Maria's hunt

En riktigt mäktig känsla hos mig är när jag hittar en ny grupp där allt bara stämmer. Ännu bättre och mer speciellt känns det om de är relativt okända. Att vara först på bollen och stolt kunna säga att jag minsann köpte deras skivor innan de blev uppköpta av Sony Music. Sen är det ju så att vissa grupper aldrig blir stora hur bra de än är. Jag ligger inte sömnlös och grubblar om nätterna men nog är det ändå ibland lite märkligt det hela. Glyders är just en sån grupp. Inte för att deras musik skulle göra sig på ett utsålt Madison Square Garden, det är inte det, men knökfulla klubbspelningar är väl inte att ta i?  

Jag köpte Silver Synthetics ännu enda LP 2021 och för att hålla mig ajour la jag till dem på Instagram. En dag i början av 2023 tipsade de om Glyders och givetvis drog jag igång Spotify. Efter första genomlyssningen visste jag att jag hade sprungit på något väldigt unikt och samma vecka beställdes Maria’s hunt. Den höll måttet och hamnade överst på prispallen på min hemmasnickrade årsbästalista.

Gruppen består av Joshua Condon, Eliza Weber och Nick Usalis och de bildades 2014 i Chicago. Precis som många andra indieband har de gett ut musik på kassettband som ju inte når den stora massan. Även om jag själv inte längre äger ett kassettdäck kan jag se storheten i att en liten klick dedikerade fans får chansen att ta del av något nytt och spännande. Via Bandcamp har jag smyglyssnat och konstaterat att de utvecklats i sin takt. Maria’s hunt är beviset att de var redo för vinyl. Någon CD är det inte tal om. Snacka om sell-out!

Av albumets tio låtar börjar de med den svagaste men det säger inte så mycket mer än att klassen på materialet som följer är väldigt starkt. Redan i de första takterna hör man likheterna med Silver Synthetic och med ens är stämningen satt. “High time” är både medryckande och loj. Trummorna håller tempot uppe medan ett Rhodes elpiano håller pulsen nere. Att de låter som Yo La Tengo när det svänger gör inte saken sämre.

“Wrong sometimes right” är en själfull countryballad komplett med pedal steel och ett stilla gitarrkomp a la Johnny Cash. Ett behagligt lunkande som mot slutet hittar sin väg in i bluesen med munspel och väl överlagd elgitarr. Chicago som ändå är USAs tredje största stad känns missvisande. En ensam cowboy på sin häst någonstans på prärien ger en tydligare bild av låten.

Otroligt försiktiga punktendenser i “Geneva strangemod” står på tur. Tänk tidiga The Velvet Underground och Joy Division i en skön symbios och glöm för allt i världen inte att snöra på dig dansskorna. Här gästas de av Ryan Rader som jag, om jag förstått det rätt, är en trumlärare från hemstaden. Han bjuder inte på några extravaganser utan håller sig till beatet. Allt annat vore konstigt.

Programmerade trummor sätter tempot till titelspåret och det är inte högt. Kompet är okomplicerat och Nicks pedal steel förvandlar ljudbilden till något drömskt. Det är en sån låt man önskar uppleva live fast då minst tre gånger längre än de 3.40 minuter som bjuds här. 

Efter ett tips om skivan till en kompis sa denne att “Shoreline” var århundradets bästa låt. Riktigt där är inte jag men nog har den nåt. Den akustiska gitarren ser till att melodin förblir släpande och munspelet som dyker upp förstärker melankolin. Skivans mest shoegazande spår.

Efter introt som påminner om 13th Floor Elevators största hit, “You’re gonna miss me” låter det fortfarande mycket 60-talsgaragerock om “Golden hour”. Trummisen från Carbon Tigers gästspelar men han håller sig påpassligt i bakgrunden och låter hellre medlemmarna göra sin grej. Lite småruffigt är det allt men minimalismen har ändå övertaget.

