Odelay

1996 års i särklass bästa skivsläpp stod Beck Hansen för. Jag var nästan nitton år då och satt ofta och tittade på David Letterman. En kväll steg en småklurig artist upp på scenen och rev av  "Where it´s at”.

    Jag hade helt missat ”Loser” från Mellow gold, hur det nu ens är möjligt, så jag satt oinformerad och bara log brett och skrev en mental note på fyra bokstäver. Det var underhållande, musikaliskt underfundigt och så rätt när man var på peaken av ironins gyllene årtionde. Det var inte långt till min födelsedag så jag önskade mig så snällt plattan med dreadlockhunden som fullkomligt flyger över ett agilityhinder. Den stora dagen kom och efter det var hösten inte sig lik. Skivan gick om och om igen och inte för att jag letade brister eller så men jag förstod verkligen inte hur en skiva med influenser från jordens alla hörn kunde låta så sammanhållande. Den spretade åt alla håll och hölls samman av vad jag tror är nyckelordet för skivan: Energin. 

    Den så intressant betitlade ”Devil´s haircut” greppar tag i kragen direkt. Fetaste gitarren inleder och rytmgitarren med sina icke baktaktsreggaelicks bäddar för trubbel. Samtidigt studsar en fjäderlätt bas i bakgrunden. Trummorna i refrängen låter old-school hip hop inspelade i en tom aula bortsett från en handfull vita förortskids som smitit in för att i lugn och ro rulla eftermiddagens jointar. Urladdningen i slutet där han med distad röst skriker -Devil´s haircut in my mind, skulle kunna skrämma vilken Slayeranhängare som helst.

    Soul i händerna på herr Hansen varvat med ett Beastie Boysbeat blir ”Hotwax”. En förförisk Curtis Mayfieldgitarr lägger grunden till vad som inte komma skall. Det oantastliga groovet ställs inför prövningar gång på gång. Dragsspelsbreaket och det distade munspelet gör att man stannar upp och undrar vad det egentligen var som hände. Den spanska refrängen lyder på engelska -I´m a broken record/I have bubblegum in my brain. Och när den förtjusande trollkarlen mot slutet förklarar för en flicka att han har kommit för att tala om universums rytm, går det bara inte att värja sig längre. 

    ”Lord only knows” börjar chockartat som ett gurglande skrik framför toalettspegeln med munnen full av Vademecum munskölj. Sekunderna senare transformeras den till en countrylåt där en släpig fuzzgitarr och en slidegitarr nästan helt logiskt skjutsar låten framåt. Han sjunger med uppgiven röst till det moderna Nashvillesoundet och när breaket kommer med det totalt misslyckade försöket att glänsa som en Steve Vai kan jag än idag bli full i skratt. Trummisen spelar sådär lojt på nåt vis utan några som helst försök att glänsa.

    Att ”The new pollution” blev vald till singel kan jag inte förstå. Easy listening med en enerverande takt och en trånande saxofon gör att jag slår dövörat till. Fokus uppstår direkt i den suggestiva ”Derelict”. Småkusliga slagverk och suckande mekaniska vågljud skickar iväg lyssnaren till en månskensritual uppe i Atlasbergen där byns shaman dansar i ett tilltagande trancetillstånd. Mystiken tätnar av diverse akustiska stränginstrument. Det här är stort.

    ”Novacane” är en komplex skapelse. Den mjuka bas/trummor/gitarrinledningen körs brutalt över av en maffig gitarr som flyttar all luft i rummet. Beck börjar rappa, självsäkert och övertygande. Tänk Wu-Tang Clan och Fu Manchu live på San Quentin med utskänkningstillstånd. Även om det är hur bra som helst känns det som att han mest tänjer gränserna för att se vad som är okej och inte okej. Låten slutar abrupt med vad som låter som ett solo spelat på en knappsatstelefon. 

    Trollbindande ”Jack-ass” står på tur. Lite av en försmak av vad som bjöds på uppföljaren Mutations. Som i sakta mak på en hästrygg med cowboyhatten nonchalant hängande i hakbandet runt halsen känner man solens sista värmande ljus och njuter gott åt dagens glädjeämnen. Ensam. 

