Ramblin´ gamblin´ man

Vissa artister lyckas man nästan missa helt. Andra håller man lite väl kära alldeles för länge. Efter att ha hört Mongrel i butiken blev jag nyfiken på Bob Seger. Hans senare platinasäljande skivor är kanske lite väl bredbent arenarock för mina öron men hans tidiga verkade intressanta.

    Som så många gånger förr har jag lyckats förköpa mig på en och samma artist och till sist knappt ens lyssnat på plattorna. Bowie är ett exempel. Häromdagen spelade jag Diamond dogs för första gången på säkert femton år och som han knockade mig redan på titelspåret. Hur som helst fick jag hem en trave skivor med Bob Seger alldeles nyligen och fick samma oroväckande känsla när jag slet av plasten. Det märkliga var bara att jag kände precis tvärtom nu. Jag skulle kunna beställa obskyra sjuor på eBay bara för att höra mer av honom! 

    The Bob Seger System släppte Ramblin´ gamblin´ man 1968. Och jag som i min enfald trodde att han var en produkt från mitten av sjuttiotalet ämnad för FM radio. Bara omslaget gör att man blir nyfiken. Det står på skivan att arbetsnamnet var Tales of Lucy Blue fram till någon dag innan den var färdig och hon står ju där så from och änglalik bortsett från händernas placering, barfota på ett isflak och pockar på ens uppmärksamhet. Efter första genomlyssningen var jag helt såld och betade av skivorna i kronologisk ordning. Visst finns det låtar som inte håller samma höga kvalitet men så behövs det ju även lite dalar för att topparna ska bli desto högre. 

    De börjar med att riva av titelspåret där orgeln tillsammans med trummorna utgör en solid grund som gjord för att inte sitta still. Lika mycket soul som rock och en gospelrefräng insprängd däri. Lite som The Animals när de var som allra vassast. ”Tales of Lucy Blue” är en smått suggestiv garagelåt. Mot slutet sjunger han farligt likt Roky Erickson. Nästa låt, ”Ivory” låter som Butterfield Blues Band runt East-West, kryddad med aningen mer psykedeliska ingredienser. Ett högst personligt gitarrsolo gör att den känns typiskt -68. 

    Enda låten på skivan som inte har Bob som upphovsman är ”Gone”. Basisten Dan Honaker drar ner takten och de låter som en reflekterande hippieensemble på väg ner från Owsleys special brew. Akustisk, sparsmakad och väldigt enkel att ta till sig. Annat är det med ”Down home” som tar ett stadigt grepp om kulorna. Psychblues det verkligen osar testosteron om, komplett med munspel och tunga trummor. 

    Pianostödda ”Train man” känns som en hint till hans senare sound. Ingen favorit men fylld med så mycket smådetaljer att den inte kan gå obemärkt förbi. Ett lite otippat slut höjer låten ett snäpp. På ”White wall” låter de till en början som mitt i ett rep men tar form sekunderna efter. Jag kan riktigt se halspulsådern på Bob när han tar i! Ska jag nämna någon referens får det bli Love när de struntar i det finstämda och bara kör på, murkigt och kompromisslöst. 

    Plattans längsta spår är ”Black eyed girl”. Även de coolaste banden från Detroitscenen måste ha känt sig hotade när de vräker ur sig denna sega, fast alltjämt blytunga blues. Ett dynamiskt verk med en cymbalälskande trummis. Roky Erickson nämndes tidigare och på ”2+2=?” är de minst lika heta som 13th Floor Elevators. En helt fantastisk garageklassiker med en simpel gitarrfigur som bas. Texten är högst kritisk mot det pågående Vietnamkriget. Han förstår helt enkelt inte hur den trevlige killen han kände i high school nu kan vara täckt i lera i fiendeland. När låten börjar igen står alla hår på kroppen. ”Last song (love needs to be loved)” med sina distinkta pukslag och direkta text avslutar skivan alldeles rätt. Förmodligen tänkt som en allsångslåt på en stor scen någonstans men det stora genombrottet låg ett par år fram i tiden. 

