tillbaka med en bränd CD och ett klistermärke och jag lyssnade på den och sen egentligen inte mer. Sen av nån outgrundlig anledning tipsade jag i min tur en kompis om dem och han hittade ”Bloodhounds on my trail”. Som den spelades! Sen inte mer. Blev serverad ”Call to arms” på en fest hemma hos mig själv tidigt i somras. Nutid: Långdistansresa Sverige. Tre barn, Grateful Dead och Black Angels och min sommarfina fru. Hon upptäcker ”The Sniper at the gates of heaven”. Vi diggar, hela bilen.

    Dom spelar inte fort för det behövs inte i Texasöknen, nej det är Jennifer Raines drones, tunga som järndraperier bakom de övriga fyra medlemmarnas insatser, som skapar en mörk, tungsint stämning utan att för den delen bli svår att ta sig igenom. Ända sedan 60-talet har Texas levererat psykedelia, full av mystik och från en annan infallsvinkel. The Black Angels förvaltar arvet väl. Hade det inte varit för att produktionen låter 2000-tal skulle jag gissat att Passover släppts redan 1969. Stephanie Baileys shamanistiska trummor bär likhet med Velvet Undergrounds Maureen Tucker som oförtrutet maler på. Twangiga och kraftigt fuzzade elgitarrer bygger lager på lager av ödesmättad storhet och enkla basgångar skivan igenom håller pulsen uppe.

    Redan på inledande ”Young men dead” känner man kylan i ökennatten. ”The first vietnamese war” låter till en början som The Monks ”Complication” men övergår snart i en försiktigt vaggande orgelslinga på tre noter. Alex Maas sjunger ibland frågande och ibland tar han i som en fredsdemonstrant på stadens stora torg.

    ”The sniper at the gates of heaven” kan mycket väl ha de tyngsta pukslagen i min skivsamling och i refrängen brakar hon loss på cymbalerna medan det sakta manglet fortskrider.

Ekodränkta ”The prodigal sun” med sin shoegazebaktakt framkallar bilder på sårade och rädda soldater gömda i högt gräs utan ammunition att kunna försvara sig. Deppigt? Ja. Bra? Ja!

    Med ”Black grease” känner jag till en början att de kunnat krypa utanför ramarna. Men förvånande nog faller man till slut för formeln. En refräng med texten -Kill kill kill kill skojar man inte med. Solot låter som hämtat från The Stooges LP Fun house.

Med en sitarton i gitarren och en lite luftigare ljudbild tar ”Manipulation” vid med baklängesloopar och ett tempo som kan få ner pulsen på vem som helst.

    Det enda jag lägger märke till är att det inte slås ett enda slag på hi-haten i ”Empire”. Skivans svagaste spår.

Jag vet egentligen inte varför jag tänker på The Doors när jag hör ”Better off alone”. Det kan vara svårmodet och mässandet i sången som här har en säregen dialekt, eller hur vitt skilda instrumenten låter. Det är en sån där låt som kryper sig på och helt plötsligt inser man hur genomarbetad den är.

    Underbara ”Bloodhounds on my trail” är skivans upptempolåt, komplett med slidegitarr och ett brejk som förmodligen kan bli hur kraftfullt som helst live. Det osar Velvet Underground i sista krafttaget ”Call to arms”. En fascinerande låt på alla sätt och vis för samtidigt som melankolin sätter klorna i lyssnaren inger den hopp. Halvvägs in smyger sig en lysergisk violin in och tillsammans plockar de ner låten och bygger sakta upp den till ett epos. Fritt svävande ljud rundar av och resan är över. 

    Min CD-version innehåller tyvärr ett dolt spår som efter ett par minuters tystnad dyker upp och mest liknar en oengagerad Syd Barrett från en skiva med överblivet material. Innan dess har jag redan tryckt på Stop.

    Nästa gång de spelar i Sverige bjuder jag på biljetten, Ingvar!