    Så till låten som en gång fängslade mig. Om man som jag är ägare av CD-varianten kan man ändå glädjas åt vinylknastret innan den helt underbara orgeln sänder iväg sina första änglalika toner. Försiktiga trummor tar vid. Den korta refrängen med bandyklackstendenser är låtens svagaste länk. Det är väldigt jazzigt i grunden och i ivern att fånga dagens sound blir resultatet nåt man inte hört innan. 

    ”Minus” hinner på två och en halv minut rensa skallen på en ordentligt. Det är collegerock för de missanpassade spelad i ett skyhögt tempo. Dubbla sångpålägg varav den ena i ett distortionbrus. Breaket doftar Built To Spill och ger låten en ny dimension innan larmet är igång igen.

    Med en lockande vissling pockar Beck än en gång på ens uppmärksamhet. Framtidscountryn ”Sissyneck” har bara börjat. Trummisen skulle lika gärna kunnat kompa Johnny Cash i ett högoktanigt tv-framträdande men ännu hellre smaskar han trumskinnen bakom Becks stiff upper lip-attityd som i refrängen förstärks med en klockren pedal steel. Den sliriga orgeln mot slutet förtjänar en guldstjärna.

    Det är trummorna som avslöjar att det är en nittiotalsproduktion. I övrigt låter ”Readymade” som något en långhårig kvartett spelat in efter en vecka på hawaiianskt gräs runt -68. Basgångarna håller låten flytande. Gitarrtonen är härligt smutsig och passar perfekt till hans smått arroganta spelstil. Detta är skivans mest avskalade låt så alla små detaljer får mer utrymme. 

På ”High 5 (rock the catskills)” bjuds det 100% attityd. Distad rapsång, ett klassiskt parti instoppat för dynamikens skull, en övertänd kör, samma telefonsolo som i ”Novacane” med repliken -Turn that shit off, man! What´s wrong with you, man? Get the other record. Damn! Orgelsolot är suveränt, som Soft Machines Third fast på 45 varv.

    ”Ramshackle” sänker tempot med besked. Akustiskt återhållsamt som enda naturliga utväg till avslut på den intensiva musikalisk resa man tagit ihop. De ensliga kantslagen ekar låten igenom och i ett parti går den traditionella låtbyggnaden in i en österländsk passage. Så enkelt han får det att låta. Grails kan mycket väl ha hämtat inspiration härifrån till sin fantastiska LP Burning off impurities.

    Jag har numera alla Becks skivor och har begripit att detta är en artist som aldrig kommer att stå still. Genom åren har han, mestadels med lyckat resultat, gått från en genre till en annan och gjort den till sin egen. Allt från sleazy lo-firock till modern gitarrbaserad electronica, varvat med funk, nutidsblues och massivt orkestrala verk. Fast det är här man ska börja. Odelay år 2013 är ju minst lika intressant som när den kom om inte mer om man betänker hur nästan slaviskt dagens musikscen plöjer sin egen fåra så djupt att den inte kommer ur den. Han sjunger country, dom spelar rock, hon wailar sin R´n´B. 

Beck var allt det redan för 18 år sedan!

Split

Groundhogs betydde inget för mig trots att åldern skenat iväg. Det lät konstigt, tyckte jag och såg till att beställa hem tre ex för avlyssning. 

    Johan hade med sig traven skivor till butiken och Micke fick syn på Split och halvskrek rakt ut -Cherry red! Det lät så inspirerande att när jag väl hemma igen, nästan knappt fått av sandalerna, skippade de första fyra och vred förstärkarreglaget åt höger. Jag möttes av en stöddig trio som skapade musik som vågade gå sin egen väg. Den nerv och finess som i nästan sex minuter lämnade högtalarna knockade mig i soffan. Det ultratajta kompet som inleder med mycket cymbal i fyrtakten. Det eviga drivet i basgången, stundtals tillsammans med dunkla, tungt vibrerande gitarrtoner från huvudmannen Tony McPhee. De frenetiskt arbetande trumslagen bär släktskap med Mitch Mitchell och Keith Moon och det är dessa som pressar upp låten i hundranittio på raksträckorna. När den återgår till ursprunglig form och man vet att tempot ska upp lika högt igen känns det som att öppna en julklapp om och om igen utan att bli trött på innehållet. 

