Live Cream

En av världens första riktiga supergrupper bodde i England och hette Cream. De spelade in tre studioalbum mellan 1966 och 1968 som står sig väl än idag. 

    Som tonåring hörde jag Disraeli gears och Wheels of fire och även om jag inte var alldeles redo för deras musik fanns det något som pockade på min uppmärksamhet. Ett år senare fick jag höra Live Cream och alla frågetecken försvann. Detta var ju ultratungt på sitt sätt. Och levande i allra högsta grad. Skivan släpptes två år efter deras uppbrott och förutom sista låten är materialet hämtat från debuten. Egentligen har jag svårt för musiker som ska showa och visa upp sig men i fallet Cream ser jag detta endast som en positiv sak. Tre personer som vill låta så mycket som möjligt och ta så stor plats det bara är möjligt och ändå inte ge upp melodin är stort. 

    Det börjar redan i ”N.S.U.” som i studioversion är 2.47 minuter lång. Här är den drygt tio minuter. Respekt! -Driving in my car, smoking my cigar, the only time I´m happy´s when I play my guitar. Varenda gång jag hör textraden mår jag bra. Jag blir femton år igen. Hör jag liveversionen blir jag inte bara yngre utan även jävligt full i fan som den trettiosjuåring jag är. 

    ”Sleepy time time” därefter är ju något lugnare i tempot men lika intensiv ändå. Det är nästan så att Clapton och Bruce verkar bråka om vem som ska ta i mest i sångversen. Återigen är det ett improvisationsstycke mitt i låten. Något mer utarbetat än öppningsspåret men ändå så väldigt i nuet. På B-sidan ligger ”Sweet wine” i en skön 15-minutersversion som slår de flesta på fingrarna. Är jag riktigt på humör kan jag komma på mig själv att inte andas i de mest kritiska lägena. Vem ska ta över rodret på detta stormiga hav, hinner jag tänka. Så fort de kommit på fötter igen plockar någon i bandet ner låten till minsta beståndsdel och äventyret får fortsätta i ny riktning. Spännande men ack så farligt om samspelet inte varit 100%. Detta är en riktig livefavorit! 

    Muddy Waters ”Rollin´ and tumblin´” känns lika självklar som bräcklig i sitt upptempo. Inte lätt att hinna med munspelaren här inte! Ginger Baker är punkigt krautig bakom trumsetet. För att fylla ut med material valde Polydor att släppa en tidigare outgiven studioprodukt. ”Lawdy mama” låter väldigt lik ”Strange brew”. Samma puls och spelglädje, lite annorlunda ackord och text. Så här långt in i skivan undrar man ju hur denna låtit live. Förmodligen jättejättejättebra!

Felt

Alabama 1971. Felt spelade där och då in sitt självbetitlade album. Hur märkligt det än kan låta kom aldrig en uppföljare. Sångaren släppte dock två soloskivor som jag inte hört.

    Omslaget är inte psykedeliskt utan bara märkligt. Varför sitter en gammal kvinna insmord i rosa lera och varför puttar någon på en rostig bil på baksidan? Att inte fler har hört skivan visar hur orättvis världen kan te sig ibland. Detta är nämligen i det närmaste en helgjuten platta. Från beatlesk poprock till hårdrockstendenser och lite annat kul däremellan.

    Öppningsspåret ”Look at the sun” låter som en outtake från Abbey Road. Den pianostödda balladen trevar igång försiktigt, nästan som en kärlekshymn. Rösten spricker i de höga tonerna och trummisen håller varsamt takten. Halvvägs in har de vuxit in i låten och börjar ta för sig. Med knappa minuten kvar bränner gitarristen av ett fantastiskt solo som ändrar karaktären. Såna genidrag hör man inte allt för ofta.

”Now she´s gone” börjar i stil med något på Jojje Wadenius Goda´ goda´. Sångaren låter förvillande lik Country Joe McDonald. Musiken låter nog till och med som Country Joe & the Fish. Det höga tempot drar de ner på efter ett tag och ännu lite till efter det. Den sorgsna texten återspeglas perfekt i takt med musiken. Plötsligt återtar låten samma form som i inledningen och vid tredje -You might be the next one tar han i från knäna. 