    Med en fot i rock´n rollen och den andra i psykedelian är denna debut ett absolut måste. Det är faktiskt bara så. Sen blir det lätt att man köper på sig skivorna fram till 1973.

At Fillmore East

Tanken att ett långhårigt och skäggigt sydstatsband skulle få ta plats i min skivsamling kändes kanske inte som en omöjlighet för bara ett par veckor sen. Bara långsökt. Lynyrd Skynyrd fick väl räcka. Det började med en tretton minuter lång bluestolva med Boz Scaggs och Duane Allman och slutade med åtta beställda plattor. 

    The Allman Brothers Band visade sig vara ett femflätat liveband och ni som läst min blogg tidigare vet vid det här laget att det är en kvalitetsstämpel hemma hos mig. Jag lyssnade in mig på Spotify och kapitulerade totalt för deras råa bluesrock och de jazztendenser de så smakfullt stoppade in. De två studioalbumen från -69 och -70 står stadigt på egna ben men på 1971 års At Fillmore East visar de verkligen var skåpet ska stå. Ett drygt halvår senare satte sig Duane på sin motorcykel för sista gången och lämnade efter sig ett tomrum i ett band som förmodligen skrivit konserthistoria i många år framöver. 

    Dubbel-LPn At Fillmore East drar igång med ”Statesboro blues” där Duanes slidegitarr lyfter en egentligen rätt alldaglig låt till oanade höjder. Brorsan Greggs orgellicks ligger oavbrutet och puttrar. Jämförelsen med ett taggat Ten Years After känns inte så långt borta.

Mer högoktanig blues blir det i ”Done somebody wrong”. Elmore James skitiga låt blir än ruffigare i händerna på The Allman Brothers Band. Gregg har den där klagande rösten som gör sig så bra till låtar som denna. Det är basic blues med två helgjutna gitarrsolon.

    Den långsamma ”Stormy Monday” tar en med på en behaglig resa som varar i nio minuter. Kompet bär likhet med ”Copenhagen blues”, låten från Linkin´ Louisiana Peps klassiska LP Sweet Mary Jane. Trummisen Butch Trucks ligger i högsta beredskap och jazzar till det i minsta lucka. Lyhördheten mellan bandmedlemmarna är snudd på magisk då de går från svagt till starkt och vice versa. 

    I nitton minuter, något lite längre än Willie Cobbs originalinspelning av "You don´t love me", är pulsen hög med ett piggt gitarrkomp och ett intensivt munspel tills Duane står ensam med sin elgitarr och filar. Marschtrummor läggs till ljudbilden och paralleller med Cream på allra bästa ekvilibristhumör är nog en rätt bra fingervisning.  

    Den instrumentala ”Hot ‘lanta” är skriven av bandet själv och ekar Fläsket Brinner med sin folkton och progressiva inramning. Orgeln sjuder och gitarren glöder och än en gång är trummisen fenomenal.

Det fina med långa låtar är att de verkar ha all tid i världen på sig att förmedla nåt. Som i fallet med ”In memory of Elisabeth Reed”. Den trevar igång och verkar sakna både mål och riktning. Hade det inte varit för Berry Oakleys studsiga basspel skulle inledningen kännas ganska andefattig. Ni vet känslan när man känner att någon står i rummet och lurpassar och bara väntar på att skrämmas och trots vetskapen om dennes närvaro blir man så rädd det bara är möjligt. Precis så är det här. Nåt måste hända och det är Duane som ser till att det händer. Solot som växer fram har allt jag önskar av en bluesgitarrist. Han får gitarren att kvida, mala, explodera och han samlar gänget runt honom till drabbning. Gregg sticker in med ett solo och sen tar storebror över igen och det med besked. Frågan är om det blir bättre än så här?

    Sida 4 består enbart av ”Whipping post”, så att utnämna den till Allman Brothers Bands egen ”Dark star” känns helt okej. Låten växer från dryga fem minuter till stöddiga tjugotre. Det är inte lika flummigt som Grateful Deads huvudimprovisationsnummer men ack så intressant. Den annars så bredbenta låten går igenom frigörande jazzpassager och andhämtningspauser för att på nytt bygga upp urladdningar. En storstilad avslutning på ett fantastiskt livealbum.