  

    Dagen efter satt jag ner med skivan med ett fokus min fru nog önskar jag skulle ha kring hushållssysslorna. Första sidan är på fyra spår. ”Split 1-4”. En ensam mans tankar och rädslor i gränslandet mellan det normala och det onormala. I första delen börjar han ana att något inte står rätt till med psyket och låtens uppbyggnad går hand i hand med hur paniken får fotfäste. Dubbla gitarrer i första solot ger en schizofren effekt och mitt i det stenhårda kompet svävar melodin in i en österländsk passage. Tänk tung turkisk psykedelia. Basgången i verserna är på pappret desamma men Peter Cruickshank lägger mer tyngd bakom för varje textrad känns det som. Del två har samma komp men är mer progressiv än föregående stycke. Nu vet han definitivt att något har hänt och han vädjar till sig själv att släppa alla hjärnspöken. Inledningen känns olycksbådande och när de möts alla tre igen sugs man in i en psykotisk tornado som återigen speglar känslorna som pågår i honom. Lugnet före solot ger dubbel effekt och som de vräker ur sig! De bakar in små pauser låten igenom som ger texten en viktigare roll. Vid tredje delen har han lyckats somna, ovetande om att kriget pågår utan hans eget deltagande. Den överstyrda gitarren som parallellt med de övriga instrumenten dundrar på som en migränattack mellan de akustiska partierna låter amerikansk östkustpsych i skarven mellan 60 och 70-talet. Slutligen vaknar han och har svårt att greppa att verkligheten ser helt annorlunda ut. Efter lite andrum hängs stålsträngsgitarren om halsen och han bränner av ett otroligt slidesolo. I avslutande delen råder villrådigheten och alla försök till stabilitet går om intet. De låter som tidiga Status Quo med mer skit under naglarna och med halva låten kvar jobbar de upp en frenesi som uttrycker galenskapen och vilsenheten på absolut bästa tänkbara sätt. En helgjuten A-sida är så till ända.

    ”A year in the life”, B-sidans andra spår, känns sorgsen och vädjande som en långsam begravningsblues. Bilder av nakna träd i ett vindpinat, dimmigt landskap och undvikande blickar från dystert klädda osympatiska människor framträder i mitt inre. Versen i ”Junkman” har likheter med The Kinks om än mer avigt och avståndstagande. Däremellan attackerar de i enad front lyssnaren urskillningslöst med rå progressiv precision. Tony McPhee frambringar sedan högst kusliga ljud med gitarren i drygt två minuter. Deltabluesen i ”Groundhog” med endast stövelstamp i golvet och slirig slide som sällskap är så bra som det låter på pappret. Det enda som verkar saknas är knastret från 78-varvaren.

Get yer ya ya´s out

Jag har läst fem biografier om Rolling Stones härjningar och gärningar. Allt som allt står det elva skivor i samlingen av deras cirka trettio originalsläpp. Jag tycker ingen är komplett och i vissa fall är de oroväckande fantasirisiga. De är ett bra band och de är ett tråkigt band helt enkelt.

    Så när jag ögnade igenom vinylerna på jakt efter halv sex-skivan och bromsade för Get yer ya-ya´s out som jag aldrig hört trots att den stått där i minst ett halvår for tanken att -ja ja, man ska väl ha hört den, igenom skallen. Skivan som säkerligen är minst lika känd för sitt omslag som musiken som ristades in från två spelningar på Madison Square Garden. Charlie Watts iförd en t-shirt med en svartvit bild på ett par bröst och en fullpackad turnéåsna är om inte vackert, åtminstone rätt charmigt lökigt.

    Nålen landade och nästan omedelbart träffades jag av nerven från ett garvat gäng som verkade ha så roligt uppe på scen. Kvällarna till ära satt sjätte medlemmen Ian Stewart in på piano. Förvisad en plats bort från scenljuset för sin kraftiga haka och sin dirigentkropp fungerade han som bollplank på repetitionerna och var den som höll hårdast i bluestömmarna. Han håller en låg profil men bara närvaron verkar sporra. Nyaste medlemmen, Mick Taylor, är en sju gånger mer kompetent gitarrist än Keith Richards. Han spelade ju med John Mayall, för Guds skull! Med endast Let it bleed i bagaget är han rookien i bandet som mer definitivt än någonsin tagit över sedan Brian Jones så mystiskt drunknat i poolen på A A Milnes tidigare residens. Han levererar verkligen och ihop med Keiths Chuck Berrysväng får de repertoaren att glöda. 

