The Soft Machines två första album införskaffades i slutet på 90-talet och som jag njöt av deras psykedelia och småknepiga infall. Ett par år senare såg jag deras fjärde LP och slog till men alltför ung för pretentiös jazzrock fick den inte sin rätta lyssnare. Samma med deras tredje. Fyra låtar fördelade på varsin sida och även om den inte var såå svår hade jag rejäla problem med att förstå storheten. Under inspelningen av Fifth lämnade Robert Wyatt över trumstockarna till Phil Howard och sångmikrofonen tystnade helt i The Soft Machines instrumentala värld.
Robert bildade Matching Mole som släppte två album innan de upplöstes 1972. Året innan solodebuterade han med den jazzigt avantgardiska The end of an ear. Inget man spelar på första dejten vågar jag påstå! Ett fall från fjärde våningen och en bruten ryggrad till följd av detta gjorde Robert lam från midjan och neråt och en fortsatt karriär som trummis var bara att glömma. Rösten var dock intakt och med handen på hjärtat är bara det värt hur mycket som helst. Den där raspiga, vädjande och sökande rösten som på en rätt dag når hela vägen in till själen.
På undergroundklubben UFO i London, hela sju år tidigare, var både Syd Barretts Pink Floyd och The Soft Machine husband. 1973 släpptes The dark side of the moon och resten är som man säger historia. Pink Floyds trummis, Nick Mason, fick frågan om han ville producera nytt material för skivbolaget Virgins rullstolsbundna erövring. Att träda in i Wyatts värld kräver tålamod och ens fulla uppmärksamhet, något som Nick uppenbarligen klarade av galant.
Det är svårt att jämföra Rock bottom med något annat från samma tidpunkt även om det på pappret står art rock. Likt blyertsteckningen på omslaget, ritad av Roberts fru Alfreda Benge, bor det en innerlighet i musiken som inte ger vika ens när kaoset står för dörren. Oskuldsfull och härligt äventyrlig på samma gång.
På inledande “Sea song” sköter Richard Sinclair från Caravan basen medan Robert sjunger och spelar synth. En ganska enkel melodi som lyckas slå knut på sig själv utan att för den delen bli för svår. Hans ordlösa sång mot slutet är bland det mest lidelsefulla jag har i samlingen.
Relativt likt sin föregångare tar “A last straw” vid med Laurie Allan från Gong på trummor och hans gamla vapendragare Hugh Hopper på bas. Dynamiken är kärnan i låtbyggandet som med fördel styrs av klaviaturen. Det ordlösa sångpartiet låter som om sjunget med en plunger framför mikrofonen för maximal effekt. Robert spelar själv gitarr och han gör det bra. Stundtals låter det lite likt ett försiktigt improviserande Pink Floyd.
A-sidan avslutas med “Little red riding hood hit the road” där Mongesi Feza som dog året därpå spelar sin trumpet som i trance. Frenetiskt men aldrig för mycket. Ändå är det lätt att känna av en viss yrsel. Ett ljudkollage som suger tag i lyssnaren för en märklig åktur. Spännande är nog ordet jag söker här.
“Alifib” är mollig, fusionjazzig och precis sådär engelskt svår som det bara är möjligt. Ändå är tempot mycket lågt. Somliga dagar går en låt som denna in genom ena örat och ut genom det andra. Att den sitter ihop med “Alife” gör det hela så intressant. Gary Windos insats kan inte nog understrykas. Detta kan vara det mest kompletta saxofonstycke jag någonsin hört. Det ligger något hotfullt i luften som faktiskt bara tilltar.
“Little red Robin Hood hits the road” har skivans mest melodiska förutsättningar. Mike Oldfield lägger lager på lager med sin elgitarr och apokalypsen verkar närma sig. Istället läser den skotske poeten Ivan Cutler en surrealistisk text till tonerna från Fred Friths fiol i en oväntad men skön final.
Rock bottom är en milstolpe i engelsk musik där det udda möter det vackra och vice versa. En skiva att verkligen sätta sig ner med och så sakteliga försvinna in i. En språngbräda mot djärvare musik helt enkelt.