Ramblin´ gamblin´ man

Vissa artister lyckas man nästan missa helt. Andra håller man lite väl kära alldeles för länge. Efter att ha hört Mongrel i butiken blev jag nyfiken på Bob Seger. Hans senare platinasäljande skivor är kanske lite väl bredbent arenarock för mina öron men hans tidiga verkade intressanta.

    Som så många gånger förr har jag lyckats förköpa mig på en och samma artist och till sist knappt ens lyssnat på plattorna. Bowie är ett exempel. Häromdagen spelade jag Diamond dogs för första gången på säkert femton år och som han knockade mig redan på titelspåret. Hur som helst fick jag hem en trave skivor med Bob Seger alldeles nyligen och fick samma oroväckande känsla när jag slet av plasten. Det märkliga var bara att jag kände precis tvärtom nu. Jag skulle kunna beställa obskyra sjuor på eBay bara för att höra mer av honom! 

    The Bob Seger System släppte Ramblin´ gamblin´ man 1968. Och jag som i min enfald trodde att han var en produkt från mitten av sjuttiotalet ämnad för FM radio. Bara omslaget gör att man blir nyfiken. Det står på skivan att arbetsnamnet var Tales of Lucy Blue fram till någon dag innan den var färdig och hon står ju där så from och änglalik bortsett från händernas placering, barfota på ett isflak och pockar på ens uppmärksamhet. Efter första genomlyssningen var jag helt såld och betade av skivorna i kronologisk ordning. Visst finns det låtar som inte håller samma höga kvalitet men så behövs det ju även lite dalar för att topparna ska bli desto högre. 

    De börjar med att riva av titelspåret där orgeln tillsammans med trummorna utgör en solid grund som gjord för att inte sitta still. Lika mycket soul som rock och en gospelrefräng insprängd däri. Lite som The Animals när de var som allra vassast. ”Tales of Lucy Blue” är en smått suggestiv garagelåt. Mot slutet sjunger han farligt likt Roky Erickson. Nästa låt, ”Ivory” låter som Butterfield Blues Band runt East-West, kryddad med aningen mer psykedeliska ingredienser. Ett högst personligt gitarrsolo gör att den känns typiskt -68. 

    Enda låten på skivan som inte har Bob som upphovsman är ”Gone”. Basisten Dan Honaker drar ner takten och de låter som en reflekterande hippieensemble på väg ner från Owsleys special brew. Akustisk, sparsmakad och väldigt enkel att ta till sig. Annat är det med ”Down home” som tar ett stadigt grepp om kulorna. Psychblues det verkligen osar testosteron om, komplett med munspel och tunga trummor. 

    Pianostödda ”Train man” känns som en hint till hans senare sound. Ingen favorit men fylld med så mycket smådetaljer att den inte kan gå obemärkt förbi. Ett lite otippat slut höjer låten ett snäpp. På ”White wall” låter de till en början som mitt i ett rep men tar form sekunderna efter. Jag kan riktigt se halspulsådern på Bob när han tar i! Ska jag nämna någon referens får det bli Love när de struntar i det finstämda och bara kör på, murkigt och kompromisslöst. 

    Plattans längsta spår är ”Black eyed girl”. Även de coolaste banden från Detroitscenen måste ha känt sig hotade när de vräker ur sig denna sega, fast alltjämt blytunga blues. Ett dynamiskt verk med en cymbalälskande trummis. Roky Erickson nämndes tidigare och på ”2+2=?” är de minst lika heta som 13th Floor Elevators. En helt fantastisk garageklassiker med en simpel gitarrfigur som bas. Texten är högst kritisk mot det pågående Vietnamkriget. Han förstår helt enkelt inte hur den trevlige killen han kände i high school nu kan vara täckt i lera i fiendeland. När låten börjar igen står alla hår på kroppen. ”Last song (love needs to be loved)” med sina distinkta pukslag och direkta text avslutar skivan alldeles rätt. Förmodligen tänkt som en allsångslåt på en stor scen någonstans men det stora genombrottet låg ett par år fram i tiden. 

    Med en fot i rock´n rollen och den andra i psykedelian är denna debut ett absolut måste. Det är faktiskt bara så. Sen blir det lätt att man köper på sig skivorna fram till 1973.