”Weepin´ mama blues” låter precis som titeln skvallrar om. Det är långsamt och blytungt. Hammondorgeln har ett otroligt varmt ljud, sången har pondus och texten är hjärteskärande. Vietnamkriget berörs bland annat. Låten har ett av de bästa gitarrsolona inom genren utan att ta för stor plats. Den effektiva orgeln äger från början till slut. Sista låten på A-sidan har både lite Santana i sig och samtida engelsk rock. Tänk er ett Fleetwood Mac med Peter Green i spetsen som gör allt för att övertyga publiken att just de är hetast på jorden. Så bra är det. ”World” är en dynamisk sensation i mina öron. 

    Först ut på andra sidan har vi tiominuterslåten ”The change” som i början låter som en egen version av The Beatles ”I want you (she´s so heavy)”. Sämre referenser finns! Vilken rock ´n rollröst Myke Jackson besitter. Tre minuter in tar låten en helt ny riktning, lika plötsligt som naturligt. I detta något mera upptempoparti pressar Stan Lee ner wah-wahpedalen och lyckan blir total. Intensiteten ökar med tiden och Myke levererar återigen bakom mikrofonen som en sann rockikon. 

    Sist ut har de lagt ”Destination” vars bossanovatakter lekfullt tar en till rockigare domäner när det vankas refräng. Ett fantastiskt jazzsolo börjar försiktigt men ju längre det fortgår ökar kraften i musiken. Vid sångversen är tempot återigen bossanovalugnt. Man kan inte annat än bli imponerad av uppfinningsrikedomen i deras sätt att skapa. 

    Det är inte ofta det händer att jag vänder vinylen ett tredje varv men med Felt känns det närapå naturligt. Kan det verkligen vara så bra tänker jag och borstar bort dammet än en gång.

From the inside

En platta som blev hur bra som helst mot alla odds är Alice Coopers skivsläpp från 1978.

From the inside är som titeln skvallrar, en skildring från insidan av det mentalsjukhus där Alice befann sig efter ett par års alltför häftigt festande.

    Varje låt handlar om en eller ett par mer eller mindre sjuka människor. Till sin hjälp med textskrivandet har han på något sätt knutit an Bernie Taupin, Elton Johns högra hand. Medverkar gör dessutom Totos gitarrvirtuos Steve Lukather. Hur han i all denna misär lyckats fånga upp dessa två är lika kul som förbryllande. Dick Wagner är fortfarande med i bilden. Ljudbilden sneglar redan här i en 80-talsanda men det gör faktiskt inget!

    Första spåret heter som skivan och det är inget mindre än en rockdiscolåt. Han hymlar inte med något utan förklarar att han festat på tok för länge och på tok för hårt. Att sedan gå cold turkey på en anstalt har sina baksidor det med. Det är en pampig produktion på gränsen till vad jag tåler men i och med att det är Alice Cooper köper man hela paketet. 

    ”Wish I were born in Beverly Hills” handlar om en bortskämd flicka från soliga Kalifornien som varit på kröken än jävligare än Alice själv. Textraden -I swear I couldn´t drink half as much as she spills säger en del. Det är klassisk rock ´n roll och ett riktigt gott tempo låten igenom. Tvillinggitarrer och skön körsång. Hon togs in under tvång bör väl tilläggas. 

     Första balladen på skivan har även den en självgranskande text. Inga trevliga minnen när han tänker tillbaka på sin tid i isoleringscellen. Den är storslaget pompös men texten är allt annat än vacker. ”The quiet room” är närapå för ärlig. ”Nurse Rozetta” är en sköterska som triggar igång orena tankar. Musiken är både funkig och lite AOR. 
 Syntheffekterna är väl lite sådär i mina öron men när han mitt i låten plockar ner instrumenteringen och sjunger viskande förs man tillbaka till när Alice Cooper som grupp var ute på småpsykedeliska eskapader.

     Skivans vackraste ballad är en duett med en sångerska vid namn Marcy Levy. Detta är utan tvekan den mest morbida låten. För till de vackra stråkarrangemangen hör vi hur Millie och Billie planerar och utför ett makabert mord på hennes make Donald. Väl inslagen i små påsar konstaterar de att -Love makes you do funny things. Det är så att man ryser. Stråkarna som avslutar kunde ha varit hämtad från en skräckfilm. Mycket, mycket bra. ”Serious” därefter låter precis som en Cooperlåt ska göra. Det är tufft utan att vara för tufft och med en massa små roligheter instoppade. Doakören är hysteriskt underhållande. I texten förklarar han hur han drack och rökte och svimmade om och om igen. 