Det statiska gitarrkompet till verserna som inte verkar ta slut bygger upp en stämning man måste vara redo för. Visst hörs en tamburin då och då men det är inte förrän vid två minuter som ett släpigt solo bryter ny mark för att sedan återgå till det enkla igen. När Joshua tar fram flöjten växer “Smooth walker” än mer och ett lika släpigt solo avslutar. 

Två lite skitigare låtar inleder B-sidan så “Can’t beat the heat” plockar effektivt ner tempot igen. De första gångerna jag lyssnade på skivan tyckte jag att detta var snudd på en utfyllnadslåt. Numera är den helt perfekt. Trumkompet består av hi-hat och kantslag och det är bra så. Pedal steelen fyller ut och smeker medhårs och vips är den slut.

 

Mer upptempo blir det på “Inbound/outbound”, återigen med trumkomp från Ryan Rader, som tar sig aningen större friheter här. Med den här melodin i händerna på något mer adrenalinstint band skulle detta kunna sluta hur som helst men Joshuas något sävliga sångstil gör så att det inte spårar ur.

"Shoreline (reprise)” saknar pedal steel och får mig att tänka på Becks skiva Mutations från 1998. Droneliknande toner från synthen ger en känsla av moll och jag ska ärligt säga att jag föredrar denna mer avskalade version. 

På bandcamp.com läser jag att de ordnat en fast trummis och planerar att släppa ett nytt album. Det köper jag utan att ens provlyssna!

Snakegrinder... and the shredded field mice

När det gick upp för mig att det inte alltid var själva låtarna med Grateful Dead som var det avgörande utan vad de gjorde med dem live, förstod jag storheten med fenomenet jamband och hade det sedan inte varit för boken Acid archives skulle jag mest troligt ha gått miste om Snakegrinder. Hemska tanke! 

Deras enda LP pressades 1977 upp i 500 exemplar som en sorts avskedspresent till sin trogna fanskara i Delaware med omnejd. Materialet spelades in vid två tillfällen. April 1975 och december 1976. Gruppens gitarrist och sångare, Larry Adams, lämnade gruppen strax därpå. 

Jag har haft skivan i kanske tio år nu och plockar fram den när jag är fullt beredd på att bli fångad av en riktigt skön jamkänsla. Faktiskt helt uppslukad av den sublima sfär de med lätthet skapar. Vanligtvis är låtar uppbyggda på så vis att man förstår var det kan börja hända grejer medan man på Snakegrinder… and the shredded field mice helt plötsligt bara befinner sig i ännu ett improviserat parti. Vid några tillfällen har jag satt på skivan och kommit på mig själv att jag för en stund i princip lurats in i en värld av förföriskt meditativa toner som låtit mig flyta iväg som när man närmar sig gränslandet innan man somnar. 

De spelade tydligen en hel del covers av Little Feat och Grateful Dead och de deadheads som bodde i närheten kom ofta för att lyssna och dansa. Att de var ett utpräglat liveband hörs tydligt. Deras kollektiva sökande genomsyrar plattan från första till sista spår. Absolut ingen medlem får ta ett steg bak för att lämna plats åt någon annan. Det bara blir i största samförstånd. Att låtarna inte direkt har någon distinkt melodi alla gånger är heller inte till någon nackdel. Det bor istället en mystik häri som håller nyfikenheten vid liv.

“Love junkie” är en låt som växer för varje gång. Den inledningsvis lättsmälta melodin smittar av sig likt en barpianist som stjäl showen istället för att hålla sig städat i bakgrunden. George Wolkind som sköter sången har en röst som gränsar till en crooners och de första gångerna hade jag med handen på hjärtat svårt för den. Varför vet jag inte idag. Knappt två minuter in byter den skepnad för att utvecklas till ett hisnande jam. Jämförelser med Grateful Dead är oundvikligt. Det som felas i detta argument är att Brent Mydland ännu inte var medlem. 

En kort jazzfunkig studio outtake bjuds innan delikata “Freedonian hat dance (Jesus was a plumber)” smyger igång. Likt “Eyes of the world” är det öppet fält för utsvävningar där less is more är ledordet. Försiktigt tassar de runt och bjuder på små briseringar som nästan verkar uppstå ur tomma intet. 