Dick's picks vol.18

Det började i oktober 1971 och slutade i februari 1979. Jag talar om Keith Godchaux och hans vackra fru Donna Jean som fullvärdiga medlemmar i Grateful Dead. Om inte Jerry Garcia hade fått förtroende för den aspirerande Keith skulle 70-talet sett annorlunda ut. Hur är svårt att sia om och är det ens värt att spekulera i? 

    Donna Jean kom till en konsert och snackade sig in backstage och bad om Jerry Garcias telefonnummer eftersom Keith skulle vara som gjuten i gruppen. Vad hon inte visste var att Ron ”Pigpen” McKernans lever var så illa däran att en ersättare verkade vara den enda utvägen. Kort därpå blev gruppen kontrakterade att släppa ännu en liveskiva och turnén förlades i Europa efter påtryckningar från flera konsertarrangörer från andra sidan Atlanten. Keith blev snabbt knuten till gruppen. Och varför hör man på trippeln Europe '72. Pigpen avled året därpå.

    Gruppens eskapader, på de i huvudsak amerikanska scenerna, åren som följde, såg ett vitalt band som likt ett djärvt jazzband lät musiken föra dem dit deras musikaliska kompass än verkade visa riktning mot. Under dessa åtta och ett halvt år återförenades Mickey Hart med sina forna bandkamrater, de startade sitt eget kortlivade skivbolag, tog ett sabbatsår 1975, spelade som första rockband vid Sfinxen utanför Kairo och tog en massa droger. Donna Jean höll sig till alkohol men blev hetlevrad och svår att ha att göra med och Keith tog allt som fanns i rummet. Detta blev för mycket kände de själva och utan några sura miner lämnade de över till Brent Mydland som ju både spelade och sjöng.

    Som nummer 18 i en serie om 36 volymer ligger en spelning från februari -78. Jag måste säga att jag själv blev blåst av stolen. Att de var samspelta sen de minutiöst organiserade inspelningarna med Keith Olsen som resulterade i Terrapin station är ett välkänt faktum men att vara så hungriga efter orörd musikterräng är faktiskt inget annat än häpnadsväckande. 

    Ett gott tecken är när de börjar spelningen med ”Bertha”. Ska man behöva jämföra slår ingen version den som återfinns på liven Grateful Dead aka Skull fuck men pulsen börjar slå och man vill ju inget annat. 

Publikfriaren ”Good lovin´”, som Pigpen förr i tiden alltid sjöng, tar Bob Weir nu hand om. De dubbla trummisarna ger extra energi och Jerrys slicka gitarrarrangemang ger till sist vika för den ohämmade glädje som faktiskt bor i låten.

    ”Cold rain and snow” och ”New Minglewood blues” från debuten tar vid och de visar att dessa låtar, elva år senare, har åldrats med värdighet och fortfarande ger utrymme för en nyfikenhet som troligen gläder publiken minst lika mycket som de själva. ”They love each other” från Jerrys soloskiva Reflections är en försiktig rytmsensation som när allt stämde måste ha varit otroligt kul att spela. Antingen var Garcias gitarr något högre än de övriga medlemmarnas instrument under kvällen eller så har det bara blivit så på rullbandspelaren som förevigade konserten för i vissa solopartier skär den igenom ljudbilden. Å andra sidan får man en rejäl dos högkvalitativ spelglädje! Första gången man reagerar är just här.

    Efter en djupdykning i Faces och Rod Stewarts katalog härförleden kan jag bara säga att ”It´s all over now” med The Dead är en blek kopia och Bobby Womacks egen utgivning är så ännu mycket bättre.

Den sällan spelade ”Dupree´s diamond blues” från 1969 års Aoxomoxoa är inte lika gladflummig här men det är samspelt som aldrig förr. Det är lika mycket reggae som rock.