     Jag har spelat ”How you gonna see me now” för en massa kompisar och bett dem säga vem artisten är. Ingen har haft rätt. För Alice Cooper är han som sjöng ”Poison” och ”Bed of nails” och att han skulle vara kapabel till en så här vacker pianoballad är stört omöjligt. Efter en behandling väntar det vardagliga livet och han har tänkt mycket på detta. I nästa låt vädjar en patient till personalen att han måste därifrån för hans hund lätt blir hispig om han inte kommer och släpper ut henne. ”For Veronica´s sake” är en bra upptempolåt med sköna gitarrer och ett allsångsparti. 

     ”Jackknife Johnny” ägs helt och hållet av en fantastisk orgel och ett solo från Lukather som inte är särskilt långt. Körtjejen för tankarna till Roger Waters solo-LP The pros and cons of hitch-hiking. I refrängen kommer hans skräckrockröst fram men det skämmer inte alls. Hade det stått att avslutande ”Inmates (we´re all crazy)” varit producerad av Bob Ezrin hade jag gått på det. Det känns som en miniopera med toppar och dalar i ljudbilden och en massa teman som bryter in. Oskyldiga flickröster sticker in med texten -Lizzy Borden took an axe and gave her mother forty whacks. Woooh...En mäktig avslutning där en hel kör sjunger -We´re all crazy och man tvivlar inte på dem för ett ögonblick. Spöklika fioler bygger upp stämningen. 

    Jag har säkerligen haft skivan i mina ägor i över tjugo år och ännu inte tröttnat på den så även om den inte är en Killer eller Love it to death så har den fastnat rejält.

For your pleasure

Senast Brian Eno och Bryan Ferry samarbetade var på Ferrys album Olympia som kom i år. Dessförinnan var det på Roxy Musics andra LP For your pleasure. 38 år sedan!

    Om de varit i luven på varandra under alla dessa år vet jag inget om men redan 1973 låter det som att bubblan är på väg att brista. Som det går att utläsa på skivkonvolutet är all text och musik skriven av Ferry och för en nyckelfigur som Eno var det säkerligen ingen trevlig läsning. Dessa två motpoler bidrar med största säkerhet till att For your pleasure sticker iväg och sticker ut och gör att den än idag känns ända in i märgen. Skivan pendlar oroligt mellan poprock och avantgarde och hamnar lätt i artrockfacket. Trots uppenbara melodier blir resultatet så mycket mer. Mycket tack vare Phil Manzaneras orädda position i ingenmansland. Faktum är ju att, samtidigt som han var fast medlem i bandet, även spelade på Enos soloplattor. Andy Mackay blåser troget sin saxofon och oboe och överraskar gång på gång med sin sensitiva och aggressiva sida. 

    När jag efter alla år köpt skivor med de stora namnen och börjat inrikta mig på de mer obskyra i hopp om gömda guldkorn, kom Roxy Music som en skänk från ovan. Här fanns originalitet och melodi i ett enda slag. Ett hyfsat stort band med i princip noll referens inom min radar. Johan hade, redan när vi bodde i Östra Ljungby, en samling med Bryan Ferry som jag faktiskt gillade och genom Bonniers rocklexikon visste jag att han var med i en grupp som hette Roxy Music. Sen tog okunskapen vid. 

    När jag la vantarna på For your pleasure trodde jag inte att min värld skulle rämna men något hände och det är jag glad för idag. Åtta låtar av helt olika slag drabbade mig när jag som mest behövde det. ”Do the strand” kopplar greppet om lyssnaren direkt med sin tvåtakt. Saxofonen i denna halsbrytande inledning och det hamrande pianot gör att man knappt hinner andas. 

    Tempot sänks betydligt i ”Beauty queen”. Den ekande keyboarden inger ett lugn med sin varma ton. Inhyrda John Porter lägger en högst effektiv basgång. Sen höjs temperaturen betydligt för att halvminuten senare landa i samma lugn som rådde förut. En viktig detalj i låtbygget. I ”Strictly confidential” kommer Ferrys vibrato till sin fulla rätt. Mot slutet sjunger han en rad och svarar själv. Det är en småkuslig stämning som byggs upp med dova pukor och Manzaneras alltmer plågade gitarrfigurer. 

    Den småpunkiga ”Editions of you” följer därefter. Bryans fraseringar känns lika prövande som roande och om det finns någon som tror att en saxofonist alltid måste låta som Kenny G är det bara att tänka om. Brian Eno ställer till en ordentlig scen med sin vildsinthet och Manzanera är snabb att haka på. 