    Det första Charlie Watts hinner göra är att komma in fel i ”Jumpin´ Jack Flash”! En version som inte ligger långt efter den från The Rolling Stones Rock & Roll Circus. Bra tempo och ett ruggigt ljud hos gitarristerna. Bill Wymans basgångar osar testosteron långa vägar och när låten är en klassiker i sig och de spelar så här och eldar igång publiken verkar Jagger mer motiverad än annars. Den här låten och ”You can´t always get what you want” tycker jag delar förstaplatsen när det kommer till hans cockneydialekt. 

    Ett säkert kort i det stora landet i väst är att riva av en och annan Chuck Berrylåt. Med ”Carol” bryter de ingen ny mark men de förvaltar rock ´n rollarvet i all sin enkelhet. ”Stray cat blues” från Beggars banquet som släpptes två år tidigare går in i ena örat och ut genom andra. Här har den fått mer tyngd. De har Mick Taylor att tacka för det. Han attackerar strängarna i sina partier som om det var förutbestämt att han skulle ta plats i bandet. Dynamiken slår hårt på lyssnaren och Jagger håller inte igen när bandet bakom honom öser på för allt vad de är värda. 

    Någorlunda städade ”Love in vain” sänker tempot betydligt. Micks slidegitarr gråter guld och Charlies trumföring är oklanderlig. ”Midnight rambler” blir här två minuter längre än i originalversionen. Den något kontroversiella texten bakas in i ett sjuhelvetes gung, komplett med Jaggers coola munspel och när låten ändrar form från det lättsamma till essensen av vad som var så farligt med rock kan jag inte annat än maniskt stampa foten i golvet. 

    B-sidan startar med ”Symphaty for the devil”. Jagger iklädd rollen som Djävulen själv plockar fram det bästa hos sångaren och Keiths sologitarr som startar lite trevande växer sig starkare och starkare. Till sist har han hela konsertsalen i sin hand. Den otypiska Stonestakten är här på gränsen till kriminellt medryckande. Charlie i en tvåtakt och en ondskefull gitarrslinga gör ”Live with me” till en vinnare. Och Bill levererar en stadig grund att falla tillbaka på. 

    Skivans andra Berrylåt är ”Little Queenie” men här faller de hårt mot marken. Fyra och en halv minut av mitt liv försvinner, mer är det inte. Annat är det när de ger sig på ”Honky tonk women”. Denna långsamma blues med sina efterhängsna gitarrer och här strör Ian Stewart barpianolicks i refrängerna och fulländar en redan perfekt låt. På ”Street fighting man” hörs Keiths ljusa röst nästan lika högt som Micks. Han är verkligen på gång i den här härligt knaggliga versionen. Ingen större finess men det är råbarkat på ett sätt jag aldrig hört förr.

Live Cream

En av världens första riktiga supergrupper bodde i England och hette Cream. De spelade in tre studioalbum mellan 1966 och 1968 som står sig väl än idag. 

    Som tonåring hörde jag Disraeli gears och Wheels of fire och även om jag inte var alldeles redo för deras musik fanns det något som pockade på min uppmärksamhet. Ett år senare fick jag höra Live Cream och alla frågetecken försvann. Detta var ju ultratungt på sitt sätt. Och levande i allra högsta grad. Skivan släpptes två år efter deras uppbrott och förutom sista låten är materialet hämtat från debuten. Egentligen har jag svårt för musiker som ska showa och visa upp sig men i fallet Cream ser jag detta endast som en positiv sak. Tre personer som vill låta så mycket som möjligt och ta så stor plats det bara är möjligt och ändå inte ge upp melodin är stort. 

    Det börjar redan i ”N.S.U.” som i studioversion är 2.47 minuter lång. Här är den drygt tio minuter. Respekt! -Driving in my car, smoking my cigar, the only time I´m happy´s when I play my guitar. Varenda gång jag hör textraden mår jag bra. Jag blir femton år igen. Hör jag liveversionen blir jag inte bara yngre utan även jävligt full i fan som den trettiosjuåring jag är. 