“On the road (and off again)” är en tidvis medryckande countrylåt där Larry sjunger som Dylan gör på LPn John Wesley Harding. Tom Eppes pedal steel sveper in melodin till en början och får till sitt solo så man nästan alltid sitter och klappar med i takten. Dave Bennett på piano blixtrar till och ger energi till resten av bandet. Gitarrsolot är kort men väl avvägt.

B-sidan inleds med “Dogland”, skämtsamt komponerad av Fido Dustyaoffsky. Inspelad live som en sologrej på orgel, komplett med medlemmar som skäller och ylar mixas den samman med stundtals “China cat sunflower”-doftande “Better late than frozen”. En instrumental låt som med sitt dynamiska omfång lockar och leder lyssnaren med akustiskt komp och snälla progressiva tendenser. De låter som en grupp med ett stort skivbolag i ryggen.

Tretton minuter långa “Nothing’s very easy when your baby’s in the lake” går från nåt The Band skulle ha kunnat jammat ihop till ett Phishliknande parti. Sämre referenser finns! Steve Roberts stöddiga bas ger låten en trygg grund att vila på och från orgeln hörs det ideligen finurligheter. Avslutar gör minuten långa “Moon over the Delaware” som trots utan någon som helst melodi placerar den i psychfacket.

Hur spännande är det inte när man hittar dessa guldkorn och hur många fler finns det egentligen? 

 

Mona (The carnivorous circus)

Vissa dagar vill jag höra stök och bök högt på stereon. 90-talets indiegrupper gör ofta underverk i de lägena. Ibland går jag längre bakåt i tiden. När attityden vinner över spelskickligheten. Där energin regerar och räcker fulfingret åt hela etablissemanget som ändå varken verkar vilja eller ens kan försöka förstå. 

The Deviants var under sin korta tid förmodligen Englands mest anarkistiska grupp som slog hårt underifrån mot alla typer av auktoriteter. Medlemmarna var högst troligt på alla protestmarscher som låg inom bilavstånd, de knarkade så mycket det bara var möjligt och de hann släppa tre album som aldrig strök medhårs. 

The Social Deviants bildades 1966 och spelade bland annat på Londons nya inneställen Middle Earth och UFO. Efter några konserter i Holland lämnade två medlemmar gruppen som numera kort och gott hette The Deviants. Trummisen Russell Hunter satt fortfarande bakom trumsetet, Sid Bishop på gitarr och Cord Rees på bas anslöt.  Kort därpå äntrade de IBC Studios och spelade in Ptooff! som de beslöt att sälja endast via postorder genom annonser i undergroundtidningarna International Times och Oz. Skivan rörde om tillräckligt i grytan att en uppföljare blev aktuell. Då utan Rees som blivit ersatt av Duncan Sanderson. Disposable är kanske inte lika stark som debuten, men på rätt humör gör den jobbet. Enligt Mick Farren själv borde aldrig The Deviants 3 ha spelats in. Jag håller inte med honom om det. Förutom de uppenbara The Fugs- & Zappainfluenserna låter de, vet vi nu, som The Pink Fairies. Gruppen som reste sig ur askan utan sin frontfigur bakom mikrofonen.

Den påstådda idétorkan från föregående år var som bortblåst på nya kraftsamlingen Mona (The carnivorous circus) där Mick fick hjälp av bland annat trummisen Twink från Tomorrow och The Pretty Things, John Gustafson, Peter Robinson, Paul Buckmaster och Steve Hammond från Quatermass, Victor Brox på keyboard och från Tyrannosaurus Rex nyligen sparkade Steve Peregrine Took. 

De stöper nytt liv i Bo Diddleys “Mona”. Något Quicksilver Messenger Service också gjorde runt samma tidpunkt borta i Kalifornien. Deras version från LPn Happy trails ger låten en ny tyngd med sina grooviga trummor och stöddiga sånginsats. Här i “Mona (a fragment)” svänger det precis lika mycket med Steves handtrummor i mixen men det är Paul Buckmasters cello som ger den karaktär. Farren sjunger med sin sedvanliga ligiströst. Med mer än halvminuten kvar ljuder en enda lång ton från orgeln medan tunggunget fortskrider.