    Sist på A-sidan ligger ”In every dream home a heartache” som känns som en nyårsraket som aldrig bränner av. Sången är stakande och verkar hålla på för evigt tills -But you blew my mind, då allt briserar i sann Pink Floydanda. Det tonas ner och kommer igen. Just det känns lite daterat. 

    Min absoluta favorit på skivan inleder andra sidan. Den spöklika ”The bogus man” där man nästan känner sig iakttagen. Lager på lager av ljud gör den så unik. Hur en småfunkig gitarr mitt i allt kan kännas så rätt är enastående. Näst på tur ligger ”Grey lagoons” som inledningsvis låter som skön britsoul. Ännu en gång väntar en tempoväxling. Frågan är hur stora lungor Andy Mackay har egentligen? Ett distat munspel tar över och sist ett rivigt gitarrsolo innan man är tillbaka i lugnet igen. Avlutar gör ”For your pleasure”, en annan all-time favorite. En ekodränkt låt, fylld till brädden med mystik och egensinnighet.

Roxy Music

Egentligen vet jag inte om jag vågar vara så här ärlig men det fanns en tid då jag ansåg mig klara mig fint utan Roxy Music. Detta grundade jag på ett foto jag sett på Brian Eno. Hur såg karln ut? 

    Att jag i princip endast kände till singlarna ”Avalon” och ”More than this” från 1982 spelade mindre roll. Då var Eno ute ur bilden sen nio år. Mina argument börjar tryta redan här märker jag. Så en dag hemma hos en vän jag lärde känna på skivmässan i stan kom ämnet upp. Oförstående och nära på smått upprörd låter han mig höra att Roxy Musics två första album minsann hör hemma i finrummet av brittisk musik. Jaja, talk to the hand, liksom. Jag låg inte sömnlös om nätterna precis men nog lät han övertygande. På Bokman på Väla, när de ännu sålde CD-skivor, la jag vantarna på Avalon för en billig peng. Först lite väl mycket pop för min smak men säreget nog för att kanske fördjupa mig i gruppen. 1973 års For your pleasure kom på tur. Här slogs alla farhågor i kras. Ett år in i Vinylpågarna låg så Kari-Ann Möller och såg förförisk ut och jag valde att ta hem plattan för hemmabruk. Antingen är jag lite trög eller bara allmänt svårstartad för det lossnade inte förrän nu. 

    Roxy Musics debut är säregen, djärv och precis så galen att det krävs mer av lyssnaren än jag någonsin trodde var nödvändigt. För ett debutalbum är det i en högre division helt enkelt. Bryan Ferry står för alla kompositioner. När jag väl förstått storheten med For your pleasure köpte jag biografin Re-make/re-model. Den enda bok jag valt att avsluta innan den var slut. Det jag hann lära mig var vilken sorts litteratur Ferrys lärare på konsthögskolan läste -47 och vilken typ av skjortkrage som gällde i slutet på 60-talet. Boooring! Stereon fick bli min lärare. ”Bogus man” var och är en favorit och deras uppföljare fick räcka tyckte jag. Men skam den som ger sig. 

    En kväll häromveckan spelade jag spratt med mig själv och fann mig själv i ett konfunderat glädjerus som fortsatt till detta nu. Nio spår som fortfarande förbryllar och ger mersmak. ”Re-make/re-model” brakar loss efter en ljudupptagning från ett mingelparty i en tvåtakt där alla medlemmar slåss om uppmärksamheten. Andrew Mackay och hans saxofon vinner förmodligen den ronden. 3.20 börjar avrundningen där den ena medlemmen tar över efter den andre med ett stick eller två. 5.14 är allt över. 

    ”Ladytron” börjar försiktigt med Mackay på oboe och Enos synth. Bryan Ferry låter, förlåt om jag säger det, aningen efterbliven med sitt patenterade vibrato. Trumkompet och Phil Manzaneras energiska gitarr tar låten i en helt annan riktning tills Eno dämpar med klaviaturen. Snart är tempot uppe i 190 igen. ”If there is something” har blivit en favorit för sin originalitet. Det som börjar lite klämkäckt byggs upp till en desperat situation. Texten handlar, om jag satt mig in den ordentligt, om förlorad kärlek. Innan själva utbrottet hörs trummor, ensliga och ivrigt väntande. Saxofonen ljuder som en vacker klagosång. Just som man lika gärna kan tro det handlar om ett långt outro bryter Bryan Ferry in med sin röst som spricker gång på gång. Efter en orkestral avslutning har de övertygat mig tillräckligt. A-sidans sista spår heter ”2HB” och har progressivt lekfulla trummor och en orgel med inbyggd mysfaktor. Ett perfekt avslut där inget sticker ut. 