    Från Bob Weirs soloplatta Ace spelades sju av de åtta låtarna flitigt av gruppen och här är det ”Looks like rain” som under åtta minuter med sin innerliga värme sköljer över en. Donna Jean hade tidigare sjungit ihop med Elvis Presley minsann men hon hade det svårt att pricka rätt i stämmorna som Garcia, Weir och Lesh pressade fram. Ibland så undermåligt att klockorna stannar. Hon och Weir däremot lyckades för det mesta prestera ihop. Som här.

    ”Brown-eyed women” förärades aldrig en studioversion. Hursomhelst är det en mid-tempolåt med drag av country och en smittsam stuns i verserna. Keith är rätt precis hela låten och återigen glöder Garcia i solostunden.

Tyngden i ”Passenger” från Terrapin station, året innan, saknas här och således lyfter den inte lika högt. Det finns versioner som gör den mer rättvisa. Jag har hört många glödheta solon i ”Deal” och ett sjuhelvetes drag i avslutningen. Här är det rätt ljummet tyvärr.

    Med ett funkigt groove och hör och häpna, drag av disco, borde ”The music never stopped” inte funka för mig. Men ju längre in i låten de kommer plockas element från jazz och regelrätt rock´n roll in och trollbinder. Och som titeln skvallrar om vill man bara ha mer.

    Disc 2 visar upp deras jammiga sida på ett förträffligt sätt. Låtarna blir längre och lyhördheten större. ”Estimated prophet” smyger sig fram i en försiktig 7/4-takt och när stunden är redo dyker Garcias överstyrda gitarr upp. Resten av bandet backar honom med fullkomlig precision och följer alla toppar och dalar. Kanske deras bästa version jämte en från 5-CD-boxen May 1977.

    Den flyter in i ”Eyes of the world” som pågår i knappt en kvart. Ungefär där låten från studioplattan slutar, börjar Garcia sjunga. Jag har den i sexton liveversioner som nästan alla är fantastiska. Det är som om det bor en magisk kraft i melodin.

När skivhyllorna inte svämmade över av Grateful Dead höll jag ”Dark star” som deras främsta improvisationsstycke men jag har nog ändrat uppfattning och uppskattar ”Playing in the band” lite mer. Jag utesluter inte det ena för det andra bara för det. Den, i studioform så rockiga ”Playing” byter efter ett par verser helt skepnad med ett enkelt ackord och sen vet man aldrig vad som väntar. Ibland tassar de på tår och ibland blir det en kakofoni. Upplägget är strikt jazzinriktat. Just här går de balansgång mellan det svaga och tillfällen av dramatiska utbrott som snart brottas ner och stöps om.

    Övergången är så mjuk och tar lite tid på sig så den ouppmärksamme vet inte vad som hänt innan de står och sjunger texten till ”The wheel”. Det är en nästintill perfekt jazzig version som återigen leder till ”Playing in the band” som i sex minuter trollbinder med sin återhållsamhet. När tempot ändå ökar i avslutningen kör de vidare med ”Johnny B Goode”. De kör över publiken. Keith hamrar som besatt på tangenterna och Jerry river av ett sista solo som får håren på armarna att resa sig.

    Disc 3 rivstartar med en låt jag brukar tycka är lite väl teatraliskt framförd av Bob Weir. Rösten har en tendens att övergå i ett grymtande/skällande men här är alla fullt fokuserade på att leverera en glödhet version att sådana tendenser är överflödiga. Det fanns verkligen ingen som Jerry Garcia som kunde överföra sin energi till andra på samma sätt.

    Jamkänslan fortsätter ett tag till och två låtar som brukar samsas är ”Scarlet begonias” och ”Fire on the mountain”. Den förstnämnda är en delikat låt från 1974 års From the Mars hotel som växer två tredjedelar i längd. Det jazziga partiet i mitten spelas med en sån passion och det verkar som om de själva blir förvånade att de kan presentera så vacker musik. Den karaktäristiska basgången i ”Fire” tar vid och återigen är det det försiktiga samspelet som lyfter fram essensen i låten. Nio månader senare släpptes studioversionen i en kraftigt nedbantad version.