“Carnivorous circus part I” har fyra delar i sig. Det börjar med ett “Jailhouse rock”-intro där Mick låter som Eilert Pilarm i högform för att bryskt avbrytas av en intervju där en medlem från Hell’s Angels berättar om när han både gav och fick stryk. Med ett tvärt kast finner man sig i ett långsamt stycke som hämtat från den psykedeliska rännstenen, komplett med falsettsång. I nästa stycke har jag hunnit tänka att Twinks trumstil inte gör så mycket för att driva melodin framåt. Ändå är det precis så jag vill ha det. Wah-wahgitarr, stöddig bas, en bitvis smått enerverande orgel och som sagt enkla fill-ins. Hur slarvigt det än är så svänger det. På Twinks eget soloalbum, Think pink som släpptes samma år medverkar både Mick och Steve så det är egentligen inte så konstigt att man hör vissa likheter. När jammandet börjar tappa fart överlappar de helt sonika med ett spoken word-parti som avslutas med mantrat -Who needs the egg? Helt ologiskt och lika briljant får Steve Hammond stajla ensam med sin elgitarr i en minut innan tonarmen går upp.

Om Blue Cheer körde över Eddie Cochrans “Summertime blues” med en ångvält brakar Mick & co ordentligt berusade rakt över den i en stulen dubbeldäckare. Under devisen hellre än bra får man ta det för vad det är. 

“Carnivorous circus part II” är om möjligt mer splittrad än den första. Efter en minut med hårt riffande övergår den i en akustisk melodi med ännu en intervju som sen bara måste in i mixen. Samma riff tar över men överröstas snart av kaosartiga ljud och distade röster. Det är som att fastna i ett vakuum. Man famlar i mörkret men blir till slut räddad av det där riffet igen. Den akustiska melodin börjar igen och de bygger sakta men säkert upp intensiteten med en sällsynt lyhördhet innan resan är slut och “Mona (the whole trip)” tar vid. Där cellon i första versionen gav låten karaktär tar den här helt över. Men innan taglet från stråken får bekänna färg är bandet mer på än tidigare. Det känns direkt farligt på det sätt de behandlar låten. Inte på något sätt respektlöst utan bara så kaxigt de förmår. 

Andra skivor tar bara slut. Här blir det dödstyst. 

Sing brother sing

 

När jag gick i fjärde klass och fick höra Pink Floyd för första gången var det som att jag hittat hem. Snart upptog de hela mitt lilla universum och Gud hörde bön när de året därpå återuppstod, fast då utan Roger Waters vid rodret. Min första konsert, om man bortser från Hasse Andersson & Kvinnaböske Band på Ekebo, tog plats i Globen och lyckan var inte helt otippat total. 

Bland de skivor jag köpte var en samlings-LP vid namn Picnic (A breath of fresh air) som deras skivbolag Harvest släppte 1970. Förutom den mytomspunna “Embryo” fanns det guldkorn fördelade på fyra sidor och sist låg en låt med Edgar Broughton Band. Producerad av ingen mindre än en av Pink Floyds första manager, Peter Jenner. Siktet var dock så precist inställt på “min” grupp att allt annat fick vänta. Men hur bra en grupp än må vara så går det inte att enbart lyssna på samma album om och om igen… 

I fjol snubblade jag i princip in på Edgar Broughton Band via Spotify och det slutade givetvis med ett antal nya skivor i hyllan. Deras murkiga bluesrock hade nåt jag gick igång på så varför ens tveka? Bara omslagen i sig gjorde mig nyfiken. Den första som damp ner i brevlådan var Sing brother sing från 1970. Jag vill inte påstå att den på något vis är bättre än de andra tre som beställdes. Gillar man dom så gör man det helt enkelt. 