    ”Sleepy time time” därefter är ju något lugnare i tempot men lika intensiv ändå. Det är nästan så att Clapton och Bruce verkar bråka om vem som ska ta i mest i sångversen. Återigen är det ett improvisationsstycke mitt i låten. Något mer utarbetat än öppningsspåret men ändå så väldigt i nuet. På B-sidan ligger ”Sweet wine” i en skön 15-minutersversion som slår de flesta på fingrarna. Är jag riktigt på humör kan jag komma på mig själv att inte andas i de mest kritiska lägena. Vem ska ta över rodret på detta stormiga hav, hinner jag tänka. Så fort de kommit på fötter igen plockar någon i bandet ner låten till minsta beståndsdel och äventyret får fortsätta i ny riktning. Spännande men ack så farligt om samspelet inte varit 100%. Detta är en riktig livefavorit! 

    Muddy Waters ”Rollin´ and tumblin´” känns lika självklar som bräcklig i sitt upptempo. Inte lätt att hinna med munspelaren här inte! Ginger Baker är punkigt krautig bakom trumsetet. För att fylla ut med material valde Polydor att släppa en tidigare outgiven studioprodukt. ”Lawdy mama” låter väldigt lik ”Strange brew”. Samma puls och spelglädje, lite annorlunda ackord och text. Så här långt in i skivan undrar man ju hur denna låtit live. Förmodligen jättejättejättebra!

Felt

Alabama 1971. Felt spelade där och då in sitt självbetitlade album. Hur märkligt det än kan låta kom aldrig en uppföljare. Sångaren släppte dock två soloskivor som jag inte hört.

    Omslaget är inte psykedeliskt utan bara märkligt. Varför sitter en gammal kvinna insmord i rosa lera och varför puttar någon på en rostig bil på baksidan? Att inte fler har hört skivan visar hur orättvis världen kan te sig ibland. Detta är nämligen i det närmaste en helgjuten platta. Från beatlesk poprock till hårdrockstendenser och lite annat kul däremellan.

    Öppningsspåret ”Look at the sun” låter som en outtake från Abbey Road. Den pianostödda balladen trevar igång försiktigt, nästan som en kärlekshymn. Rösten spricker i de höga tonerna och trummisen håller varsamt takten. Halvvägs in har de vuxit in i låten och börjar ta för sig. Med knappa minuten kvar bränner gitarristen av ett fantastiskt solo som ändrar karaktären. Såna genidrag hör man inte allt för ofta.

”Now she´s gone” börjar i stil med något på Jojje Wadenius Goda´ goda´. Sångaren låter förvillande lik Country Joe McDonald. Musiken låter nog till och med som Country Joe & the Fish. Det höga tempot drar de ner på efter ett tag och ännu lite till efter det. Den sorgsna texten återspeglas perfekt i takt med musiken. Plötsligt återtar låten samma form som i inledningen och vid tredje -You might be the next one tar han i från knäna. 

”Weepin´ mama blues” låter precis som titeln skvallrar om. Det är långsamt och blytungt. Hammondorgeln har ett otroligt varmt ljud, sången har pondus och texten är hjärteskärande. Vietnamkriget berörs bland annat. Låten har ett av de bästa gitarrsolona inom genren utan att ta för stor plats. Den effektiva orgeln äger från början till slut. Sista låten på A-sidan har både lite Santana i sig och samtida engelsk rock. Tänk er ett Fleetwood Mac med Peter Green i spetsen som gör allt för att övertyga publiken att just de är hetast på jorden. Så bra är det. ”World” är en dynamisk sensation i mina öron. 

    Först ut på andra sidan har vi tiominuterslåten ”The change” som i början låter som en egen version av The Beatles ”I want you (she´s so heavy)”. Sämre referenser finns! Vilken rock ´n rollröst Myke Jackson besitter. Tre minuter in tar låten en helt ny riktning, lika plötsligt som naturligt. I detta något mera upptempoparti pressar Stan Lee ner wah-wahpedalen och lyckan blir total. Intensiteten ökar med tiden och Myke levererar återigen bakom mikrofonen som en sann rockikon. 

    Sist ut har de lagt ”Destination” vars bossanovatakter lekfullt tar en till rockigare domäner när det vankas refräng. Ett fantastiskt jazzsolo börjar försiktigt men ju längre det fortgår ökar kraften i musiken. Vid sångversen är tempot återigen bossanovalugnt. Man kan inte annat än bli imponerad av uppfinningsrikedomen i deras sätt att skapa. 