    Äventyrslusten ser verkligen inga gränser så de beger sig in i en annan livefavorit, nämligen ”Truckin´”. Nog för att den inte blir arton minuter lång men någonstans mitt i tappar de medvetet tråden och svävar omkring i ännu ett outforskat ljudlandskap. 

Mickey Hart och Bill Kreutzmann ger de övriga chans till en rökpaus för att sedan i samlad trupp ge sig i kast med ”The other one”. En låt som ska spelas med två trummisar. Mystiska österländska gitarrfigurer slingrar sig fram och bjuder in till spastiska dansrörelser hos publiken. Tio år gammal låter den mer vital än någonsin.

    Lugnet i ”Wharf rat” och Jerrys sargat ärliga sångframförande har alltid fascinerat mig. Det ska konst till att kunna spela så här långsamt och samtidigt hålla det intressant. Som avslutning kommer ännu en Chuck Berrylåt. ”Around and around” börjar försiktigt och ökar successivt och efter ett tassande parti brakar det loss med besked. 

    Är man intresserad av att köpa på sig lite i Dick´s picksserien och vill sortera ut tre höjdare är Vol.1, Vol. 18 och Vol.36 väl satsade pengar. Dessa spänner mellan åren 1972-1978.

Millionaires and teddy bears

Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att köpa min första LP med Kevin Coyne. Nere i Malmö, i en butik som nog faktiskt var mindre än min och brorsans, bläddrade jag fram Millionaires and teddy bears. Jag måste fastnat för det grafiska för än idag tycker jag att det är bland det mest abstrakta i min skivsamling. 

    Jag bodde utan skivspelare mitt i veckan och åkte upp till Ängelholm varje helg så jag levde ovisst där ett par dagar. Den enda frågan jag sedan ställde mig själv var om b-sidan ens kunde vara i närheten så bra som det jag precis fått höra. För att inte bli alltför besviken spelade jag en annan skiva först. Gud vet vilken! Sanningen är den att melodierna tappar lite emellanåt fast texterna är fortfarande som i slutskedet på en Lars Norénpjäs och med handen på hjärtat skulle jag inte vilja ha någon utbytt mot till exempel ”Shrangri-La” eller ”Marlene”. Det känns att svärtan tilltar och peakar i avslutande ”The world is full of fools”. Sen dess har jag alltid spelat skivan i omvänd ordning. 

    Så det är ”Let me be with you” som då helt logiskt blir först ut här med. Trots ett akustiskt komp suger den new wave-preparerade elgitarren tag som sakta men idogt försöker brännmärka varje hopplös själ. Och det passar så väl in till texten om den sorts förlorad kärlek man hör om på TV4-nyheterna. 

    ”Marigold” tolkar jag som en provocerande, om än nödvändig, feministisk text till en sparsam instrumentering med en svårfångad orgel som likt en fjäril lyckas hålla sig ifrån håven för att istället visa upp sin prakt tillräckligt länge för att den jagande ska få uppleva storheten i att på ett stillsamt sätt uppleva friheten eller lockelsen till den.      

Kevin sjunger sina texter mer som ett manus och har man väl insett att han träder in i sin karaktär blir det lättare att förstå honom när han i en och samma sång kan låta uppgiven, fly förbannad, likgiltig och passivt aggressiv. Lägg då till hans naturligt nasala röst med drag av en vresig heshet. Det är då låtar som ”Don’t blame Mandy”, trots avsaknaden av en stark melodi, ändå kan växa sig stark och lämna ett bestående avtryck hos lyssnaren. 

I ”Little miss Portobello” vävs människans utopiska önskningar samman med tyngden från omvärldens omedvetna, samtidigt förgörande vi-vet-vad-som-är-bäst-för-dig-mentalitet. Hade det inte varit för den poppiga basgången halvvägs in i refrängen skulle det här enbart vara en låt för eftertänksamhet. Världen hänger tungt på Portobellos axlar men du vet att det lika gärna kunde varit du. 