    På andra sidan vinylen börjar ett nytt äventyr och först ut ligger ”The Bob (medley)”. Den kopplar en halvnelson direkt med sin intensitet, både med sin sång och instrumenthanteringen. Helt oväntat hörs sedan oboen i ett gycklartema. Den tas över av en sorgsen fiol och ljudet av kanoner och bombflygplan. Som om man inte blivit nog överraskad bryter ensemblen ut i en boogie utan minsta likhet med Status Quo. Tillbaks till samma tema som i inledningen och snart börjar ”Chance meeting”. En pianostödd melodi som övergår i Phil Manzaneras oroväckande toner. All feedback ger en känsla av att fienden ligger på nära håll. 

    Som en skänk från ovan tar så ”Would you believe?” över. En vacker ballad lite i samma anda som Bryan Ferrys soloskivor. Men icke att det får vara så länge. Snart skruvas tempot upp rejält och man vill inget hellre än dansa. Med minuten kvar drar de i nödbromsen. Sju minuter långa ”Sea breezes” tar vid och efter lite vågskvalp smyger en sorgsen melodi fram. Halvvägs in startar ett trumkomp som effektivt bereder väg för Manzaneras avantgardiska gitarr. När låten sen börjar på ny kula tycker jag mig höra små ekon av ”For your pleasure”.

    Sist på skivan ligger ”Bitters end” som inte tilltalar mig det minsta. En smått överklassig ton i 20-talsanda. Plommonstop, silverklädd käpp, lillfingret rakt ut, en hord adelsmän och deras älskarinnor. Kanske hade jag uppskattat den om jag nått slutet i biografin men vad gör en liten plump i det stora hela?

Thousands on a raft

Pete Brown är nog en ganska okänd figur för allmänheten i stort. Kanske även om du nynnat eller till och med sjungit med i låtar som ”Sunshine of your love” och ”White room”.

    Karriären började redan 1958 i ett otal konstellationer då jazzen var det farligaste som fanns. Han träffade Jack Bruce 1966 och skrev texter till Cream, den hetaste rocktrion jämte The Jimi Hendrix Experience. Men att sitta hemma och knåpa ihop rocklyrik räckte inte för honom så 1968 slog han sig ihop med bland annat Chris Spedding och bildade Pete Brown & His Battered Ornaments. Att sedan lyckas bli kickad från sin egen grupp, efter det att den högst besynnerligt betitlade skivan A meal you can shake hands with at night, nått skivdiskarna är väl en bedrift i sig. Mantle-piece som släpptes senare samma år med Chris Spedding på sång är i ärlighetens namn en rätt lam skiva.

    Istället för att sitta och slicka sina sår tog han tillfället i akt att hitta och döpa sitt nya kompband till Piblokto, en psykisk åkomma i Arktis där brist på A-vitamin i samband med dåligt väder kan få vilken oaktsam eskimå som helst att omotiverat skrika rakt ut eller upprepa en meningslös fras. I värsta fall helt dra sig undan och leva ensam i mörkret och kylan. Med tanke på Petes säregna röst och hans djärva ordlekar passade namnet hur bra som helst. Deras debut, Things may come and things may go, but the art school dance goes on forever, är en oantastlig proggklassiker. Stundom sansad, stundom kaotisk. Senare samma år, 1970, släpptes Thousand on a raft med ett omslag som om man sett det en gång aldrig lär glömma. 

    Übercoola riffet på ”Aeroplane head woman” lägger ribban högt på en gång. Och ihop med Hammondorgeln är de lika tuffa som The Groundhogs kunde vara. Spelar man den inte högt på sin stereo går man miste om något unikt vågar jag påstå. Pianostödda ”Station song platform two” härnäst sänker tempot betydligt och hans sorgsna brittiska accent ihop med min livliga fantasi gör att jag ser Procol Harum och Traffic i tätt samarbete. 