    Det är inte ofta det händer att jag vänder vinylen ett tredje varv men med Felt känns det närapå naturligt. Kan det verkligen vara så bra tänker jag och borstar bort dammet än en gång.

From the inside

En platta som blev hur bra som helst mot alla odds är Alice Coopers skivsläpp från 1978.

From the inside är som titeln skvallrar, en skildring från insidan av det mentalsjukhus där Alice befann sig efter ett par års alltför häftigt festande.

    Varje låt handlar om en eller ett par mer eller mindre sjuka människor. Till sin hjälp med textskrivandet har han på något sätt knutit an Bernie Taupin, Elton Johns högra hand. Medverkar gör dessutom Totos gitarrvirtuos Steve Lukather. Hur han i all denna misär lyckats fånga upp dessa två är lika kul som förbryllande. Dick Wagner är fortfarande med i bilden. Ljudbilden sneglar redan här i en 80-talsanda men det gör faktiskt inget!

    Första spåret heter som skivan och det är inget mindre än en rockdiscolåt. Han hymlar inte med något utan förklarar att han festat på tok för länge och på tok för hårt. Att sedan gå cold turkey på en anstalt har sina baksidor det med. Det är en pampig produktion på gränsen till vad jag tåler men i och med att det är Alice Cooper köper man hela paketet. 

    ”Wish I were born in Beverly Hills” handlar om en bortskämd flicka från soliga Kalifornien som varit på kröken än jävligare än Alice själv. Textraden -I swear I couldn´t drink half as much as she spills säger en del. Det är klassisk rock ´n roll och ett riktigt gott tempo låten igenom. Tvillinggitarrer och skön körsång. Hon togs in under tvång bör väl tilläggas. 

     Första balladen på skivan har även den en självgranskande text. Inga trevliga minnen när han tänker tillbaka på sin tid i isoleringscellen. Den är storslaget pompös men texten är allt annat än vacker. ”The quiet room” är närapå för ärlig. ”Nurse Rozetta” är en sköterska som triggar igång orena tankar. Musiken är både funkig och lite AOR. 
 Syntheffekterna är väl lite sådär i mina öron men när han mitt i låten plockar ner instrumenteringen och sjunger viskande förs man tillbaka till när Alice Cooper som grupp var ute på småpsykedeliska eskapader.

     Skivans vackraste ballad är en duett med en sångerska vid namn Marcy Levy. Detta är utan tvekan den mest morbida låten. För till de vackra stråkarrangemangen hör vi hur Millie och Billie planerar och utför ett makabert mord på hennes make Donald. Väl inslagen i små påsar konstaterar de att -Love makes you do funny things. Det är så att man ryser. Stråkarna som avslutar kunde ha varit hämtad från en skräckfilm. Mycket, mycket bra. ”Serious” därefter låter precis som en Cooperlåt ska göra. Det är tufft utan att vara för tufft och med en massa små roligheter instoppade. Doakören är hysteriskt underhållande. I texten förklarar han hur han drack och rökte och svimmade om och om igen. 

     Jag har spelat ”How you gonna see me now” för en massa kompisar och bett dem säga vem artisten är. Ingen har haft rätt. För Alice Cooper är han som sjöng ”Poison” och ”Bed of nails” och att han skulle vara kapabel till en så här vacker pianoballad är stört omöjligt. Efter en behandling väntar det vardagliga livet och han har tänkt mycket på detta. I nästa låt vädjar en patient till personalen att han måste därifrån för hans hund lätt blir hispig om han inte kommer och släpper ut henne. ”For Veronica´s sake” är en bra upptempolåt med sköna gitarrer och ett allsångsparti. 

     ”Jackknife Johnny” ägs helt och hållet av en fantastisk orgel och ett solo från Lukather som inte är särskilt långt. Körtjejen för tankarna till Roger Waters solo-LP The pros and cons of hitch-hiking. I refrängen kommer hans skräckrockröst fram men det skämmer inte alls. Hade det stått att avslutande ”Inmates (we´re all crazy)” varit producerad av Bob Ezrin hade jag gått på det. Det känns som en miniopera med toppar och dalar i ljudbilden och en massa teman som bryter in. Oskyldiga flickröster sticker in med texten -Lizzy Borden took an axe and gave her mother forty whacks. Woooh...En mäktig avslutning där en hel kör sjunger -We´re all crazy och man tvivlar inte på dem för ett ögonblick. Spöklika fioler bygger upp stämningen. 