At Fillmore East

Tanken att ett långhårigt och skäggigt sydstatsband skulle få ta plats i min skivsamling kändes kanske inte som en omöjlighet för bara ett par veckor sen. Bara långsökt. Lynyrd Skynyrd fick väl räcka. Det började med en tretton minuter lång bluestolva med Boz Scaggs och Duane Allman och slutade med åtta beställda plattor. 

    The Allman Brothers Band visade sig vara ett femflätat liveband och ni som läst min blogg tidigare vet vid det här laget att det är en kvalitetsstämpel hemma hos mig. Jag lyssnade in mig på Spotify och kapitulerade totalt för deras råa bluesrock och de jazztendenser de så smakfullt stoppade in. De två studioalbumen från -69 och -70 står stadigt på egna ben men på 1971 års At Fillmore East visar de verkligen var skåpet ska stå. Ett drygt halvår senare satte sig Duane på sin motorcykel för sista gången och lämnade efter sig ett tomrum i ett band som förmodligen skrivit konserthistoria i många år framöver. 

    Dubbel-LPn At Fillmore East drar igång med ”Statesboro blues” där Duanes slidegitarr lyfter en egentligen rätt alldaglig låt till oanade höjder. Brorsan Greggs orgellicks ligger oavbrutet och puttrar. Jämförelsen med ett taggat Ten Years After känns inte så långt borta.

Mer högoktanig blues blir det i ”Done somebody wrong”. Elmore James skitiga låt blir än ruffigare i händerna på The Allman Brothers Band. Gregg har den där klagande rösten som gör sig så bra till låtar som denna. Det är basic blues med två helgjutna gitarrsolon.

    Den långsamma ”Stormy Monday” tar en med på en behaglig resa som varar i nio minuter. Kompet bär likhet med ”Copenhagen blues”, låten från Linkin´ Louisiana Peps klassiska LP Sweet Mary Jane. Trummisen Butch Trucks ligger i högsta beredskap och jazzar till det i minsta lucka. Lyhördheten mellan bandmedlemmarna är snudd på magisk då de går från svagt till starkt och vice versa. 

    I nitton minuter, något lite längre än Willie Cobbs originalinspelning av "You don´t love me", är pulsen hög med ett piggt gitarrkomp och ett intensivt munspel tills Duane står ensam med sin elgitarr och filar. Marschtrummor läggs till ljudbilden och paralleller med Cream på allra bästa ekvilibristhumör är nog en rätt bra fingervisning.  

    Den instrumentala ”Hot ‘lanta” är skriven av bandet själv och ekar Fläsket Brinner med sin folkton och progressiva inramning. Orgeln sjuder och gitarren glöder och än en gång är trummisen fenomenal.

Det fina med långa låtar är att de verkar ha all tid i världen på sig att förmedla nåt. Som i fallet med ”In memory of Elisabeth Reed”. Den trevar igång och verkar sakna både mål och riktning. Hade det inte varit för Berry Oakleys studsiga basspel skulle inledningen kännas ganska andefattig. Ni vet känslan när man känner att någon står i rummet och lurpassar och bara väntar på att skrämmas och trots vetskapen om dennes närvaro blir man så rädd det bara är möjligt. Precis så är det här. Nåt måste hända och det är Duane som ser till att det händer. Solot som växer fram har allt jag önskar av en bluesgitarrist. Han får gitarren att kvida, mala, explodera och han samlar gänget runt honom till drabbning. Gregg sticker in med ett solo och sen tar storebror över igen och det med besked. Frågan är om det blir bättre än så här?

    Sida 4 består enbart av ”Whipping post”, så att utnämna den till Allman Brothers Bands egen ”Dark star” känns helt okej. Låten växer från dryga fem minuter till stöddiga tjugotre. Det är inte lika flummigt som Grateful Deads huvudimprovisationsnummer men ack så intressant. Den annars så bredbenta låten går igenom frigörande jazzpassager och andhämtningspauser för att på nytt bygga upp urladdningar. En storstilad avslutning på ett fantastiskt livealbum.