“There’s no vibrations but wait!” med uppläst text till sitt funkiga groove är engelsk hippiemusik i sin finaste skrud. Twinks LP Think pink från samma år känns som en vettig jämförelse. Den kittlar sinnena, förför det undermedvetna och är hemligt dansant. 

“The moth” är uppdelad i tre delar och i den första och sista låter sångaren som Jonathan Richman när han sjunger sitt allra sävligaste. Skillnaden de två emellan är att instrumenteringen tar fart mot slutet. Andra delen bjuder mest på stök och bök. 

Först på skivans tredje spår, “Momma’s reward", hörs likheten med Captain Beefhearts grymtande. Det tungt malande kompet låter som ett Hawkwind som aldrig lämnat källarreplokalen. Ens för att raka sig och sköta sin personliga hygien. Ett vilt gitarrsolo slängs in i mixen för att lika fort vara över. En djärv låt att älska.

Egentligen är “Refugee” en a cappella men för effektens skull slår Edgars bror Steve på en timpani och sätter domedagsstämningen direkt. På pappret kan det låta något andefattigt men dessa tre minuter är fyllda av en nästan ockult mystik.

The Kinks kunde mellan världshits och slagdängor stoppa in mer uppslutna låtar. Nästan som interna skämt. En och en halv minut långa “Officer Dan” flyttar inga berg och det är nog heller inte meningen. Bara att de fick för sig att ha med låten är humor i sig.

B-sidan börjar med låten som representerade gruppen på Picnic. “Old gopher” är skitig boogierock med tydliga drag av Captain Beefheart och hans Magic Band. Komplett med munspel och ett svettigt trumkomp får de Canned Heat att blekna i jämförelse. 

Med svajig gitarr, handtrummor och dubbel sånginsats inger “Aphrodite” ett välbehövligt lugn. Härligt amatörmässigt likt många svenska proggrupper. 

Edgars vibratosång på “Granma” kommer lika oväntat som välkommet. Det sunkiga kompet förhöjer upplevelsen och slidegitarren skjuter effektivt melodin framåt.

Kanske inte riktigt i samma liga som Beefhearts Trout mask replica men första delen av “Psychopath” är i sanning en ganska vildsint psychboogie med en makaber berättelse om hur en psykopat möter och har ihjäl en kvinna. “Is for butterflies” utspelar sig många år senare när samma man, numera inhyst på mentalsjukhuset där uppe på kullen, möter en flicka i skogen. Galenskapen genomlyser allt. Är det fjärilarna som får honom ur balans?

Nästan lika kusliga “It’s falling away” står på tur. Bilder från ett härjat krigslandskap målas effektivt upp till ett tilltagande inferno. Tänk Jorma Kaukonen så tvär det bara är möjligt och du får en ganska klar bild av hur gitarren låter. Ihop med resten av bandet tvingar de i princip in lyssnaren i närmaste skyddsrum. Ska man avsluta en skiva i moll är det lika bra att göra det med besked.

Edgar Broughton Band var ett mycket spännande undergroundband. Bara det faktum att Peter Jenner tog dem under sina vingar efter att de övriga i Pink Floyd sparkat Syd Barrett säger en del. Sing brother sing var det album som klättrade högst på den engelska försäljningslistan där det nådde plats 18. Å andra sidan sålde Vincent van Gogh endast en tavla under sin livstid. Allt kan inte räknas i kronor och ören.

The low spark of high heeled boys



Första ring på internat och ny kompis som också gillar skön musik. Nån gång runt november bör det ha varit när jag la vantarna på ännu en platta från -67. Med låst dörr satt vi och hörde ett potpurri av skönt skruvad psychrock. Och flum ville vi ju ha! Fast jag lyssnade på mycket annat också så det fick vara med dom efter det. Det tog mig trettioett år att köpa ytterligare skivor med helt förträffliga Traffic.

Så nu 2024 fick jag för mig att ta reda på hur det stod ställt med resten av deras katalog. Slogs direkt av längden på låtarna, här kan det hända grejer liksom. Tre skivor än så länge och fler kommer det att bli. Tänkte lägga fokus på The low spark of high heeled boys. Egentligen kunde jag slagit tärning om vilken, för de har alla just sin magi.