    ”Wendy´s dream” är en stillsam pianoballad som med hjälp av ett hjärtekrossat dragspel i bästa tänkbara samspel med texten både förminskar en och samtidigt får en att förstå att drömmar är gratis men kan både vara förödande och oftast till ingen nytta. Jag får uppleva ”The world is full of fools” innan ”People” och jag njuter till fullo varenda gång. Denna orgelmättade melodi som Joe Cocker aldrig kunnat framföra trovärdigt trots alla rätta element. 

    Då kommer ”People” som textmässigt är så lättförståelig att man som förälder bör sprida budskapet vidare till sina älskade barn. Förstärk det goda, förklara det onda. Lägg till det mest osannolika trumkompet som smyger sig in och du har en liten aning om hur Kevin Coyne fungerade. 

    Han tog helst inte den strömlinjeformade vägen, något storbolaget Virgin med förmodad vånda försökte bearbeta under åren. Detta berättas med en axelryckning i smått fantastiska ”Having a party”. En bastrumma var fjärde takt som huvudingrediens och en murkig gitarrton som trogen partner och sen en refräng som trots utan större finesser skakar om och förstärker nerven. 

Jag tror att ”I’ll go too” är hans mainstream magnum opus. Lägger ingen värdering i det men under åren har jag sett ett par fötter försiktigt stampa takten under bordet och i hemlighet mått bra. Den har en enkel refräng, en varm orgelton och ett medryckande akustiskt komp, så varför inte?

    ”I’m just a man” kan vara lika svår att förklara storheten med som när man i ett utlämnande berusat tillstånd på allvar börjar förklara hur tomt och innehållslöst livet hade varit utan ens partner. Men att vakna upp morgonen efter och se sin älskade i ögonen och veta att orden man sa inte var ett enda ord för mycket är precis vad den här låten handlar om. 

    ”Pretty park” är en excentrisk engelsmans hyllning till bluesen och till tidlösheten i en enkel melodi där byggstenarna består av samspelet och förståelsen mellan material och framförande. Det är med glädje jag lyfter tonarmen och hoppas på fler intima möten.

    Han släppte 34 album från 1969, därav två album med Siren, fram till sin död 2004 som ohämmat tar upp drama, kärleksångest, arbetarklassredogörelser och legitim galenskap. Han har jobbat med artister som Zoot Money, Brian Godding och Andy Summers. Radiodiscjockeyn John Peel hyllade honom till skyarna. Han dog blott 60 år gammal i Nuremberg, Tyskland. 

Jag äger en tavla han målat.

Grateful Dead

Min relation till Grateful Dead har med bestämdhet stärkts under åren. Det börjar alltid med en skiva. I mitt fall 1970 års andra släpp, American beauty. Sen är jag sån att det är studioalbumen som står högst i kurs. Det tog mig faktiskt rätt många år innan dessa stod prydligt på rad. 

    Men sen är det bara så att Dead gör sig allra bäst live. Det har skivbolagen insett också. Jag äger numera jättemånga officiellt utgivna konsertupptagningar och kan på fullt allvar sitta och säga till min förstående fru -Ikväll är jag sugen på nåt från -74, och sedan kura ner mig i soffan och sakta somna in, kanske under övergången mellan ”China cat sunflower” och ”I know you rider”. Då och då hör jag en nerv i musiken som tidigare gått mig förbi och blir så uppslukad att det är omöjligt att somna ifrån det. Ibland kommer man hålögd till jobbet där kaffet är enda räddningen!

    Skivan i fokus den här gången är debuten från 1967. Inhandlad på vinyl från Garageland records postorderkatalog någon gång under gymnasietiden men inte fullt ut älskad av mig förrän nu på senare år. Förmodligen har bandets egen syn på skivan spelat in i mitt omdöme här. Inspelad under en helg i Los Angeles med adhd-medicinen Ritalin i allas blodomlopp utom fyllkajan Pigpen. Det märks att de är något uppskruvade för när låtarna spelas live är tempot betydligt lägre. ”Cold rain and snow” är alltid mer än dubbelt så lång spelat från en scen. Spaghettiwesternkänslan och 60-talspopen är då som bortblåst och sen skrumplevern tog Pigpen vid 27 års ålder försvann även den ylande Hammondorgeln. Av nio låtar är bara två original och inte en enda gång har jag hört ”The golden road (to unlimited devotion)” live och för att hitta ”Cream puff war” i annat än i denna studioversion blir man tvungen att skaffa 5-CD-boxen So many roads. Det är två högenergiska små pärlor som personifierar glädjen och utopin med hela flower powerrörelsen. 