    Instrumentala ”Highland song” som pågår i stöddiga sjutton minuter känns aldrig säker för lyssnaren. Ett mer typiskt Harvestsound går knappast att hitta. Mycket känns improviserat i studion och när de hittar groovet bryr jag mig inte om nåt annat som händer runtomkring mig. Om nu någon skulle hålla Emerson Lake & Palmer högst upp bland den engelska proggeliten ber jag denne att lyssna på orgelsolot som bryter ut någonstans i mitten av låten! ”If they could see me now #1-2” doftar i sex minuter Gentle Giant på steroider. Sen bjuds det afrikanska rytmer som sakta men säkert plockar ner låten till scratch. Låten avslutas tunnare då en lite väl snäll pianoslinga kommer och stör. 

    De blir snabbt förlåtna när de ger sig hän i ”Got a letter from a computer”. Han halvviskar fram texten i en congoackompanjerad funkfest med en gudabenådad rytmisk gitarrist som hela tiden ser till att hålla intresset uppe hos lyssnaren. Titelspåret är en låt som växer för varje gång. Den ödesdigra stämning som nog lätt uppstår då tusentals människor måste dela på en flotte ute på ett mörkt hav avspeglas perfekt i musiken. Orgeln både skrämmer och tröstar med sin dystra ton och det korta gitarrsolot kommer precis i rätt läge. Låten tonar ut och klumpen i magen sitter kvar en stund.

Kristyl

Satt och läste i Acid Archives förra våren och kom till den kristna rockensemblen Kristyl som 1975 släppte sitt enda album. Av texten att döma fastnade jag så pass att jag vid nästa beställningstillfälle såg till att införskaffa deras enda släpp.

    Den sommaren körde jag ner till Höör där jag byggde en stenmur så jag hade två timmar i bilen varje dag till att lyssna på skivor. I Kristyls fall tog det tre genomlyssningar innan det gick upp för mig vilken underbar platta jag köpt. Låtarna stack liksom inte ut till en början utan låg där i det melodiösa facket lite anonymt. Sångaren hade en lite mesig röst och lät sådär frikyrklig på nåt vis. När jag ändå lät skivan sitta i spelaren, nyfiken som man är, började bitarna falla på plats och jag insåg till min glädje hur bra det faktiskt var. Det melodiösa var kvar och den snälla känslan de förmedlade och sångaren var inte mesig utan mer ärlig i sitt framförande. Vissa höga stämmor har jag fortfarande lite svårt för men det är som en god väns dåliga sidor; man har en högre tolerans helt enkelt. De sände ut positiv energi och det var bara att suga åt sig. 

    Redan i första spåret är pur kärlek ledordet. ”Together” är en låt man vill spela för bråkmakare så de ska börja förstå hur viktigt det är att vara en del av en positiv enhet. Gitarristen vräker ur sig västkustrocknoter som gör det omöjligt att tänka en enda ond tanke.

    ”Deceptions of the mind” är textmässigt lite mer åt det självgranskande hållet. Förvänta dig inte en förändring om du inte är redo att ändra dig själv. Solot i slutet gör att du tror på en förändring, vad den än må vara. ”Like a bird so free” fortsätter i samma anda. På skivans höjdpunkt ”The valley of life” skulle det lika gärna kunnat vara en ren Joe Walsh på gitarr för mer västkust kan det omöjligt bli. Att bandet kom från Kentucky gör det hela ännu mer spännande. Jag blir lika glad varenda gång jag hör den. 

    Skivans tuffaste spår är en bluesboogie vid namn ”Woman”. Den känns som en ”Not now John” på Pink Floyds The final cut. Kristna killar kan vara lika balla som de som hänger utanför köpcentret. Skönt slidegitarrsolo och en avspänd attityd men ändå är det något som fattas. Förmodligen är det deras korgosseröster som sopar undan tuffheten. 

    Den murkna gitarren på ”Blue bird blu´s” gör hela låten. Trummisen ligger på riden i princip hela tiden och den delikat plockande rytmgitarren är precis. Solopartiet i slutet höjer låten tre snäpp. Skivans längsta låt, ”Morning glory”, börjar försiktigt men trummisen lägger ett marschkomp och ändrar riktning. Efter det låter det som the Cures ”Boys don´t cry” i en snällare tappning. Bandet får till ett groove utan dess like och solona är höjdpunkten. 

    Är man sugen på positiv rock är Kristyl ett bra alternativ. Det är snällt utan att bli mesigt och melodiöst utan att vara AOR.