Steve Winwood var 21 år gammal 1971. Som snart 50-åring förstår jag knappt hur mycket musikalitet det måste innebära. Mina oräkneliga timmar framför stereon med Miles Davis som sällskap måste spela in här för det känns såhär i efterhand att även om jag alltid älskat musik så är man inte beredd på allt som kommer ens väg. Jag i princip tvingade mig in i jazzträsket och till sist ramlade polletten ner. Med det öppnades ännu en dörr till det musikaliska finrummet. 

Redan i slutet på 80-talet hade jag bekantat mig med Steve Winwood via hans LP Roll with it. Habil poprock med mycket fokus på refrängerna som väl ändå var gällande då. Även om Mr Fantasy, 21 år tidigare, var betydligt flippigare så var formeln någorlunda densamma. Därför blev jag helt tagen på sängen hur de nu jammade sig in i mål. Låt efter låt med en sorts eftertanke och med fokus på ett stilla groove som de alltid lyckas hitta. För hur skickliga musiker de än är, är det inte tal om någon ekvilibrism.

Chris Wood sätter stämningen direkt med sin flöjt på “Hidden treasure”. Tempot är lågt och Steves sångmelodi kan liknas vid en vaggvisa. Akustiskt finstämt, ackompanjerad på congas av “Reebop” Kwaku Baah som sedermera ingick i den senare upplagan av Can. En försiktig start som visar sig vara vägledande för hela albumet.

 Knappt tolv minuter långa titelspåret med ett pianokomp i all sin enkelhet har egentligen allt jag suktar efter. Wood, här på saxofon, känns så närvarande att han lika gärna kunde stått mitt på vardagsrumsgolvet och spelat bara för mig. Efter en ganska ordinär poprefräng flyter de in i ett jazzlandskap som gjort för delikata utsvävningar. Man vill aldrig att det ska ta slut. Steves orgel låter som Mike Ratledges överstyrda Hammond i The Soft Machine från Third och framåt. 

Jim Capaldis “Light up or leave me alone” är skivans rockigaste nummer. Hans raspiga röst kommer väl till sin rätt och med Dave Mason ute ur bilden trakterar Winwood elgitarren med funkig precision. Spelglädjen är i det närmaste total och de lyckas mot slutet komma in i ett jam som känns lika nyskapande varje gång.

Relativa nykomlingarna, basisten Rick Grech och trummisen Jim Gordon, skrev “Rock & roll stew” och vilken rytm den har. Capaldi sköter sången även här och han låter som John Lennon när han verkligen menar allvar. Ett stöddigt gitarrkomp håller pulsen uppe och gruppens tre batterister piskar skinnen som gör det omöjligt att sitta still.

Inledningsvis låter “Many a mile to freedom” som en filler. Det är ingen svag melodi vi talar om utan mer att de är så återhållsamma att man hinner börja undra. Men tvivla icke. Dynamik är ledordet och efter flöjtsolot tar så Steve vid med sin elgitarr och alla bitar faller på plats. Ha tålamod och du skall bliva rikligt belönad. 

“Rainmaker” är sist ut. En åtta minuter lång, något suggestiv låt. Engelsmän kan ju det där med regn så man är i trygga händer. Mycket flöjt och stämsång i första halvan. När Rick Grech plockar upp sin fiol för ett kort solo hör jag spår av Caravan innan de går sin helt egna väg igen, för det är i andra halvan saker verkligen börjar hända. Saxofonen puttar resten av bandet i rätt riktning och alla svarar instinktivt med ett jam så rätt, så rätt. 

Många gånger har jag tänkt att -Nu kan det inte bli bättre! Här är det bara att låta skivan gå. Vilken ynnest att få bli så bortskämd ibland.