Blott 20 år och yngst i gruppen tar Bob Weir hand om sången på två av låtarna. ”Beat it on down the line” låter som hämtad från Moby Grapes första LP. En smittsam melodi med hög bpm. På ”New new Minglewood blues” låter det som han försöker låta lite äldre än han är. Det blir ett härligt gung mellan de två gitarrerna och orgeln och Bill Kreutzmanns trumföring är givetvis fylld till bredden med finesser.

    ”Sitting on top of the world” är en gammal jugbandlåt från 30-talet och ska inte förväxlas med den Cream gjorde en cover på. Återigen är tempot högt och solot från Garcia precis så bra som det är möjligt. Bluespuristen Ron ”Pigpen” McKernan tar sig an ”Good morning little school girl”. Hans röst är som vanligt rå och opolerad men han lyckas ro hem det utan minsta tvivel. Trots instängdheten inne i studion blir slutresultatet dynamiskt. Att Weir förmodligen är rockvärldens mest sparsmakade rytmgitarrist och Garcia helst inte spelar en låt likadant två gånger får låten att lyfta avsevärt. 

    ”Morning dew” får bäst presentation när klockan tickar mot en kvart så det känns som en miniatyrtolkning med dessa fem. Men herre Gud vad de presterar! Jerrys lidelsefulla röst blir mer och mer sargad ju längre han kommer i texten som handlar om kalla krigets värsta fasor. Att jazzartister lyckades få med en tiominuterslåt på sina skivor är en sak men i rockens värld var detta i det närmaste otänkbart.

    ”Viola Lee blues”, lagd sist på b-sidan, är just en sådan. Detta är dessutom albumets höjdpunkt. Bra stämsång, en smått ond sologitarr här och var, ett groove från rytmsektionen som slår de flesta på händerna och ett magnifikt crescendo som landar tryggt i bördig Chicagojord.

    1967 var på skivfronten i Bay Area Jefferson Airplanes år med utsökta Surrealistic pillow och Country Joe & the Fishs Electronic music for the mind and body hamnar inte långt efter. Bronsmedaljen knep Grateful Dead! Det är en skiva för alla med en förkärlek till västkustpsychen och den frihetskänsla som strömmade där i Kalifornien ett tag.

Suomen pojat/CCK-9

Jag fick ett meddelande på Facebook som handlade om ett nytt skivbolag som uteslutande skulle ge ut vinylsinglar. With a twist!

    Idén är banne mig briljant och en smula djärv dessutom. Tre man starka Thunder & Lightning Records pressar etthundra exemplar av en splitsingel som inte går till försäljning. Man byter en singel mot en ny singel. Trading i sann 80-talsanda med andra ord. -Men om nu någon skickar ”Yes sir I can boogie” eller nåt annat skit, var jag tvungen att fråga, vad händer då? Tanken hade slagit honom men han verkade inte särskilt orolig. Sedan var turerna många och långa. En smått galen managerfru på halsen, kalla fötter från nåt håll, förseningar i tillverkningsprocessen och annat rock n rollstrul.

    Men sen var den här: Volume 1. Mik, själva idéknäckaren bakom det hela har aldrig satt sin fot i butiken pga geografiska skäl men för att göra bilden lite klarare har han av kanske åtta inköp specifikt bett om just en LP. -Ge mig lite riffrock den här gången! Tydligen har jag prickat rätt för nu sitter vi på fyra ex efter en bytesaffär (som också fick tummen upp). Men hur kan nu Vinylpågarna göra för att inte skita ner sig i den här byteshandeln? Vi säljer dem för inköpspris så klart!