    Jag har säkerligen haft skivan i mina ägor i över tjugo år och ännu inte tröttnat på den så även om den inte är en Killer eller Love it to death så har den fastnat rejält.

For your pleasure

Senast Brian Eno och Bryan Ferry samarbetade var på Ferrys album Olympia som kom i år. Dessförinnan var det på Roxy Musics andra LP For your pleasure. 38 år sedan!

    Om de varit i luven på varandra under alla dessa år vet jag inget om men redan 1973 låter det som att bubblan är på väg att brista. Som det går att utläsa på skivkonvolutet är all text och musik skriven av Ferry och för en nyckelfigur som Eno var det säkerligen ingen trevlig läsning. Dessa två motpoler bidrar med största säkerhet till att For your pleasure sticker iväg och sticker ut och gör att den än idag känns ända in i märgen. Skivan pendlar oroligt mellan poprock och avantgarde och hamnar lätt i artrockfacket. Trots uppenbara melodier blir resultatet så mycket mer. Mycket tack vare Phil Manzaneras orädda position i ingenmansland. Faktum är ju att, samtidigt som han var fast medlem i bandet, även spelade på Enos soloplattor. Andy Mackay blåser troget sin saxofon och oboe och överraskar gång på gång med sin sensitiva och aggressiva sida. 

    När jag efter alla år köpt skivor med de stora namnen och börjat inrikta mig på de mer obskyra i hopp om gömda guldkorn, kom Roxy Music som en skänk från ovan. Här fanns originalitet och melodi i ett enda slag. Ett hyfsat stort band med i princip noll referens inom min radar. Johan hade, redan när vi bodde i Östra Ljungby, en samling med Bryan Ferry som jag faktiskt gillade och genom Bonniers rocklexikon visste jag att han var med i en grupp som hette Roxy Music. Sen tog okunskapen vid. 

    När jag la vantarna på For your pleasure trodde jag inte att min värld skulle rämna men något hände och det är jag glad för idag. Åtta låtar av helt olika slag drabbade mig när jag som mest behövde det. ”Do the strand” kopplar greppet om lyssnaren direkt med sin tvåtakt. Saxofonen i denna halsbrytande inledning och det hamrande pianot gör att man knappt hinner andas. 

    Tempot sänks betydligt i ”Beauty queen”. Den ekande keyboarden inger ett lugn med sin varma ton. Inhyrda John Porter lägger en högst effektiv basgång. Sen höjs temperaturen betydligt för att halvminuten senare landa i samma lugn som rådde förut. En viktig detalj i låtbygget. I ”Strictly confidential” kommer Ferrys vibrato till sin fulla rätt. Mot slutet sjunger han en rad och svarar själv. Det är en småkuslig stämning som byggs upp med dova pukor och Manzaneras alltmer plågade gitarrfigurer. 

    Den småpunkiga ”Editions of you” följer därefter. Bryans fraseringar känns lika prövande som roande och om det finns någon som tror att en saxofonist alltid måste låta som Kenny G är det bara att tänka om. Brian Eno ställer till en ordentlig scen med sin vildsinthet och Manzanera är snabb att haka på. 

    Sist på A-sidan ligger ”In every dream home a heartache” som känns som en nyårsraket som aldrig bränner av. Sången är stakande och verkar hålla på för evigt tills -But you blew my mind, då allt briserar i sann Pink Floydanda. Det tonas ner och kommer igen. Just det känns lite daterat. 

    Min absoluta favorit på skivan inleder andra sidan. Den spöklika ”The bogus man” där man nästan känner sig iakttagen. Lager på lager av ljud gör den så unik. Hur en småfunkig gitarr mitt i allt kan kännas så rätt är enastående. Näst på tur ligger ”Grey lagoons” som inledningsvis låter som skön britsoul. Ännu en gång väntar en tempoväxling. Frågan är hur stora lungor Andy Mackay har egentligen? Ett distat munspel tar över och sist ett rivigt gitarrsolo innan man är tillbaka i lugnet igen. Avlutar gör ”For your pleasure”, en annan all-time favorite. En ekodränkt låt, fylld till brädden med mystik och egensinnighet.