Rock bottom



 The Soft Machines två första album införskaffades i slutet på 90-talet och som jag njöt av deras psykedelia och småknepiga infall. Ett par år senare såg jag deras fjärde LP och slog till men alltför ung för pretentiös jazzrock fick den inte sin rätta lyssnare. Samma med deras tredje. Fyra låtar fördelade på varsin sida och även om den inte var såå svår hade jag rejäla problem med att förstå storheten. Under inspelningen av Fifth lämnade Robert Wyatt över trumstockarna till Phil Howard och sångmikrofonen tystnade helt i The Soft Machines instrumentala värld.

Robert bildade Matching Mole som släppte två album innan de upplöstes 1972. Året innan solodebuterade han med den jazzigt avantgardiska The end of an ear. Inget man spelar på första dejten vågar jag påstå! Ett fall från fjärde våningen och en bruten ryggrad till följd av detta gjorde Robert lam från midjan och neråt och en fortsatt karriär som trummis var bara att glömma. Rösten var dock intakt och med handen på hjärtat är bara det värt hur mycket som helst. Den där raspiga, vädjande och sökande rösten som på en rätt dag når hela vägen in till själen.

På undergroundklubben UFO i London, hela sju år tidigare, var både Syd Barretts Pink Floyd och The Soft Machine husband. 1973 släpptes The dark side of the moon och resten är som man säger historia. Pink Floyds trummis, Nick Mason, fick frågan om han ville producera nytt material för skivbolaget Virgins rullstolsbundna erövring. Att träda in i Wyatts värld kräver tålamod och ens fulla uppmärksamhet, något som Nick uppenbarligen klarade av galant. 

Det är svårt att jämföra Rock bottom med något annat från samma tidpunkt även om det på pappret står art rock. Likt blyertsteckningen på omslaget, ritad av Roberts fru Alfreda Benge, bor det en innerlighet i musiken som inte ger vika ens när kaoset står för dörren. Oskuldsfull och härligt äventyrlig på samma gång. 

På inledande “Sea song” sköter Richard Sinclair från Caravan basen medan Robert sjunger och spelar synth. En ganska enkel melodi som lyckas slå knut på sig själv utan att för den delen bli för svår. Hans ordlösa sång mot slutet är bland det mest lidelsefulla jag har i samlingen. 

Relativt likt sin föregångare tar “A last straw” vid med Laurie Allan från Gong på trummor och hans gamla vapendragare Hugh Hopper på bas. Dynamiken är kärnan i låtbyggandet som med fördel styrs av klaviaturen. Det ordlösa sångpartiet låter som om sjunget med en plunger framför mikrofonen för maximal effekt. Robert spelar själv gitarr och han gör det bra. Stundtals låter det lite likt ett försiktigt improviserande Pink Floyd.

A-sidan avslutas med “Little red riding hood hit the road” där Mongesi Feza som dog året därpå spelar sin trumpet som i trance. Frenetiskt men aldrig för mycket. Ändå är det lätt att känna av en viss yrsel. Ett ljudkollage som suger tag i lyssnaren för en märklig åktur. Spännande är nog ordet jag söker här.

“Alifib” är mollig, fusionjazzig och precis sådär engelskt svår som det bara är möjligt. Ändå är tempot mycket lågt. Somliga dagar går en låt som denna in genom ena örat och ut genom det andra. Att den sitter ihop med “Alife” gör det hela så intressant. Gary Windos insats kan inte nog understrykas. Detta kan vara det mest kompletta saxofonstycke jag någonsin hört. Det ligger något hotfullt i luften som faktiskt bara tilltar. 

  “Little red Robin Hood hits the road” har skivans mest melodiska förutsättningar. Mike Oldfield lägger lager på lager med sin elgitarr och apokalypsen verkar närma sig. Istället läser den skotske poeten Ivan Cutler en surrealistisk text till tonerna från Fred Friths fiol i en oväntad men skön final. 

Rock bottom är en milstolpe i engelsk musik där det udda möter det vackra och vice versa. En skiva att verkligen sätta sig ner med och så sakteliga försvinna in i. En språngbräda mot djärvare musik helt enkelt.

Monsters eating people eating monsters...