    Och hur låter då första släppet? På A-sidan härjar helsingborgsbaserade Suomen Pojat. Först trodde jag att jag råkat komma åt knappen för 78 varv men någon sådan finns ju inte på min Rega P2:a. Det är no-brainerrock med Koskenkorvaandedräkt som drabbar en hårt och trots att rösten inte riktigt håller fick både jag och min hårt rockande son lust till ohämmat röjande på vardagsrumsgolvet. På skivans andra A-sida tar Norrköpings otyglade bluesrockslynglar CCK-9 kommandot med en sångare som bär viss likhet med Blackie Lawless och ett groove som fanimej inte lämnar huvudet på flera timmar. Det är riktigt kul att bli knockad på detta vis!

    Nästa gång du besöker butiken så se till att införskaffa denna högst limiterade utgåva. Du gör det i en tid med fildelning och upphovsrättslagar som i det närmaste likgiltigt kringgås och du gör det med stil.

Volume 1

En av de mest krävande skivorna i min samling är utan tvekan The Soft Machines debut. Men efter ett par genomlyssningar står det klart att den även är ett mästerverk. Det är intensivt, flummigt, komplext och underbart skruvat. 

    Kevin Ayers popådra, Robert Wyatts magnifika trumspel och Mike Ratledges jazzighet gör skivan till ett unikt hopkok av idéer som både förbryllar och förgyller. Undergroundklubben UFOs husband, tillsammans med Pink Floyd, borde enligt mig fortsatt i någorlunda samma riktning och inte fastnat i jazzfacket redan på tredje skivan. Ett hyllat album som jag inte ser någon som helst storhet i. Att Kevin Ayers lämnade gruppen efter debuten och spelade in finfina soloplattor är ändå en tröst. Även om den kan kännas ganska tidstypisk är det en skiva som åldrats med värdighet tack vare sin genialiska uppbyggnad. Låtar och passager omvartannat väver in lyssnaren i det organiserade kaoset som råder. 

    ”Hope for happiness” inleder skivan med Wyatts wailande sammetsraspiga röst. När låten börjar ta form och orgeln sjuder av psykedeliska toner hörs likheter med Caravan. ”Joy of a toy” som Kevin Ayers första platta i eget namn även heter, är en insprängd pärla med sin lågmälda intensitet och klurighet. ”Hope for happiness (reprise)” tar vid och får Syd Barrett och kompani att låta som ett ordinärt pubband. ”Why am I so short?” är en kort låt med underfundig text som leder vidare till proggigare domäner i ”So boot if at all”. Det som börjar aningen strikt tar sig friare jazzformer allteftersom tiden går. 

    En inte helt smidig övergång men ändå så rätt det kan bli och ”A certain kind” är igång. Något så annorlunda som en jazzballad med 100% närvaro i Roberts röst. Musiken skulle lika gärna kunna varit ett samarbete mellan J S Bach och Oscar Peterson. En personlig favorit sedan många år. Inledningsvis låter ”Save yourself” som Iron Butterfly men sekunderna sedan är det inget snack att bara The Soft Machine ligger bakom. De bjuder på två härliga refränger mitt i all orgelmani. 

    ”Priscilla” sveper förbi i en minut och bjuder in till den rytmiskt blytunga ”Lullabye letter” där man knappt hinner andas. Orgelsolot är ultrapsych. Därefter börjar textmässigt enformiga ”We did it again” som faktiskt sjungs -I did it again. På rätt humör är det en kul låt. Samma idé fast då med annan text återfinns på Kevins singel ”Singing a song in the morning (religious experience)”. ”Plus belle qu’une poubelle” med dess basgång som lätt fastnar på hjärnan är ännu en startsträcka till nästa spår. ”Why are we sleeping?” är skivans rakaste även om det ibland låter om orgeln som hos Snövit och de sju dvärgarna på julafton när piporna hänger sig. 

    Avslutar gör femtio sekunder långa ”Box 25 / 4 lid”. En pekfingermelodi på ett piano. Ganska udda och oväntat och minst lika händelsefattigt kan man ju tycka. Men har jag nu haft skivan i sjutton år står jag bakom dem till fullo. Året efter släppte de Volume 2 och visst ja, det är ju här det börjar bli knepigt...