 

Första gången jag hörde Monsters eating people eating monsters… satt jag i skivbutiken och ändå valde jag en annan platta. Nästa gång slog jag till. Efter det spelade jag den säkerligen tjugo gånger på raken. Jag tror inte att det hänt någonsin tidigare i min skivköparkarriär. 

     Allt satte sig i muskelminnet på mig och under dagarna, långt ifrån stereon och fåtöljen, gick skivan på mental repeat. Och då var ändå 2020 ett riktigt bra musikår. Klart jag var nällad att skriva om Frankie & the Witch Fingers men tokhyllningar tenderar att bli smått enerverande läsning med en massa adjektiv som ska överglänsa varandra. 

     Veckorna gick och Miles Davis och Grateful Dead kom in i medvetandet igen. Och lite nya vinyler så småningom. Hux flux stod det 2022 på almanackan och när jag bläddrade i samlingen en kväll stannade jag till och konstaterade att över ett år gått utan en enda lyssning. Att den skulle hålla måttet visste jag men att varenda liten detalj fortfarande satt där kom faktiskt som en överraskning. Jag blev 43 år igen! Härliga tider.

     Som nykomling fick jag reda på att denna numera L.A-baserade grupp släppt en handfull album sedan tidigare och att även dessa höll hög klass. Två av dessa är beställda i detta nu på spräcklig vinyl. Omslagen är för det mesta riktigt ögongodis även om just denna känns lätt epilepsiframkallande. 

     Dylan Sizemore har något som trollbinder mig. Hans säregna röst och närapå nördiga fattning om sin Gibson SG. Och de bitvis riktigt mörka texterna som naglar sig fast. Hur de verkligen skapat ett konceptalbum som nog inte nödvändigtvis måste ses som ett sådant, där partier eller hela låtar mer känns som nödvändiga passager än enskilda spår gör hela skillnaden. För när det smäller till så smäller det utav bara helvete. 

    Åtta minuter långa “Activate” börjar med en hel hop percussioninstrument för att senare bli en storstadsdjungelrytm där ingen i bandet backar för något. När intensiteten lagt sig hör man ännu tydligare hur tajta de är och hur mycket finesser det bjuds på. Som ett längre outro glider de vidare in i “Reaper” som med progressivt tålamod lockar lyssnaren till ett lugn som två gånger om blir brutalt överkört. Kort men intensivt och så befriande när det väl kommer.

     Hårdkokt garagerock med drag av The Soft Machine. Går det ens? “Sweet freak” är så cool det bara går och så välspelat och dynamiskt att det nästan blir för mycket att ta in. “Where's your reality?” höjer om möjligt pulsen till den milda grad att det bara inte går att värja sig. Smattret från virvelkaggen, den pumpande basen och Dylans desperata röst är som en adrenalinspruta rakt in i reptilhjärnan. Passande nog jammar de vidare i “Michaeldose”. Visserligen ganska intensiv den också men ändå som ett avbräck från resten av A-sidan.

     Minuten långa “Can you hear me now?” är en funkigt groovy liten inledare som övergår till “Simulator”, albumets mest statiska melodi. Två minuter in återvänder de till samma groove och då förstår man hur sammanflätad B-sidan redan ter sig. Ett psychstökigt parti och sen tillbaks till det där statiska som tvingar sig in igen. Mäktigt är nog ett passande adjektiv här.

     Passagen “Urge you” är precis lika nödvändig som “Any colour you like” från The dark side of the moon. Småjazzig i sin natur sprider den ett välbehövligt lugn som man instinktivt bara vet att man inom kort måste släppa. “Cavehead” står nämligen på tur. Tänk Sonic Youth på en näst intill ohälsosam diet James Brown och sen att deras egon bara måste göra sin egen grej av det. 

     Avslutande “MEPEM…” pågår i drygt åtta minuter och känslan av en apokalyps har väl aldrig känts så eggande som här. Sjuttiotalstungt med nutidsrundgångar och ren och skär paranoia som de självklaraste ingredienserna. Ingen tillfällighet att den ligger sist placerad på plattan.

     Frankie är för övrigt Dylans katt.